vart skulle den flytta.

Vi sitter i elevhemmets allrum och diskuterar. Televisionen står på och på den spelas en film upp utan ljud i bakgrunden. En iller filmas.

Klasskompis 1: Åååh, en iller! Varför har vi inte en gemensam iller här?!
Klasskompis 2 (sakligt och med en "nej-mitt-barn-ton"): Det är bara tre veckor kvar nu.

Som att tiden vore det enda argumentet mot att skaffa en iller till ett elevhem.

finns kanske värre.

Jag: Alltså tänk att få ett barn. Det måste ju vara det finaste som finns, att få en människa som man får lära allting här i livet!
Klasskompis: Vad skulle du lära ditt barn Ida?
Jag: Att det är okej att rita på andra människor.

stockholmissa.

Igår var det fest i Stockholm. När jag flyttade hit hade jag i början någon ambition om att utnyttja grannskapet med huvudstaden mycket, jag skulle åka dit hela tiden och kulturell skulle jag vara. Det har sist och slutligen inte blivit så ofta som jag tänkte mig, men det har räckt bra ändå.

Igår födelsedagsfest. Jubilaren passerade nätt och jämt tjugo. Och där satt jag och kände mig gammal. Livet med alla sina perspektiv. Det känns som evigheter sedan jag fyllde 21. Och då tyckte jag att jag var gammal. Det var jag inte. Nu är jag 24 och har livsångest över hur det ska gå för mig, vad jag borde ha presterat annorlunda. För några dagar sedan stod en 30-åring bredvid mig och utbrast "är du född 1990? vad ung du ääär!". Jaja kan hända. Ska försöka sluta tänka på ålder och liv, det håller på ändå och vad kan man göra åt det.

Innan jag åkte tillbaka till mina tolv kvadratmeter besökte jag en butik i Stockholm. Den för mig givetvis helt okända expediten kallade mig för vännen. VÄNNEN. Jag var nära att köpa ett hårband men jag la tillbaks det och gick ut med kräkreflexerna aktiverade.

Ute på gatan var jag nära att krocka med en alkoholpåverkad man, som hade problem med balansen. I sista stund hann vi parera åt olika håll och undvika att gå in i varandra. "Oho anteeksi!" sa mannen och stapplade vidare. Varm i hjärtat gick jag till tåget.

Jag kände aldrig tvärtom.

små och upp.

Saker jag saknar med Växjö:

Att ha en helt egen lägenhet och eget KÖK även om det nu var litet.
Att bo precis på lagom avstånd från en upplyst motionsstig.
Att bo på gångavstånd från simhallen (som var bra).
Att ha ett hockeylag att heja på och gå på deras matcher.
Att ha 10 minuters bussresa till centrum.
Att kunna äta en helgmiddag eller ta en ishockeyöl på Stars & Stripes.
Att kunna skratta åt konstiga saker som hände mångdubbelt oftare än här.

Få se vad jag kommer att sakna med Uppsala. Jag vet i alla fall en sak. Jag har nämligen nyligen upptäckt att vi har Finska kanalen på TV här. Varje gång jag hälsade på i Stockholm medan jag bodde i Småland ville jag så gärna ha den att jag flera gånger var nära att skaffa något slags kanalpaket som jag egentligen inte förstod mig på.

Men nu har vi den alltså. Jag har tillbringat ungefär varenda vilodag jag haft på grund av benet i soffan framför Finska kanalen. För någon dag sedan råkade jag se en intervju med en finlandssvensk skådespelerska, jag minns inte vad hon hette men kanske Sue och kanske Lindström eller Lemström eller Lidström. Herregud det var som om jag ibland hörde henne berätta om mitt liv. Fast det var ju hennes förstås. Men jag kände igen mig så mycket i hela henne. Det är så skönt att se sånt emellanåt. Jag känner mig som en bra ballong.

rehab sapmi.

Det där jag skrev om att min muskelinflammation skulle gå över. Haha jag är så duktig på att skämta. Den blir bättre när jag vilar men så kan jag inte vila ordentligt och så går jag ut och så börjar det om på noll. Sjukvården säger att jag ska äta medicin (som hjälper litegrann) och det har jag gjort men nu slutat eftersom min mage har sagt ifrån. Det är så psykiskt tungt att bara ligga i sängen. Att inte kunna gå och äta sin mat i matsalen. Att inte orka tänka på något annat än "när ska det gå över". Att missa skolan och få ångest och stress över det. Att inte fungera som man ska helt enkelt.

I torsdags var vi till Stockholm på teater och jag borde ju ha förstått att det inte går men tror ni jag kan motstå en heldag med teater. Nej, så jag följde med och sparade på stegen. Likförbannat blev jag i slutet av dagen uppburen för Dramatens trappor av manusförfattaren. Det var absurt men snällt förstås.

Jag har nu fått sjukledigt av mina lärare som såg mig halta genom huvudstaden. Denna vecka ska jag till sjukgymnasten för att eventuellt prova diverse metoder och sedan åker jag faktiskt till Lappland. Det är det enda stället i världen jag kommer på där jag kan vila både kropp OCH själ. Där finns inga aktiviteter som frestar eller ger ångest och där kan jag vila ordentligt och dessutom bada bastu och bli ompysslad om det skulle behövas.

Samen har sagt att han ska höra med sin familj om dom kan hitta någon som kan bota mig. Hahaha. En nåjd. Förlåt det kanske inte hjälper om man skrattar. Men hjälper det vet jag inte vad jag gör. Mitt förnuft tillåter mig inte att tro. Ser framför mig hur en liten same i skinnmössa sitter och håller i mitt ben medan han jojkar och slår på en trumma mellan varven. Och jag sitter på en stol och skrattar ihjäl mig.

livet i skogen.

 Ikväll när vi satt i allrummet och såg på film stod plötsligt ett rådjur utanför fönstret och åt gräs. "Åh titta ett rådjur!!! Åååh! Ssch, instagram! Instagram nu, hoppas det blir braaa!"

Nöjet en fredagskväll i kollektivet.

när det blev vår och när det inte var vår.

På sistone har jag varit så trött och omotiverad. Slö, helt enkelt. Ingenting har varit speciellt uppiggande och jag har fler än en gång funderat på vad fan jag gör här. Inte har jag skrivit alls så mycket som jag hade tänkt att jag skulle göra ändå. Och vad ska jag egentligen göra med det jag har skrivit.

Jag har bott i Norden hela mitt liv och inte på 23 år kan jag påstå att jag direkt har påverkats av mörkret på vintern. Det har nu varit där och visst har det inte varit som på sommaren men jag har ju ändå kunnat ha på lamporna eller göra något där jag helt enkelt inte tänker på att det är mörkt.

Men i år. Usch. Jag befinner mig i skogen, i kollektiv där jag får noll procent känsla för att ha något eget, vilket jag under det här året har märkt att är viktigare för mig än jag trodde. Jag behöver en egen dörr att stänga. I skogen finns ingen belysning, jag kan inte gå ut på kvällarna om jag vill gå ut och gå. Till närmaste affär måste jag ta bilen (tack pappa för att du övertalade mig att ta hit den och förlåt för att jag startade skrikbråk genom att vara envis och tro att jag skulle kunna, eller orka, ta bussen. Hahaha jag är så korkad när jag blir envis) en bra jävla bit. När jag under loven befinner mig i Lappland i Sveriges nordligaste tätort känner jag mig mer civiliserad än här. Ja herregud.

Men så mitt i allt kom två saker på samma dag. Det ena var våren och det andra var en ung, inspirerande, flerfaldigt utgiven författare som gått igenom detsamma som jag gör just nu. Han berättade så enkelt och intressant och med så hög igenkänningsfaktor att jag bara ville stiga upp och ge honom en kram. Att det är här man skapar rampusselbitarna, som efter att vi är klara här kanske någon gång blir ett helt pussel. Att det är klyftigt att hålla på och irra runt bland rötterna och inte riktigt veta, prova sig fram.  Det kan en dag leda till en liten växt, som kanske sår nya frön tids nog. Istället för, jag citerar, "en jobbig människa som skriver en dikt på en servett" och det blir genast en stor växt men sedan inget mer.

Och så våren. Nu skiner solen, snön är borta och på söndag utlovas 11 grader.
"Minus?" frågade samen när jag berättade detta. Nå nää. PLUS! Vi ska grilla, kollektivet. Som jag såklart också har lärt mig att tycka om, även om boendeformen ofta är en prövning. Nu kan jag gå ut i skogen igen, för det är ljust. Jag råkade göra det så intensivt att jag fick en muskelinflammation i låret. Men he gaar jåo om he.

Efter författarbesöket skrev jag för första gången på ett par veckor. Senare fick jag ett sms av en kompis som skrev "Nu gråter jag till din text. Du får aldrig sluta skriva." Igår sa en annan "Ida jag började nästan gråta till din text igen." Först blev jag rädd. Vad håller jag på med? Jag vill inte att ni ska gråta? Men så tänkte jag efter lite och visst fan är det det jag vill. Nog ska det kännas. Och inte ska jag väl sluta.

ett möss.

Innan jul skrev varje elev i min klass varsin pjäs som sedan lämnades in till teaterklassen. Och igår och idag har dom spelats upp. Jag har skrattat så jag har gråtit och jag har fått ont i huvudet av ledsamhet. Det är så häftigt vad man kan göra och det är så berikande att omringas av så smarta och kreativa människor.

Jag är så glad att regissören för min pjäs förstod att förvalta det absurda så väl. Och jag är så glad att han såg så sjuka detaljer som jag inte hade en tanke på när jag skrev. Ja jag är så glad och jag hoppas att det blir fler uppspelningar så jag kan filma.

Igår såg vi 7 föreställningar, idag 9 + på kvällen var vi på stadsteatern och såg en annan pjäs. Allt jag tänkte var att jag skulle vilja att mitt liv varje dag innehöll sådär mycket teater. Föreställningen i stan hade en sufflös och jag är tydligen fortfarande skadad. Direkt det blev tyst hajade jag till och funderade på om det var mitt ansvar nu. Om jag skulle säga något. Om jag skulle vänta på en blick eller ett rop. Det skulle jag ju inte. Tyvärr.

På vägen hem var det mörkt och halt när skolans bil rullade fram på den lilla vägen upp mot skolan. Mitt i allt blev vår chaufför bestört.

Han: ÅH NEJ!! NEJ NEJ NEJ!!! Neeej!
Jag: Vad är det?!!
Han: Jag tror jag körde över en mus!

tälävischån.

Det bästa jag vet är människor man kan skratta med. Det finns ett par sådana i huset jag bor i. Varje dag rinner tårarna för att vi inte kan behärska oss. Just nu är vi inne i en tv-serie som jag helst vill att aldrig ska ta slut. Det enda vi gör är att härma deltagarna och använda deras citat i vår vardag. Det måste berika italienaren ganska mycket att få en så stor inblick i Sveriges olika dialekter.

Ikväll ska vi i alla fall inte titta på tälävischån utan vi ska gå ut. Första utgången i denna stad för hela sällskapet. Vi ska dricka såndär irish kåååfi. Ja guuu förbannat i hällvete vad gott.

Ja när jag inte tittar på tälävischån skriver jag faktiskt ganska bra. Mitt största problem är att jag vill berätta så mycket, jag har så bråttom att jag glömmer bort att gestalta det som andra inte ser. Jag glömmer bort att förklara hur han ser ut och vilka andra som är i butiken, vad det är för årstid och hur det märks. Jaja jag ska.

köpa en hund.

Idag var min klass på bio och tittade på en film med förintelsetema. Handlade om en ung judisk nunna vars familj dödats. Med anledning av ursprunget. Flickan söker upp sin moster och dom hjälps åt att nysta upp historien om föräldrarna, var dom fanns begravda osv. Nunnan träffar en saxofonist som visar intresse för henne, och vice versa.

Han: Följ med mig när jag åker vidare till Gdansk med bandet.
Hon: Vad ska jag göra där?
Han: Titta på när jag spelar.
Hon: Sen då?
Han: Sen går vi runt på stranden.
Hon: Och efter det?
Han: Då köper vi en hund.
Jag (i den tysta, allvarliga salongen): HAHAHA

ja det går väl inte antar jag.

Ikväll satt jag och en stockholmare tillika klasskamrat och pratade om Lappland. Det visade sig att vi tydligen delar intresse för geografi och avlägsna platser. Länge zoomade vi in vägar på satellitkartan och han fascinerades över hur man kunde bo på platser som Samen gör. När han trodde han hade sett det "värsta" berättade jag om barndomshemmet som ligger ännu längre norrut. "Hur kommer man dit då? Ja det går väl inte antar jag?"

Jag föreslog att han skulle hälsa på i sommar, när det är festival på stället.

Han: Jag skulle ju ses som värsta fjollan när jag kommer dit. Med min hatt! Dom skulle ju skjuta mig innan jag ens har stigit ur bilen.

normbrytande punk.

Jag blev så glad häromdagen när jag läste att Pertti Kurikan Nimipäivät ska vara med i uttagningarna till Eurovisionen i Finland. Det är ett band med utvecklingsstörda medlemmar. Och det är så bra att dom ska vara med. Att dom inte är med i någon anpassad tävling. Att dom är med bland alla andra. För det är så man måste och ska göra. Låta dom, och alla andra som på något sätt anses avvika från det "normala", vara med bland allt annat där allt förlöper så som det "ska" och där man är perfekt och så otroligt normal. Ja just ja man ska vara försiktig med sarkasm i skrift. Undrar varför just jag har fått den lärdomen.

Men ja, sluta anordna platser och tillställningar för människor som inte platsar bland det "normala" att vistas på, släpp in dom istället och låt dom vara med och lära oss. Sluta anordna modevisningar för rullstolsburna och låt dom vara med och visa upp sina kläder bland människor som har ben som bär dom. Annars kommer glappet aldrig att minska eller försvinna.

Finland är ett märkligt men på många sätt ett jättefint land, och det förvånar mig inte att det är just där som ett band som detta får komma fram. Får synas och får vara precis vad dom är. Heja Finland.

pikajuna.

Jag må vara en hormonell katastrof men jag började just gråta när jag läste gamla texter som jag skrev under min praktik. Jag grät av lycka och skratt men mest av saknad. Alla skämt, allt och alla jag skrattade åt och med. Allt ansvar och alla uppgifter jag fick och lyckades med. All uppskattning och kärlek som fanns överallt. Vill ta nästa tåg söderut och bara storma in och fråga om någon vill dricka teet som smakade snask med mig.

Helvetti att allt har ett slut.  Men det är väl så det måste vara. Hela tiden. För att tåget ska kunna fortsätta. Ibland kör det långt och rakt, ibland kort, ibland byter det spår, ibland är det försenat och ibland spårar det ur. Men det kommer alltid, om inte det så en ersättningsbuss. För den som orkar vänta.

Snart är det dags att leta biljetter till nästa tåg och spårbyte. Idag påbörjade jag andra och sista terminen här. Mycket har levt upp till mina förväntningar, mycket har inte det. Ofta har jag haft skrivarflow, lika ofta har jag inte det. Jag ska i alla fall lägga på lite extra kol nu och se till att det sista som är kvar blir bra. Sen får jag se. Om det blir tåg eller buss. Direkt eller byten? Förseningar, arga konduktörer? Urspårningar, förmodligen det enda jag kan räkna med i mitt liv. Resten har jag ingen aning om. Det fascinerar och det skrämmer.

äkta kärlek.

4-åring ser min Muminlampa nerpackad i väskan.

4-åring: Ska du inte använda den?
Jag: Jo, men jag ska göra det i Uppsala där jag bor.
4-åring: Bor du inte här?
Jag: Nä, jag går i skolan i Uppsala så jag bor där.
4-åring: Vad gör du här då?
Jag: Hälsar på Mats, jag har jullov från skolan.
4-åring: Känner du Mats?
Jag: Ja det gör jag.
4-åring: Har han sagt sitt namn till dig?
Jag: Ja.
4-åring: Har du sagt ditt namn till honom?
Jag: Ja.
4-åring: Är ni äkta kärlek?

Åh barn. Det är det bästa som finns.

2014.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Ja, så himla mycket så jag vet inte ens hur jag har gjort.

Hur har ditt 2014 varit?

Bra! Roligt och ganska skönt. Inte så mycket ångest och oro och ganska mycket roligt, nytt och spännande.

Blev du kär i år?

Ja i en lapptuss.

Vilket datum från 2014 kommer du aldrig glömma?

3 juli när jag började på radion, 6 maj när samen kom och hälsade på första gången, 23 augusti när bror gifte sig, och så den där dagen i april när jag äntligen klarade helvetestentamen.

Vad är din största framgång 2014?

Ja jag vet inte. Kanske att jag har börjat skriva mer. (samtidigt mindre på bloggen, förlåt jag ska bättra mig under 2015.)

Bästa köpet?

Muminmuggen med glasögon.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat, muminsaker och telefonabonnemang. Min nya skolas fel, den har inte internet.

Gjorde någonting dig  riktigt glad?

Samen, sommarjobbet, syskonbarnen och annat som inte börjar på s. Till exempel bröllopet och att jag fick träffa Markoolio. Att jag fick intervjua Tomi Kallio. Och årets födelsedagspresenter och julklappar. Materialistiskt men sant. Jag fick för fasen en Moomin lights-lampa. Och ett tennarmband. Och 1 kg choklad. Och en vintermugg och en Tove 100-kopp.

Gjorde någonting dig riktigt ledsen?

Ja på bröllopet när vi för en gångs skull skulle ta en ordentlig familjebild med alla samlade, och så kom såklart alla med på fotot utom samen. För att det sas till mig att vi skulle ta en syskonbild (som förresten aldrig togs) och för att jag, när jag stod där, inte insåg förrän efteråt att allas respektive faktiskt också var och skulle vara med. Förstås märkte ingen annan heller. Förstås. Jaja.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2014?

Ella Henderson - Ghost. Maroon 5 - Maps. Milky Chance - Stolen Dance. Markus Krunegård - Sthlm Skyline. Markus Krunegård - Tommy tycker om mig. Clean Bandit - Rather Be. Björn Skifs - Solglasögon och sommarbil.

Vem har du umgåtts med mest?

Emely, Jennifer, Samen, Sofie.

Har du haft ett förhållande under 2014?

Ja med en lapptuss.

Vart reste du under 2014?

"Bara" hem till Finland och en sväng till Norge, men desto mer inom Sverige. Minst 5 gånger till Kiruna och alla hundra timmar i bil det har betytt. Även till Göteborg, Astrid Lindgrens Värld, Karlstad och så Stockholm.

Är det något du saknar år 2014 och vill ha 2015?

Jag har ju jobbat under 2014 men vill helst göra det ännu mer under 2015.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Blev väckt av mitt internat som stod utanför min dörr och sjöng för mig. Sen åkte jag och Sofie in till Uppsala där vi shoppade och åt pizza.

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?

Tror faktiskt inte det. Eller ja kanske värme på internatrummet.

Vem saknade du?

Min distansbästis som försvann, människorna från min praktikplats, alla vänner i Växjö när jag flyttade därifrån.

De bästa nya människorna du träffade?

Samen, Sofie, Giovanni.

moro osta poro.

Ska man handla en tröja i Kiruna är det väl för fasen den här man ska köpa.

natten.

Idag skrev vi små texter som vi ska framföra på julavslutningen på fredag. Vi hade gemensamma mantran från julsånger som i något skede under tre rader (ja jag vet jag råkade missbedöma och hoppade över på en fjärde rad men ja) skulle förekomma. En mörk och en ljus. Så mörk är natten var vårt mörka och det här är mitt bidrag.

Min lärare som kallar mig för "lakonismernas mästare" fnissade när jag läste upp den. Tyvärr åker jag till Lappland på onsdag och missar spektaklet på fredag, men jag har överlåtit texten i trygga händer och den ska läsas upp på finlandssvenska.

kollektivliv.

Har man behov av att klippa håret behöver man inte ens gå till frisörn. 

nattbio.

Hello stjärngossar och -gummor. Här sitter jag med mina vänner klementinerna som har varit mina bästa kompisar under min godis- och lemonadstrejk som jag har haft alltför länge nu. Jag och samen hade en tävling och jag bryr mig inte om vem som vann för i natt är den SLUT.

Inatt ska jag gå på luciabio. Det är banne mig en av årets höjdpunkter. Man åker till biografen klockan 12 på natten och så tittar man på film fram tills morgonen. Tre filmer visas och alla är hemliga på förhand och har ännu inte haft premiär för allmänheten. Det är så mysigt och spännande.

För ett år sedan hade jag köpt biljetter till mig själv som belöning för att jag på eftermiddagen samma dag SKULLE klara min sista tent som jag hade kämpat med sedan 2011. Jag var förberedd och säker på att nu, nu fan skulle det vara slut med den kursen och jag skulle ta examen och söka jobb som en idiot.

När jag kom in till min muntliga tentamen satt min sverigefinska lärare och påstod att finlandssvenska jag inte behärskade kolonialism. Ha-ha. Ut gick jag med tårar i ögonen, i halsen, i hjärnan. Hon försökte anstränga sig att vara trevlig men jag stängde dörren och gick. Hem och ansökte om ny lärare.

Det fick jag och jag klarade tenten på första försöket. Under tiden pluggade jag strökurser, blev expert på frågesport och träffade en same som råkade bli min pojkvän. Strax efter tentresultatet blev jag erbjuden det bästa och roligaste (sommar)jobb jag någonsin haft.

Nu sitter jag här på 12 kvadrat och skriver en pjäs och om en halvtimme ska jag gå på bion utan gråt. Istället med en väldigt trevlig västgöte. Livet.

önskelista.

 Är ju inget stort fan av julpynt men den här skulle jag faktiskt jättegärna vilja ha i fönstret. Lär finnas på Prisma och nu sitter jag här och räknar kilometrarna till närmsta. Det är för många.

 När jag flyttar härifrån och börjar laga egen mat och använda ugn igen vill jag göra paj och gratäng i världens finaste form!

 Och tallriken är den enda som fattas från min Flytten-samling. Har mugg, skålar och kanna, efter tallriken är den komplett. Tänk.

Jag längtar efter julen för första gången på 15 år.