ett möss.

Innan jul skrev varje elev i min klass varsin pjäs som sedan lämnades in till teaterklassen. Och igår och idag har dom spelats upp. Jag har skrattat så jag har gråtit och jag har fått ont i huvudet av ledsamhet. Det är så häftigt vad man kan göra och det är så berikande att omringas av så smarta och kreativa människor.

Jag är så glad att regissören för min pjäs förstod att förvalta det absurda så väl. Och jag är så glad att han såg så sjuka detaljer som jag inte hade en tanke på när jag skrev. Ja jag är så glad och jag hoppas att det blir fler uppspelningar så jag kan filma.

Igår såg vi 7 föreställningar, idag 9 + på kvällen var vi på stadsteatern och såg en annan pjäs. Allt jag tänkte var att jag skulle vilja att mitt liv varje dag innehöll sådär mycket teater. Föreställningen i stan hade en sufflös och jag är tydligen fortfarande skadad. Direkt det blev tyst hajade jag till och funderade på om det var mitt ansvar nu. Om jag skulle säga något. Om jag skulle vänta på en blick eller ett rop. Det skulle jag ju inte. Tyvärr.

På vägen hem var det mörkt och halt när skolans bil rullade fram på den lilla vägen upp mot skolan. Mitt i allt blev vår chaufför bestört.

Han: ÅH NEJ!! NEJ NEJ NEJ!!! Neeej!
Jag: Vad är det?!!
Han: Jag tror jag körde över en mus!

tälävischån.

Det bästa jag vet är människor man kan skratta med. Det finns ett par sådana i huset jag bor i. Varje dag rinner tårarna för att vi inte kan behärska oss. Just nu är vi inne i en tv-serie som jag helst vill att aldrig ska ta slut. Det enda vi gör är att härma deltagarna och använda deras citat i vår vardag. Det måste berika italienaren ganska mycket att få en så stor inblick i Sveriges olika dialekter.

Ikväll ska vi i alla fall inte titta på tälävischån utan vi ska gå ut. Första utgången i denna stad för hela sällskapet. Vi ska dricka såndär irish kåååfi. Ja guuu förbannat i hällvete vad gott.

Ja när jag inte tittar på tälävischån skriver jag faktiskt ganska bra. Mitt största problem är att jag vill berätta så mycket, jag har så bråttom att jag glömmer bort att gestalta det som andra inte ser. Jag glömmer bort att förklara hur han ser ut och vilka andra som är i butiken, vad det är för årstid och hur det märks. Jaja jag ska.

köpa en hund.

Idag var min klass på bio och tittade på en film med förintelsetema. Handlade om en ung judisk nunna vars familj dödats. Med anledning av ursprunget. Flickan söker upp sin moster och dom hjälps åt att nysta upp historien om föräldrarna, var dom fanns begravda osv. Nunnan träffar en saxofonist som visar intresse för henne, och vice versa.

Han: Följ med mig när jag åker vidare till Gdansk med bandet.
Hon: Vad ska jag göra där?
Han: Titta på när jag spelar.
Hon: Sen då?
Han: Sen går vi runt på stranden.
Hon: Och efter det?
Han: Då köper vi en hund.
Jag (i den tysta, allvarliga salongen): HAHAHA

ja det går väl inte antar jag.

Ikväll satt jag och en stockholmare tillika klasskamrat och pratade om Lappland. Det visade sig att vi tydligen delar intresse för geografi och avlägsna platser. Länge zoomade vi in vägar på satellitkartan och han fascinerades över hur man kunde bo på platser som Samen gör. När han trodde han hade sett det "värsta" berättade jag om barndomshemmet som ligger ännu längre norrut. "Hur kommer man dit då? Ja det går väl inte antar jag?"

Jag föreslog att han skulle hälsa på i sommar, när det är festival på stället.

Han: Jag skulle ju ses som värsta fjollan när jag kommer dit. Med min hatt! Dom skulle ju skjuta mig innan jag ens har stigit ur bilen.

normbrytande punk.

Jag blev så glad häromdagen när jag läste att Pertti Kurikan Nimipäivät ska vara med i uttagningarna till Eurovisionen i Finland. Det är ett band med utvecklingsstörda medlemmar. Och det är så bra att dom ska vara med. Att dom inte är med i någon anpassad tävling. Att dom är med bland alla andra. För det är så man måste och ska göra. Låta dom, och alla andra som på något sätt anses avvika från det "normala", vara med bland allt annat där allt förlöper så som det "ska" och där man är perfekt och så otroligt normal. Ja just ja man ska vara försiktig med sarkasm i skrift. Undrar varför just jag har fått den lärdomen.

Men ja, sluta anordna platser och tillställningar för människor som inte platsar bland det "normala" att vistas på, släpp in dom istället och låt dom vara med och lära oss. Sluta anordna modevisningar för rullstolsburna och låt dom vara med och visa upp sina kläder bland människor som har ben som bär dom. Annars kommer glappet aldrig att minska eller försvinna.

Finland är ett märkligt men på många sätt ett jättefint land, och det förvånar mig inte att det är just där som ett band som detta får komma fram. Får synas och får vara precis vad dom är. Heja Finland.

pikajuna.

Jag må vara en hormonell katastrof men jag började just gråta när jag läste gamla texter som jag skrev under min praktik. Jag grät av lycka och skratt men mest av saknad. Alla skämt, allt och alla jag skrattade åt och med. Allt ansvar och alla uppgifter jag fick och lyckades med. All uppskattning och kärlek som fanns överallt. Vill ta nästa tåg söderut och bara storma in och fråga om någon vill dricka teet som smakade snask med mig.

Helvetti att allt har ett slut.  Men det är väl så det måste vara. Hela tiden. För att tåget ska kunna fortsätta. Ibland kör det långt och rakt, ibland kort, ibland byter det spår, ibland är det försenat och ibland spårar det ur. Men det kommer alltid, om inte det så en ersättningsbuss. För den som orkar vänta.

Snart är det dags att leta biljetter till nästa tåg och spårbyte. Idag påbörjade jag andra och sista terminen här. Mycket har levt upp till mina förväntningar, mycket har inte det. Ofta har jag haft skrivarflow, lika ofta har jag inte det. Jag ska i alla fall lägga på lite extra kol nu och se till att det sista som är kvar blir bra. Sen får jag se. Om det blir tåg eller buss. Direkt eller byten? Förseningar, arga konduktörer? Urspårningar, förmodligen det enda jag kan räkna med i mitt liv. Resten har jag ingen aning om. Det fascinerar och det skrämmer.

äkta kärlek.

4-åring ser min Muminlampa nerpackad i väskan.

4-åring: Ska du inte använda den?
Jag: Jo, men jag ska göra det i Uppsala där jag bor.
4-åring: Bor du inte här?
Jag: Nä, jag går i skolan i Uppsala så jag bor där.
4-åring: Vad gör du här då?
Jag: Hälsar på Mats, jag har jullov från skolan.
4-åring: Känner du Mats?
Jag: Ja det gör jag.
4-åring: Har han sagt sitt namn till dig?
Jag: Ja.
4-åring: Har du sagt ditt namn till honom?
Jag: Ja.
4-åring: Är ni äkta kärlek?

Åh barn. Det är det bästa som finns.

2014.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Ja, så himla mycket så jag vet inte ens hur jag har gjort.

Hur har ditt 2014 varit?

Bra! Roligt och ganska skönt. Inte så mycket ångest och oro och ganska mycket roligt, nytt och spännande.

Blev du kär i år?

Ja i en lapptuss.

Vilket datum från 2014 kommer du aldrig glömma?

3 juli när jag började på radion, 6 maj när samen kom och hälsade på första gången, 23 augusti när bror gifte sig, och så den där dagen i april när jag äntligen klarade helvetestentamen.

Vad är din största framgång 2014?

Ja jag vet inte. Kanske att jag har börjat skriva mer. (samtidigt mindre på bloggen, förlåt jag ska bättra mig under 2015.)

Bästa köpet?

Muminmuggen med glasögon.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat, muminsaker och telefonabonnemang. Min nya skolas fel, den har inte internet.

Gjorde någonting dig  riktigt glad?

Samen, sommarjobbet, syskonbarnen och annat som inte börjar på s. Till exempel bröllopet och att jag fick träffa Markoolio. Att jag fick intervjua Tomi Kallio. Och årets födelsedagspresenter och julklappar. Materialistiskt men sant. Jag fick för fasen en Moomin lights-lampa. Och ett tennarmband. Och 1 kg choklad. Och en vintermugg och en Tove 100-kopp.

Gjorde någonting dig riktigt ledsen?

Ja på bröllopet när vi för en gångs skull skulle ta en ordentlig familjebild med alla samlade, och så kom såklart alla med på fotot utom samen. För att det sas till mig att vi skulle ta en syskonbild (som förresten aldrig togs) och för att jag, när jag stod där, inte insåg förrän efteråt att allas respektive faktiskt också var och skulle vara med. Förstås märkte ingen annan heller. Förstås. Jaja.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2014?

Ella Henderson - Ghost. Maroon 5 - Maps. Milky Chance - Stolen Dance. Markus Krunegård - Sthlm Skyline. Markus Krunegård - Tommy tycker om mig. Clean Bandit - Rather Be. Björn Skifs - Solglasögon och sommarbil.

Vem har du umgåtts med mest?

Emely, Jennifer, Samen, Sofie.

Har du haft ett förhållande under 2014?

Ja med en lapptuss.

Vart reste du under 2014?

"Bara" hem till Finland och en sväng till Norge, men desto mer inom Sverige. Minst 5 gånger till Kiruna och alla hundra timmar i bil det har betytt. Även till Göteborg, Astrid Lindgrens Värld, Karlstad och så Stockholm.

Är det något du saknar år 2014 och vill ha 2015?

Jag har ju jobbat under 2014 men vill helst göra det ännu mer under 2015.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Blev väckt av mitt internat som stod utanför min dörr och sjöng för mig. Sen åkte jag och Sofie in till Uppsala där vi shoppade och åt pizza.

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?

Tror faktiskt inte det. Eller ja kanske värme på internatrummet.

Vem saknade du?

Min distansbästis som försvann, människorna från min praktikplats, alla vänner i Växjö när jag flyttade därifrån.

De bästa nya människorna du träffade?

Samen, Sofie, Giovanni.

moro osta poro.

Ska man handla en tröja i Kiruna är det väl för fasen den här man ska köpa.

natten.

Idag skrev vi små texter som vi ska framföra på julavslutningen på fredag. Vi hade gemensamma mantran från julsånger som i något skede under tre rader (ja jag vet jag råkade missbedöma och hoppade över på en fjärde rad men ja) skulle förekomma. En mörk och en ljus. Så mörk är natten var vårt mörka och det här är mitt bidrag.

Min lärare som kallar mig för "lakonismernas mästare" fnissade när jag läste upp den. Tyvärr åker jag till Lappland på onsdag och missar spektaklet på fredag, men jag har överlåtit texten i trygga händer och den ska läsas upp på finlandssvenska.

kollektivliv.

Har man behov av att klippa håret behöver man inte ens gå till frisörn. 

nattbio.

Hello stjärngossar och -gummor. Här sitter jag med mina vänner klementinerna som har varit mina bästa kompisar under min godis- och lemonadstrejk som jag har haft alltför länge nu. Jag och samen hade en tävling och jag bryr mig inte om vem som vann för i natt är den SLUT.

Inatt ska jag gå på luciabio. Det är banne mig en av årets höjdpunkter. Man åker till biografen klockan 12 på natten och så tittar man på film fram tills morgonen. Tre filmer visas och alla är hemliga på förhand och har ännu inte haft premiär för allmänheten. Det är så mysigt och spännande.

För ett år sedan hade jag köpt biljetter till mig själv som belöning för att jag på eftermiddagen samma dag SKULLE klara min sista tent som jag hade kämpat med sedan 2011. Jag var förberedd och säker på att nu, nu fan skulle det vara slut med den kursen och jag skulle ta examen och söka jobb som en idiot.

När jag kom in till min muntliga tentamen satt min sverigefinska lärare och påstod att finlandssvenska jag inte behärskade kolonialism. Ha-ha. Ut gick jag med tårar i ögonen, i halsen, i hjärnan. Hon försökte anstränga sig att vara trevlig men jag stängde dörren och gick. Hem och ansökte om ny lärare.

Det fick jag och jag klarade tenten på första försöket. Under tiden pluggade jag strökurser, blev expert på frågesport och träffade en same som råkade bli min pojkvän. Strax efter tentresultatet blev jag erbjuden det bästa och roligaste (sommar)jobb jag någonsin haft.

Nu sitter jag här på 12 kvadrat och skriver en pjäs och om en halvtimme ska jag gå på bion utan gråt. Istället med en väldigt trevlig västgöte. Livet.

önskelista.

 Är ju inget stort fan av julpynt men den här skulle jag faktiskt jättegärna vilja ha i fönstret. Lär finnas på Prisma och nu sitter jag här och räknar kilometrarna till närmsta. Det är för många.

 När jag flyttar härifrån och börjar laga egen mat och använda ugn igen vill jag göra paj och gratäng i världens finaste form!

 Och tallriken är den enda som fattas från min Flytten-samling. Har mugg, skålar och kanna, efter tallriken är den komplett. Tänk.

Jag längtar efter julen för första gången på 15 år.

dramatiken.

Dramatik. Vi ska skriva pjäser. Det går som vanligt trögt för mig såhär inledningsvis men rycket kommer väl snart som det brukar. Igår drack kollektivet alkoholhaltiga drycker efter maten och skrev stort på kylen en lista över vad som skulle åstadkommas under kvällen. "SKRIVA EN PJÄS TILLSAMMANS!"

Så blev det inte. Istället drev vi med fokalisering som håller på att driva oss till vansinne, och jag läste delar ur en muminbok på österbottniska och fick ständig respons som ett eko "åååh, dom satt i fönstert!", "mmm, det var kallt och mycket snö!" och "ååh, vad fint, han saknade honom!". Därefter berättades historier om allt möjligt och man blev så entusiastiska att man slog kullerbyttor på golvet av iver. Om ni kommer ihåg serien om Bert så blev Bert tydligen fysiker i Brasilien efter skådespelarkarriären.

Ja man undrar ju vad det ska bli av en själv.

apornas novell.

Har inte producera text till våra samtal på två veckor. Mycket på grund av att jag varit borta på diverse resor och inte riktigt kommit till ro, men mest för att jag är så arg på min huvudkaraktär just nu. Behöver bara tänka på dennes uppsyn för att vilja slå sönder något. Och också för att jag hela tiden skriver så tragikomiskt och sorgligt så det blir så tungt i mitt huvud. Eller i mitt psyke. Är det det här jag kan berätta. Usch. 

Igår låg jag i min säng och kände mig tvungen att producera inför veckan och tänkte "jag kan en enda sak och det är skriva och nu kan jag inte ens det". Buhu buhu. Tog mig samman och sket i allting och skrev en helt störd berättelse om en man som är besatt av apor. Då lättade allting och jag gick till skolan och lämnade ett exemplar av skiten i allas fack. Idag fick jag veta att vi ska bedömas av en utgiven författare denna vecka. Mitt i min svacka med aporna. Jaja.

Idag har jag köpt en mustaschkudde som jag kan slå sönder min skrivkramp på. Så nu kan jag fortsätta min resa. 

apelsinmantrat.

Idag åkte jag och tre kompisar in till stan med skolans bil. En klasskompis som genom fönstret sett oss åka iväg skickade senare sms till mig och bad mig köpa hem apelsiner till honom.

Det gjorde jag, och när vi kom tillbaka till skolan gick vi åt olika håll. Två av mina kompisar som var med på färden gick till skolbyggnaden, jag gick till mitt rum på internatet och med mig hade jag apelsinerna.

Inne i skolbyggnaden var tydligen också min kompis som ville ha apelsinerna. Han var på väg ut, och först mötte han den ena av mina medresenärer.

Hon: Ida har dina apelsiner!!

Sen mötte han den andre.

Han: Ida har dina apelsiner!!

Därefter sprang han ikapp mig.

Han: Ida!
Jag: Hej! Jag har dina apelsiner!!

höstlov som vinterlov.

Förra veckan hade vi höstlov och det var mitt livs finaste höstlov hittills. Jag var i Lappland och hälsade på min same. Det första vi gjorde var att gå på älgfest. Älgfest. Hör ni så lappländskt. Det var gott men älgtunga ska jag nog inte äta igen. Sen gick vi hem och tittade på film och så klampade det till i trappan och jag fick uppleva en riktig lapplandsfest där slagen låg i luften så att man nästan kunde känna på dom. På finska, på svenska, på samiska. Allt beroende på graden av ilska. Som tur hade min karl vett att slänga ut samtliga dispytbärare innan fönstren inte längre fanns.

När den siste gick hem ställde han sig och jojkade i dörren som avsked. Jag visste inte om jag skulle ta det seriöst eller inte.

Jag: Vad jojkar du nu då? Livet?
Han: Jag jojkar Mats.

Jaha. Jag fick ingen jojk. Resten av dagarna jobbade samen, men inte hade jag tråkigt för det.

 Passade bland annat på att gå till Finland. Gick in på en bensinmack och sen till Sverige igen. Ja Finland var sig likt tror jag.

Vårdcentral med två tider. Tänk att det är så mycket sånt här som har upptagit min tankeverksamhet dom senaste åren, och plötsligt är jag mitt i det. Ja kanske inte just bilden av två klockor från tidszoner på en vägg men orsaken till det, och det och sen det.

Var även till svärsamerna och åt choklad. Finns ju några kilo i källaren om man säger så. 

tystnaden som uppstår.

Ja jag har inte skrivit på tusen år. Här. Jag vet inte men det känns som att det inte händer så mycket, samtidigt som det ändå gör det. Men jag känner mig lite instängd här. Som att jag inte riktigt tar del av det som verkligen händer. Jag är här ute i skogen och håller på. Jag kan inte ta mig an saker hur jag vill. Eller jo, men ändå nej. Inte som jag kunde i Växjö. Nu följer jag ett 9-15-schema och massa andra scheman. Jag tappar ett sätt att se saker på samtidigt som jag får ett annat. Men jag saknar att prata med okända människor på gatan, gå på gatan, se gatan. Se konstiga människor, snälla människor, elaka människor. Alla dom finns här också men man lär ju sig mönstret.

Hursomhelst så är jag ju här för att skriva och det gör jag och jag tror att jag gör det bra och det är roligt och jag lär mig jättemycket. Vad spelar då resten för roll, kan man ju tänka. Ja det mesta är ju ändå bra. Det stora hela. Förutom att batterierna i mitt rum är trasiga och jag lever i 15 grader. Ja nej jag måste väl bara lära mig att fokusera. Har aldrig i livet varit bra på det.

jaha oj.

"vad har du för stil när du skriver?"
"jag vet inte. om jag har någon särskild"
"men du är ju den som har mest stil av alla"
"jaha oj"

en fredag.

Jag: Det kanske finns ett handtag på toapappret så jag kan hänga det på Dallarn. 
Sofie: Jo det finns! SKITBRA, bokstavligt talat!