hösten.

Det känns ganska bra att gå runt på ett golv i allt mellan tempo 4,6 och tempo 8,4 och få räkna det som en del av min skoldag. Det känns ganska bra att vi ska varva dagar med föreläsningar och dagar med övningar och dagar när vi ska planera projekt. Det känns ganska bra att jag kom på tanken att söka in till drama och att det nu har börjat.

Sommaren var fantastisk men det känns ganska bra att det blir höst. Jag gillar höst. Jag ser fram emot att en dag i månaden erhålla en summa pengar som jag kan köpa mat för. Att dricka Muminte och äta knäckebröd innan jag lägger mig och sedan vaknar för att gå till en inspirerande skola. Att se på Idol. Jag ser fram emot att få lite rutin (ja faktiskt sa jag det där), inte för mycket, men lite. Börja uppskatta helgerna mer. Fredag. Lördag. Höstlöv, ljus, halsdukar, ishockey, lagom mycket mörker.

Det känns ganska bra att jag har några saker att vänta på denna termin. Bland annat ska min klass på studieresa till Dramaten i december. Det väntar jag jättemycket på. Det, min födelsedag med tillhörande fest, och mycket annat. Kom an, höst. Och stanna gärna tills det blir vår.

Jag vill avsluta med ett citat från vår lärare: "Drama är inte mycket konstigare än livet".

wien del 1.

 En slumpmässigt tagen bild på byggnader och bilar i närheten av där vi bodde.

Vår gata. 

 Ett hus i ett hus. Jag ville gå in. Jag gick inte in.

 Här sov vi. 30 personer i samma sal. Det var varmt kan jag lova.

 Smöri e förrästin rama i Österrike.

 En dag hade vi guidad rundtur i stan. Detta är en staty under vilken judar är begravda.

Hästar. Hästar överallt.

 Guiden var bäst. När fransmännen störde och släpade efter suckade han och sa "Send them to hell!"

 Minns ni förresten Cool-glassarna som tillverkades när jag var barn (på 90-talet)? I Österrike verkar det finnas en motsvarighet som nog är det närmaste man kommer. Jag blev glad.

 Parlamentet. Tror jag. Är själv inget fan av byggnadsbilder i allmänhet.

 Här gick vi varje dag när vi skulle till platsen där vi spelade teater. Det var en saakelis resa varje morgon och varje eftermiddag. Först metro, sen tåg, sen buss. Till sist framme.

Och så Stefansdomen.

the same.

Som bakgrundsbild på min telefon har jag denna bild på min brorsdotter och mig:

I Wien råkade en tjej från Italien se detta när hon gick förbi mig. Sen sa hon med sin grova, italienska brytning "It's the saaaame! It's exactly the same! You look the same!"

"man måste acceptera att man är sjuk"

alltså susanna alakoski finns det någon klokare kvinna

hon pratar om likheten mellan alkoholism och diabetes som jag har tänkt den fast andra vägen och det hemska är att det fortfarande liknar och jag vet inte varför jag kommer så nära allt såntdär. jag gör ju ingenting. det kanske är just det.

hur som helst så vill jag träffa susanna och är fortfarande besviken på att jag inte var medveten om att hon var i stan förra året.

och jo jag ska lägga upp bilder och texter om wien. och stockholm där jag var för snart en vecka sen. i helgen ska jag göra det.

en examen utan extra kryddor tack.

Skrev just tent i postkolonialism för tredje jävla gången. Det är så svårt och jag är så förvirrad och jag är så trött och så uppgiven och så dum för jag har hållit på med detta nu sedan 2011. 2011 förstod jag ännu ingenting, trodde att jag hörde hemma på andra ställen än jag gör och gick på krogen varje helg och trodde jag kunde skriva och det kunde jag väl egentligen men det blev ganska dåligt för jag försökte så mycket. Tvåtusenelva. Det är år sedan det.


Nu är det 2013 och kom inte och säg att jag inte försökte. Är svart om händerna av allt bly och jag satt av hela tiden från åtta imorse till ett idag. SNÄLLA kan jag få slippa det här nu. Jag vet ingenting om Afrika (och är föga intresserad) men snälla. Jag vill ha min examen. Thänks.

sista delen av vårt framträdande i wien.

Vad jag gjorde i Wien var alltså att skapa en teaterföreställning tillsammans med 30 andra. Vi hade ingenting i början, förutom oss själva och våra hjärnor, och 10 dagar senare hade vi en 45 minuter lång föreställning. Det kändes fint att kunna skapa något ihop med så många olika människor. Den yngsta var sexton år och pratade inte engelska, den äldsta var sextiotvå och hade engelska som modersmål.

Däremellan var alla vi andra; asiater med total ovana att visa några som helst känslor, en afrikan med avhållsamhet från all slags närhet, jag med Dallarn och ett par som verkade ha kommit till Wien för att semestra och inte för att volontära.

Men vi lyckades och jag tycker vi lyckades bra. Jag har aldrig tidigare upplevt att människor har varit så "likadana" och startat från samma punkt. Varit människor helt enkelt. Jag hade roligt, jag fick perspektiv på saker och jag lärde mig ett och annat. Om teater men också om livet.

Här nedan följer sista delen av framträdandet. Ska försöka fixa fram resten av delarna också. Vid 11.50 börjar jag prata ungefär. Men jag tycker inte ni ska spola fram till det utan jag tycker att ni ska titta på hela. För det här har vi gjort tillsammans.

en annan trevlighet.

Mina planer var att läsa Kreativt skrivande i höst. Jag var 1 av 550 sökande men dessvärre inte 1 av 30 antagna.

Fick istället köra min reservplan med ihopplock av distanskurser. Jag hade tackat ja till bland annat latin, film och litteratur och småbarns språkutveckling när det slog mig. Att det ju inte är för sent med sena anmälningar.

Gjorde en sen till Drama I här på mitt universitet. Och jag kom in! Ska bli så otroligt skönt att få läsa allt i en klump utan att hålla på och krångla med flera mindre kurser, gå till skolan fysiskt och träffa andra människor istället för att studera över internet, och framförallt att läsa något som jag verkligen är intresserad av.

Värst vilket flyt jag har mitt i allt. Väntar på bakslaget.

BONJOUR CAVA.

När jag kom till Wien var jag lite skeptisk i början. Jag möttes av ett virrvarr av sovsäckar, liggunderlag, täcken, förvirrade människor,  klibbig värme och framförallt: ett gäng fransmän på cirka 10 pers vars engelskakunskaper inte var dom bästa.

Den som kunde sämst kunde inte ett ord, sen varierade resten mellan att kunna några ord, att förstå men inte kunna tala, att kunna några ord men inte förstå, att kunna mer än arrogansen tillät att visa och så vidare. Några var etniskt sett fransmän medan resten var från Algeriet men uppvuxna i Frankrike.

En av dessa från Algeriet var väldigt hjälpsam mot mig (och alla andra) från första början. Jag, som är uppfostrad med och van vid att klara mig själv, upplevde detta som lite störande och försökte vänligt visa att det går bra.

Detta till trots slutade han aldrig riktigt. "Help? Me help you, good?" frågade han hela tiden. Men sen när han började se att jag faktiskt klarade mig och jag började förstå att det är omöjligt för en utomstående att veta hur mycket hjälp jag behöver blev vi vänner.

Jag ska heller inte sticka under stol med att jag var lite fördomsfull. Jag tänkte att "dem e jo sådee". Tänkte att han ville flörta och framstå som en gentleman för den sakens skull.

Men ju längre tiden gick började jag också förstå att det var hans sätt att kommunicera. När han köpte Snickers till mig och hämtade öl åt mig i källaren och bar Dallarn uppför trapporna. Det var inte bara hjälp, det var hans språk. Han var den som alltid följde med mig i hissarna, som frågade "can I?" innan han satte sig på Dallarn, som istället för att gå i första klungan med coola och stressade människor gick bakom mig och masserade mina axlar på vägen hem. Han var den första som bjöd upp mig till dans, den första som inte trodde att jag inte kunde dansa. På lördagsnätterna när jag var berusad av Wienvin skjutsade han mig på Dallarn och när jag sa "Thank you, I can walk now" sa han "PRINCESS PRINCESS NO WALK"

I fredags när det var dags att säga farväl grät jag. Han sa till mig "Don't cry, you strong." Han pekade på min arm och sa "Here, not so strong", sen pekade han på mitt huvud och sa "Here, very strong. I know it."

Jag vet inte varför men på något sätt var detta ett av mina starkaste människomöten på länge.

japp.

Vad tycks om mitt nya hår?

Skojade bara det är elektrodsladdarna. Inte för att jag trodde att ni inte skulle fatta det men ändå.

Jag får behålla dom tillsvidare! Det första min kompis från företaget sa när jag kom in var "Vad lång du blivit, du står så rakt!"

Sen fick jag tala för mig i en timme ungefär. I mitten av september ska jag träffa hjälpmedelsrådet och göra samma sak igen. Gärna för mig. Tills dess får jag elektroda med dessa bäst jag vill. Tack livet. Och företaget framförallt.  Love you.

kanske min sista dag med elektroder.

Jag är tillbaka från Wien och min tid som volontär är över (för denna gång). Det var roligt, lärorikt och utvecklande. Jag ska skriva mer när jag är mer fokuserad. Men nu ska jag berätta lite om elektroderna. Igen.

Jag hade med dom till Wien, men jag tränade i ett jättelitet rum som var trångt och jag kunde inte ha dom på ryggen för att dom trillade av, för att det var 35 grader och så vidare. Dessutom var det fullt program och jag hann inte ha dom tre gånger i veckan som jag egentligen borde. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Idag var jag lite nervös. Med anledning av ovan nämnda. För idag träffade jag min(a) terapeut(er) och vi mätte rörlighet och styrka, som en utvärdering av dessa tre månader av användning. Jag var rädd att mina tre österrikiska veckor skulle ge sämre resultat och att det skulle påverka morgondagen (när jag ska träffa företagets personal) negativt.

Men nä. Det mesta hade ökat från 15 till 30. Grader.  Jag är alltså dubbelt så mycket mjukare nu. Efter tre månader med elektroder. Fötterna hade ökat från 10 till 15 tror jag. Så inte lika mycket, men ändå något.

Om detta är resultatet av tre månader, vill jag gärna se resultatet efter ytterligare tre. Imorgon ska jag träffa uppfinnaren, uppfinnarens betjänter, min terapeut och hjälpmedelscentralsmänniskor. Jag har skrivit ett långt brev. Och jag ska tjata. Jag kan inte förstå vad problemet är. Det är helt uppenbart att det hjälper mig, ett HJÄLPMEDEL alltså. Hjälpmedelscentralen hallå hallå. Koppla mig till en elektrod eller två.

Övar nu upp min charm som hjälpmedel för imorgon.

Skulle det dock vara så att jag måste lämna dom så vill jag härmed säga farväl och tacka för en fantastisk tid tillsammans.

sista veckan.

En vecka kvar. Vill inte tänka på avfärdsdagen. Det enda otrevliga är att det härjar tjuvar här  där vi sover på nätterna. Folk har blivit av med pengar,  telefon och kamera.  Det som skrämmer mig mest är att ledarna fullständigt utesluter att tjuvarna är volontärdeltagare. Vi känner inte varandra,  inte egentligen. Människan är inte alltid god osv. Somnade 3 inatt pga vaktade min väska. Uh.

Nåväl,  föreställning på torsdag och jag ser så framemot det. När vi gör sorti ska vi skapa en melodi som vi fyller i i tur och ordning,  alla med ett eget ljud. Jag ska ringa med dallarns mustaschklocka och det kommer att bli så himla bra. 

salsa por favor.

Wien är fint. Vi är 30 personer från  överallt i världen. Först tänkte jag hur ska detta gå men nu känns vi som en familj fast alla inte ens kan engelska. En dag i veckan målar vi väggar i en park,  resten övar vi teater. Vissa mer på allvar än andra. Eller vissa bättre på att koncentrera sig än andra. Finns ett förråd med choklad och 30 kilo pasta.  Idag gick jag på stan med en mexikan. Vi gick inte vilse fast vi var säkra på att det skulle ske. Nu sitter jag i en källare och tittar på när andra dansar salsa. Imorgon är vi lediga och det ska bli skönt. Mina "närmaste" vänner ska åka till Budapest men vi fick ledigt för att andas inför repetitionerna som börjar på torsdag och jag vet att åker jag till Ungern så andas inte jag. Ska sova och köpa ett halsband.

österrike.

Om jag i våras, när jag oroade mig för sommaren, hade kunnat tro att allt skulle bli så bra och händelserikt som det sist och slutligen blev så hade jag nog inte oroat mig en sekund. Men det är väl ofrånkomligt. Man vet aldrig vad som händer, och därför är allt lite ovisst och alltid oroar man sig lite. Fast man inte borde.

För knappt två veckor sedan fick jag ett erbjudande om att åka till Wien som volontär. Och nu ska jag göra det. I tre veckor. Jobba med ett teaterprojekt. Tillsammans med 14 andra ungdomar. Allt jag vet är att jag är den enda från Skandinavien (ja, jag räknar Finland till Skandinavien) och jag är lite fundersam över hur mitt tålamod, och framförallt min samarbetsförmåga, ska hantera detta.

Men det ska bli roligt och jag är så glad och tänk om jag hade vetat detta osv osv osv.

Ska försöka blogga så ofta jag kan. Annars kommer bildbomben om tre veckor denna tid. Lev väl, och don't worry!

föödon.

Igår sa jag farväl till alla belgare och alla svenskar och alla djur på det där lägret, trots att det slutar på söndag. För idag måste jag tvätta, packa, fixa papper, betala räkningar och allt sådant.

Idag ringer en av ledarna och säger att om jag blir hungrig kan jag ringa, för dom grillar klockan 19. 

Jag: Okej jag ska se hur långt jag hinner med allt.
Min hjärna: HÖRDE JAG GRATIS MAT

dålig täckning.

En av killarna från Belgien sitter i rullstol. En av killarna från Sverige har pojkvän. Ikväll var jag i grupp med dessa två för att diskutera EU. För att vi har fått pengar från dom för detta utbyte måste vi engagera oss lite, tror jag.

Det tog inte många minuter innan vi insåg att vi ändå bara kom in på sidospår. Svenska killen skickade ett SMS till sin pojkvän, och belgaren sa "Say hello to him from me"

Svensken: We are sending messages.
Belgaren: Yeah, I thought so because I can't see him here.
Svensken: .... Should I call him so you can say hello?
Belgaren: Well, I think we just said that Europe is a pretty free place, so it's all up to you.

Belgaren kan inte använda sina händer, så svensken ringde upp med högtalare.

Svensken: Hej, I have a guy over here who wants to say hello to you!
Belgaren: HEY!
Telefonen: Pip, pip, pip...
Belgaren: Oh, I'm sorry, I didn't mean to break your relationship!

inte så lätt.

lite pinsamt att vi har haft belgienbesök i snart en vecka nu, och vissa av organisatörerna i svenska gruppen tror att belgarna pratar "belgiska".

med vänlig hälsning,

kvinnan som inte bryter på finska.

så mycket bättre.

Diskuterar eventuella förhållandematerial med finsk vän.

Hon: Ei se ollut sit hyvä tyyppi ehkä.
Jag: Ei... Luultavasti löydän joskus joku parempi.
Hon: JOO! Så mycket bättre.

bra träning för att inte skratta.

Belgarna är här (inte hos mig, men inom stadens gränser) och det är trevligt. Vi (inte jag, jag sover hemma för att jag måste packa till annat, förklarar snarast) bor på en lägergård vid sjön och det är jättefint och när jag sitter där vid vattnet tänker jag att ja. Ja, ja.

Idag hade vi drama med en tysk och jag skrattade ihjäl mig några gånger. I en övning delades vi in i grupper på 3, där 1 skulle stå för rösten, 1 för ansiktsuttrycket och 1 för gesterna. Man fick sedan en lapp där det stod vilken situation man befann sig i och vad man skulle spela upp. Den som spelade gesterna ställde sig bakom den som hade hand om ansiktsuttrycket och viftade med armarna vid sidan om.

Jag blev ansiktet i vår grupp och vi skulle spela upp en taxichaufför som berättade för sin kund vad han hade ätit till frukost. Höll på att dö varje gång jag såg min medspelares händer styra en fiktiv ratt under min haka. Ännu värre när han ibland sänkte höger hand för att växla upp eller ner. Jag minns inte ens vad den där chauffören åt. Något med Tabasco.

Sedan spelade jag en kvinna med svår astma som fick tillsägelse av polisen att inte väsnas. Fast jag ju inte väsnades, bara andades. Av denna tillsägelse blev jag givetvis upprörd och fick därav ännu svårare att andas. Fick ta hjälp av ett sugrör innan jag till slut fick en bot. Jävla samhälle.

Nu måste jag sova. Har tusen saker att fixa och trettio ställen att vara på. Godnatt.

en notering.

På sistone har nästan alla nya människor jag träffat här i Sverige reagerat på samma sätt när jag berättat att jag är finlandssvensk. "Ja, jag har hört att det finns nåt parti som vill ha bort svenskan". Men likväl vet dom inte vad finlandssvenskar är, när jag sedan frågar det. Vi är nog tornedalingar eller sverigefinnar. Men på något sätt går det mindre trögt nu. Går snabbare fram. Kopplar lättare.

 Kanske, kanske. Kanske snart. Inget ont som inte för med sig något gott.

inne svalare än någonstans.

30 grader celsius, anders celsius vem var väl det, jag äter jordgubbar som inte är frysta utan typ nyss plockade (icke av mig). jag tänker på när vi var på klassresa och kokkolalaiset lärde mig att man säger "haluan mansikkaa" när vi hade köpt tjeckiska jordgubbar i en plastpåse, varför blev vi sugna på det?

jag var aderton år eller hade jag ens fyllt det jo det kanske jag hade nej det hade jag förresten inte, det var vår. jag var arg för att jag inte fick åka till tyskland. idag är jag inte längre arg för att jag istället åkte till polen och tjeckien. det var vi som åkte  dit. vi som var lite sådär. vi som var lite sådär bakom men ändå så jävla långt framför. övriga berusade sig i tyskland. jag var så ofta arg på den där tiden. jag är fortfarande ofta arg, men jag har så mycket känslor alltid så det blir bara en blandning av allt. och idag kan jag hantera, lite. men då var jag så rädd. förstod inte vad jag skulle göra med någonting, visste nog inte vad jag kunde då. jag bodde på skullan och det var nog inte mycket jag vågade göra där, fast jag egentligen hade det bra. men det där egentligen blev så fel i misstag, ingenting är väl någons fel. det var en tid.

imorgon börjar internationella veckan med belgare och hela köret och jag vet ingenting egentligen, när vet jag det. tänker ofta att jag nog borde sluta glida runt. bromsa lite, bromsa för att hålla still. men nja då försvinner ju jag. och det vore väl lite beklagligt, det är ju jag som lever mitt liv. kontroll är aldrig något jag haft på rak arm. inte raka armar heller för den delen.