jaja tå.

jag sitter i ett kök.

och nu ska jag stänga av internet.
jag får inte sätta på det igen förrän min uppsats är fyra sidor lång.
på riktigt fyra. jag säger då det.

jag har ett paket mintsortin som jag hittade i skåpet.
med mintsortin går allt!


och sannfinländarna. jag kan inte med ord beskriva hur arg jag är.
vad är det som händer?

det mest irriterande, störande, kväljningsframkallande, avtändande som finns

folk som skrattar åt sina egna, dåliga, skämt.

please stop.

nu är det officiellt.

Pleppo Live skall hända. I Vasa.

Här har ni nyheten!

(Jag hoppas att stavningen "före-ställning" är en miss från layouten, annars blir jag rädd. Är det inte journalister som skriver....?)

Teaterchefen är min kusin. Jag minns var jag var när hon berättade för mig att det skulle ske. Jag tyckte det lät för bra för att vara sant. Jag har tigit sedan dess. Dels för att jag lovade, dels för att jag vet att går man och slänger ur sig såna här saker så händer det något som gör att det slutligen inte kan verkställas. Men nu är det officiellt.

Och jag längtar mest av alla i hela världen till oktober. Puss på Pleppo. Och på nytänkande kusiner.

Ida Finland talar ut.

Nästan alla vi finländare har nån slags uppfattning om att svenskar är ytliga. Nu har jag bott här i åtta månader och jag har både fått det bekräftat och inte.

Det är väldigt väldigt ytligt på många sätt. Jag har träffat fler än en handfull människor som har dömt mig enbart på grund av dallarn. Jag säger inte att det inte kan hända i Finland eller vilket annat land som helst. Klart det kan och klart det har hänt. Men det har hänt oftare, och på ett mera tydligt sätt här. Jag förstår inte riktigt vad dom fruktar egentligen. En vän som man inte kan åka snowboard med? Nå illa, illa, verkligen. Jag kan väl åka ner med dallarn eller dricka varm oboy så länge. De fem gångerna människan åker snowboard i sitt liv.

Sen är det det här med kallpratet. Och det är verkligen irriterande. Man möter en person. Denna frågar genast hur man mår. Men den bryr sig inte ett dugg om svaret. Den förväntar sig automatiskt ett "bra, hur är det själv?" och människan svarar "bra" och så skiljs man åt. Visst finns det undantag. Det gör det alltid. Men det där är väldigt standard här.

Till exempel i fredags mötte jag och Erika en kille som var utklädd till en av bröderna Fluff. Han frågade oss "heeeej hur äääär det?" och vi sa "bra, hehe". Han svarade "häääärligt!". Men det hade han svarat oavsett. Hade vi sagt "Det är käpprätt åt helvete, faktiskt" hade han svarat "hääääärligt!". För han undrade egentligen inte hur det var. Han kände oss inte. Första och högst troligen sista gången han såg oss.

Det hemska är att jag själv också, när jag är här, har börjat svara det där "jo det är bra, hur är det själv?". Jag riktigt vet hur det ska betonas och var tonläget ska gå upp. Men när man vet hur mötet slutar orkar man kanske inte riktigt anstränga sig, fastän man gärna skulle vilja.

När jag möter en bekant hemma frågar man hur man mår. Men det är för att man undrar. För att man vill veta vad som händer. Vart man är på väg. Vad man har sett idag. Om längden på genomsnittssamtalet här är 30 sekunder är det minst 3 minuter hemma, beroende på hur bråttom man har. Men som sagt, jag säger inte det, jag har haft flera givande 10 minuters-diskussioner här också. Det finns undantag. Det gör det alltid.

Sedan är det ju förstås annorlunda med såna man känner väl. Ens vänner. Och dom kommer vi till nu. Många som har bott i Sverige har berättat att de upplevt att de fått många bra bekanta och kompisar, men inga riktiga vänner. Men det har jag fått. Och det är jag glad över. I Finland har jag i och för sig inte heller många vänner sådär riktigt på riktigt som jag vet att jag kan gå till om jag får panik. Det handlar om två, tre stycken (en av dom har födelsedag idag, grattis!). Jag har många kompisar, många som jag kan ringa och fråga om vi ska ta en pizza eller dra till med ett kalas, men inte många vänner, som faktiskt kan lita fullt på. Jag trivs ganska bra för mig själv. Jag måste få egen tid när jag föder idéer. Jag vill ju ta pizzan och gå på kalaset också, mer än gärna. Ingen är sämre än en annan. Men jag menar att jag kanske inte ha märkt så stor skillnad på ytliga kontakter-riktiga vänner-planet som de jag har hört detta av har gjort, eftersom jag har ungefär lika många riktiga vänner här som hemma.

Nu vill jag slutligen inte verka som en Finland-är-bäst-människa. För det är det inte. Det är ett bra land. Men det är Sverige också. Svenskar är bättre än finländare på massa bra saker, om än också att vara ytliga. Jag trivs faktiskt bättre här. För tillfället åtminstone. Ingen Sverigemänniska som känner mig och läser detta ska ta åt sig, för alla hör ni nog till undantagen. Bland annat därför trivs jag.

nami nami!

När jag kom hem från skolan idag var jag hungrig som ett as.
Utan att tänka slängde jag bara ihop vad jag hittade i köket.

Wook och tomatsås, en jäkla massa kryddor (det ska vara STARKT) och så blandade jag tonfisk i det. MMMMMMM. Min nya favoriträtt! Åtminstone min nya studentmatfavoriträtt.

mina gardinhjälpare.

I onsdags var jag, Emely och Sofie till Ikea. Där hittade jag allt som fattades min boning. Gardiner, gradinstänger, mattor, diskställ, tvättkorg, krukor och spegel. Perfekt! Och det bästa var att jag fortfarande hade kvar över hälften av summan på mitt presentkort jag fick av mina syskon när jag fyllde arton år.

Nåja. Vad jag tänkte berätta är hur snälla mina Ikeakompanjoner är. De kom hit i söndags och hjälpte mig sätta upp gardinerna och stängerna som om det vore den naturligaste av grejer. Att jag inte kan klättra på stolar och hoppa med stänger. Det är faktiskt ganska svårt att beskriva hur tacksam jag är. Vad hade jag gjort annars? Ringt hemservice?

Så tack ännu en gång mina Skåne-pinglor, jag är glad att jag hamnade här med er. Och inte i Karlstad med någon annan.




Visst är dom fina?! Jag blev blixtförälskad på textilavdelningen.

suomen kieli osv.

Det började redan i fredags. När jag och Erika var på krogen kom en helt okänd kille fram till mig och sa att jag var hans granne. Jag orkade knappt prata med honom för han var ordentligt full. Jag sa att det kanske stämmer. Då hävdade han att man ska vara snäll mot sina grannar, och bad om att få bjuda på en öl. Ja tack, sa jag. Sen såg jag inte till honom mer.

I lördags på superhjältefesten är samma människa plötsligt där. Han kommer fram till mig. Och han säger: "Jaha jaha, Pikku Myykin on täällä tänä iltana!"
(Svenska: Jasså Lilla My är också här ikväll.)

Jag hann tänka: Härrigud an pratar jo finsk! Sen svarade jag: "Joo, ei näyttää paremmalta..."
(Svenska: Ja, det ser inte bättre ut.)

Det sista han hade förväntat sig var nog ett svar. Han ville säga något som jag inte skulle förstå. Och så förstod jag. Och svarade dessutom. Nivån på förvåningen var hög, från båda hållen i och för sig, eftersom han kvällen innan enbart använde sig av rikssvenska.

Men ja, han var från Björneborg tydligen. Två finländare i samma kvarter. Ei paha!

superhjältigt.

Igår var det Superhjältesittning med Norrlands. Jag hade fantastiskt kul, var fantastiskt (?) full och var fantastiskt glad, min karaktärsroll till trots.


Jag var Lilla My alltså. Ellen kom till mig klockan 15 och vi började festa. Håhå. Hon var förresten en egenhändigt komponerad hjälte. Efter en timme gick vi på förfest till en av festingarna.


Det här är Therese, eller Kabelkvinnan. Hon är från Piteå. Och vi vet alla vad jag tycker om den dialekten. Bäst. Vi gick ut på en äng och lekte lekar sen. Bland annat billi fyllon, eller irländsk julafton som det tydligen heter här. Ni vet när man ska snurra runt med en pinne. Jag var (förstås) inte med utan stod och tittade på. När det var Thereses, Kabelkvinnans, tur så slutade hon aldrig snurra. Alltså hon bara snurrade och snurrade och snurrade. Så mycket att han som höll i leken försökte få tag i henne och stoppa henne. Jag skrattade som ett tok för det såg så roligt ut så det borde ha filmats. Plötsligt ser jag att hon okontrollerat börjar snurra mot mig. På två sekunder hinner jag tänka "okej, ja hindar it undan, vi komber ti rambäl, stäng smärtkänseln NO!" Och mycket riktigt snurrade hon över mig. Jag, dallarn och Kabelkvinnan låg där i en hög. Och jag kunde fortfarande inte sluta skratta.

Dags för själva sittningen. Mat och lite tävlingar. Vi vann inte.

Pippis häst Lilla Gubben! Så bra!

Och så över till festen. Den var mysig.

Sailor Moon!

Lilla My och Silverkvinnan.


Vet verkligen inte.

Kabelkvinnan och....Batwoman?


Jesus! Och Superwoman.

Till sist krogen. Efter 12 timmars festande verkar jag ha kommit mig hem i alla fall!

Åh, 10 poäng. 11. 12. 345076!

djur som djur.

När jag och Erika åkte tåg ner till Malmö i fredags såg Erika plötsligt en hage med jättemånga jättestora kor. Jag missade helt dessa eftersom jag var djupt försjunken i tankar om länder.

Erika: Sido, tokodee, va heitär dem, New Holland...?
Jag: Va? John Deere?
Erika: Hahaha, nä men såndi ståora koddor!
Jag: Jaa! Va ere di heitär? New... Va e Newfoundland tå, ere en häst he?
Erika: Nä he ere dem heitär!

Hela dagen gick jag runt och tyckte att det kändes fel. Newfoundland är inte kor. Jag googlade när jag kom hem. Newfoundland är hundar.

Och Highland är korna. Hohho.

domm i hovo.

ikväll träffade jag en kille som sa att dallarn inte gjorde mig snygg.
jag var snygg till utseendet men så förstörde dallarn.

jag sa till honom att han var dum i huvudet.
han höll med.

sen frågade jag var det är han vill att jag ska göra.
han sa: spela playstation 3.

jag sa att han var barnslig och att jag kunde göra det med dallarn också.
han gjorde en ful grimas som han trodde var snygg.

han släppte inte mig på hela kvällen.
fast jag ignorerade, ropade, fräste och allt annat som jag vanligen inte gör.

så kom erika och frågade honom vad fan han håller på med.
då drog han med svansen mellan benen på två sekunder.

vööro-power.

undrar hur det hade gått om jag hade raggat ikväll.
kanske jag hade spelat playstation 3.

tur att det finns bra frassar. som inte gör grimaser.

riksdagsval!

Nu far jag med Erika till Malmö för att rösta i Finlands riksdagsval.
Spännande!

ambition i onödan.

ikväll satt jag på biblioteket och skrev en sida om i väntan på godot.
att jag tror att godot är ett tillstånd och inte en människa.
de väntar på bättre tider, inte på en gubbe med skägg.
och så drog jag upp lite jon fosse. tyckte det var lite sån stil. ingenting händer, upprepningar och banala konstateranden, man får ingenting veta och man kommer ingen vart.

så kom jag hem och fick veta att vi skulle skriva en sida totalt, om tre stycken verk, och inte en sida om varje.

när jag för en gångs skull tyckte det var roligt. det är så typiskt.

jag ska spara pappret i alla fall, hihi.

2.

Två dagar kvar nu!

Har varit på arbetsmarknadsdag för oss som läser kulturinriktat idag. Först var förmiddagen gemensam för alla, och då föreläste bland annat den bästa föreläsare jag hört på länge. Han var så klok. Förstod det här med passion, vilja och intresse. Jämförde utbildning med ett körkort. Det är inget hej-nu-får-jag-jobb-garanti. Sånt som alla människor borde begripa.

Sen var det en annan som sa "alla ni som är här studerar ett intresse, och sen har ni ett helsike med att komma hem och förklara för föräldrarna vad det är ni blir."

Och en tredje. "Det är bra att ha sidekicks. Man behöver sidekicks. Snövit hade sju. Jesus hade tolv."

Eftermiddagen fick man välja själv. Jag gick på "Skriva CV" och "Språk i jobbet". Mycket givande dag må jag säga!

Nu ska jag gå till biblioteket och läsa. Det är solsken ute. Tjohej.

i väntan på godot.

idag har det regnat.

men jag har varit i skolan.
det är så skönt när skolan börjar vettig tid.
13.00-16.00. helt utomordentligt perfekt. vill ge min lärare en bukett rosor för att visa uppskattning.

ikväll har jag suttit på biblioteket och läst första akten i "i väntan på godot". och den är så bra! det är en pjäs alltså! jag är kär!

den handlar om estragon och vladimir som väntar på godot. och jag förstår ingenting men det är fint. finns så många möjligheter till tanke.

vladimir: vad ska vi göra nu?
estragon: om vi skulle hänga oss?

och så började jag skratta där för mig själv. inte så normalt kanske. jag vet inte om man får skratta, vet inte riktigt allt eftersom jag ännu inte läst hela. jag kanske läser den på fel sätt. men jag kunde inte hålla mig. och det bästa (eller nåja, absurdaste) är att estragon faktiskt var seriös. de gick fram till en gren och smed planer.

nästa gång jag skaffar katt eller ett annat djur ska den heta estragon.

diska kärl och vara lycklig.

det här var min enda lediga dag denna vecka.
sprang på stan som en hund och fixade inför helgen
och lånade två böcker.

man kan diska och vara lycklig.
till och med laga mat och vara lycklig.

visste inte det.

puss och kram.

ps. kollade på mamma byter bo. där var en pedant surkart från piteå (eller jaja hon var finsk egentligen men bodde där) som sa att hon blir arg om barnen kommer hem med G+ i ett prov. det duger inte, sa hon. med G-betyg kan man bara torka rumpa, tydligen.

usch var arg jag blev. stackars barn. och kvinna.

idag är det 5 dagar kvar tills jag ser ut såhär

Hurra.


Tills dess har jag massor att göra. Skola, uppsats, "utbildningsdag", Ikea, grillkväll och så ska jag till Malmö.

Fjäril. Söndagsfjäril.

hästblogg!

Jag har hästar i min blogg! Rosa! Lite avhuggna och underligt placerade kanske, men det är hästar! Häftiga hästar.

Alfred har ritat åt mig. Det tackar jag för!

Mina blev så sneda och oproportionerliga.

on ska it ha så mytchi klifft.

Igår kollade jag och en frass på det där programmet när Fredrik Lindström är i Österbotten och dialektforskar. Det är det bästa jag har i min dator. Han är så bra.

Frassen påstod att han inte fattade någonting men jag tror han var okoncentrerad. I och för sig är ju närpesspråket obegripligt för oss övriga österbottningar ibland också. "On ska it ha mytchi klifft" är tydligen roligt vilken sorts svenska man än talar däremot. Sen lyssnade vi på ett klipp med årvasspråk (nä, jag kan inte prata själv, jag är stum) och då var ungefär hälften begripligt. Till slut kinnade vi om huruvida ordet bro är både en bro som går över vatten och en trappa eller bara en grej över vatten. Det ÄR en trappa.

Idag använde jag ordet visserligen. Det kändes gammalt och vuxet. Men det är ganska fint, visserligen.

Språk är det bästa jag vet. Och Lars Winnerbäck. Och lördagar. Och biografer. Och popcorn.

det här är en text som jag inte vet varför jag skrev

klockan är natt.
jag borde sova.
jag sover inte.
jag tänker.
och jag tänker när jag sover.
jag drömmer när jag tänker när jag sover.
och då är det ingen hejd.

ner i samma grotta.
samma procedur; jag är instängd.
ända vägen ut är rulltrappor.
min fobi är rulltrappor.
jag vet inte var jag är.
min mobil laddar ur.
jag har klaustrofobi.

minst en natt per vecka.
jag vet inte vad det betyder men det är på något sätt inte en mardröm längre.
jag vet att jag egentligen är i växjö i en säng och att jag snart vaknar.

jag vet inte vad som gör att människor blir som vi blir.
jag vet inte när jag ska lära mig saker jag måste kunna.
jag vet inte när jag ska bli en sån som äter lunch klockan 12 och somnar klockan 23 och vaknar utvilad klockan 09 och välkomnar allting med ett naivt, ogenomtänkt, leende. för att 'det är så man gör' och 'det är så det är'.
jag vill inte bli sån jag hoppas jag inte blir sån för det är inte så det är.

jag undrar när jag blir en sån som grälar om disken och om tvätten och om sympatin.
jag vill inte bli sån jag hoppas jag inte blir sån för det är inte sånt man måste gräla om.

jag funderar ofta på vad det ska bli av mig.
samtidigt som jag skrattar åt mig själv när jag gör det.
jag vet att det kommer att bli något men jag vet inte vad eller när eller varför.
men jag tänker låta det hända när det finns tid och plats.

vår lärare säger att vi inte får tänka 'äh men livet ordnar sig ändå'
och jag tänker att jag är lite på fel ställe i så fall.
för jag VET att livet ordnar sig ändå. klart det gör.
10 sidor text spelar ingen större roll i en människas liv.
inte en sådan typ av text.
även om jag kommer att skriva de 10 sidorna och göra det så bra jag kan
så vet jag att om jag inte hade gjort det
eller om jag misslyckas så
hade mitt liv gått bra ändå.
men det kunde jag inte riktigt ropa ut kände jag.

så jag teg.
den som tiger samtycker.
tänkte säkert läraren.
ordspråk är ju bra grejer.

jag minns när jag var 17.
jag minns hur solen gick ner då.
jag kommer ihåg.

aprillipäivä

jag städar hela lägenheten
lyssnar på winnerbäck
äter lite karkki
skönt med fredag!

jag ska inte göra någonting tror jag.
det bästa med att bo här är ju att man aldrig vet vad som händer.
och det passar ju mig. jag är ju impulsiv och galen.
men jag tror att jag ska titta på parlamentet och fjärrlåna lite sekundärlitteratur.

idag skulle mommo ha fyllt 89.
det var det första jag tänkte när jag slog upp ögonen imorse.
varje gång jag går i en butik och ser ett vykort vill jag köpa det och skicka det till karlsbo.