Det är lördag. Jag vaknar sent, jag vaknar i vad som känns som krapula fast med känslor istället för alkohol. Möter upp vän. Vi är sena båda två och vi behöver inte rättfärdiga ett skit inför varandra, det har vi aldrig behövt och jag är så glad att våra vägar korsades. Pratar om gårdag, framtid, livstid. Får komplimanger om vårt yttre av äldre man. Möter ingen blick. "Akta dig Ida, han kommer till höger" säger du och jag tänker på hur sällan jag aktar mig i mitt liv i allmänhet. Vad det har gett mig och inte.
Du säger kloka saker om människor som behövs och jag säger att jag kommer att sakna dig, och det här säger jag inte för jag är för hård, men jag tänker inom mig att jag hoppas du vet hur mycket du betyder för mig. Vi betalar, vi går. Vi går längs den gatan man alltid går längs i denna stad. Gatan som är denna stad.
Hemma. Lyser. Det gör inte så mycket, att det blev instabilt den där dagen. Jag har lärt mig. Skillnad på 0,5 och 3,4, kanske högre kanske 5,7. Aldrig 0,0. Lärt mig att inte ta åt mig. Skillnad på att minnas och komma ihåg. Skillnad på att döma och notera. Noterar så mycket. Lagd notis ligger. Bättre notera än illa fäkta. Som man noterar får man ligga.
Lägger mig. Snett, djupt, ganska fult, rymligt.
Rum för förbättring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar