att avsky ett uttryck.

Det finns ett uttryck som jag avskyr.
Det heter "att få in en fot".
Det är det allting i hela livet handlar om.
Att få in en fot.
Jaha.

Men är det ingen som har tänkt på hur ont det kan göra om man står där, med foten inne, och varken kommer in eller ut? Man kan ju för fan klämmas ihjäl med tiden. Jag ska lära mina barn mycket, men aldrig i livet ska dom behöva höra att dom ska """få in en fot""". I alla fall inte av mig.

hade inga förhoppningar om denna dag.

Vilken måndag.

Återfick hoppet om livet. Tappade det för två veckor sedan när jag var på möte om jobbframtiden. Idag kom det tillbaka. Det beror så mycket på vem man pratar med, deras kunskap, deras inställning. Har känt mig så kvävd och så orolig över min framtid att jag nästan helt glömt bort att jag är så intresserad av det samiska, fastän jag är mitt i det. Har kommit på världens möjlighet att komma vidare med det. Måste bara skriva lite brev och ringa lite samtal.

Och nästa vecka ska jag till Luleå på minst ett roligt möte. Kanske två. Jag hoppas tre.

När jag kom hem bokade jag och min bästa vän Ellen vår resa som vi planerat så länge. I höst flyger vi till Manchester. Sen åker vi vidare till Wales, där vi träffar vår gemensamma kompis. När vi varit där några dagar åker vi tillbaka till Manchester, som vi läste på ett forum att är Europas tråkigaste stad hahaha, där vi ska shoppa tills vi fyller alla våra 23 tillåtna kilon i bagaget.

Samen har börjat jobba. Semestern slut. Min semester i semestern slut. Jaha. Det är väl bra med lite orutinerade rutiner. Jag har börjat hos en jättebra sjukgymnast. Hon är sträng men rolig. En bra kombination.  Hyvää yötä, som alla kan säga här.

bildning.

4-åring tar selfie.

Jag: Tar du foton på dig själv?
4-åring: Ja, jag håller på och bildar mig.

liivi.

när man pratar med vänner som man inte pratat med sedan avslutning.
när hon säger att det var det kanske jobbigaste året i hennes liv.

och jag blir alldeles lättad och varm
och hjärnan: herregud vad modig hon är.
det var ju precis så det var. också för mig.
det var kanske inte fel på mig. det kanske var helt okej att känna så.
att känna sanningen.

tänk att jag bröt en helt oväntad och totalt osannolik dröm och god möjlighet för något jag hade väntat på, längtat efter, önskat mig, trott på. och så blev det inte alls som jag hade tänkt mig. det där året blev knappast det för någon. vi drog åt fel skruvar.

jaja. jag har en annan god vän.
det är svårt att tro, nu när det börjar bli höst och det mörknar i sveriges nordligaste tätort, men det är sant. jag har flera och jag måste ta hand om vänskapen.
men den andra.
hon sa:
kanske skulle du ångrat att du inte begav dig ut på fler äventyr.
och det var väl det jag kände, hela tiden, att jag inte var klar ännu.
jag var ju inte ens 25 och inte är jag det än, vad ni än vill påstå.
och nu är jag bara här tills någon vill något annat.
jag måste träna på att bara vara.
jag är helt värdelös på det när jag inte vet hur det ska bli.

som att jag någonsin hade kunnat tro att jag skulle hamna här.

önskemålen.

Hört i Lappland.

Man 1: Spela mysiik!
Man 2: Vad vill du höra?
Man 1: Hiphop!
Man 2: Något sånt har jag inte.
Man 1: Det har dy visst, dy är ju en hippie för fan!

Man nummer ett föreslog sedan "finsk tanssmysiik" men ändrade sig till "något som lååtter" och ställde sig vid cirkelsågen.

Tänk sen, att sitta där i midnattssolen bland myggen och äta hemgrillade hamburgare. Till ljudet av en cirkelsåg. Jag älskar det här, så ofta. Även om det är ensamt, för ofta.

söderöver.

Har varit i Uddevalla några dagar. Ungefär fem. Där bor en av mina bästa vänner. Jag åkte i torsdags och kom hem igår, lagom till Samens semester. Ja, jag skrev hem. För nog är det här hem. Just nu. Jag har aldrig haft svårt för att känna mig hemma. Det går lite överallt. Det var bara svårt på ett ställe och därifrån flyttade jag för en dryg månad sedan.

Tog dock en dags resepaus just där, och träffade två andra av mina bästa. Den ena har jag inte känt länge. Ett drygt år. Och varje gång jag umgås med henne blir jag så glad i magen. Hon är så rolig och genuin och ärlig. Och 50+. Jag är glad över att jag inte begränsas av människors åldrar. Ibland blir jag lite ledsen över att vi inte känt varandra sedan barndomen och inte kunnat dela den samtidigt. Men då tänker jag på ett ordspråk som jag har hört som heter bättre sent än aldrig.

Igår på Arlanda träffade jag en gullig gammal tant som reste med assistans. Hon skulle sitta på caféet i tre och en halv timme och vänta tills assistansen hämtade henne där hon lämnats. När jag var tvungen att gå till gaten gick jag och köpte en tidning till henne. När jag gav den sa hon "tack så mycket, nu behöver jag inte använda hjärnan ett jäkla dugg!"

Nu ska jag titta på mumin på samiska. Hej hej.

ktty.

Firade midsommar i Luleå. Det var så fantastiskt skönt. Att träffa nya människor, vara med nya människor. Att kunna åka till en stor affär var också befriande. Att grilla var gott. Att köra bil långt är terapeutiskt. Att få skratta i grupp, åt samma sak. Ja, det.

Där fanns en gullig hund, sköna soffor, utopier, framtidstro, flyktvägar, beröm, samisk musik, människor som inte krånglar till det. Och mygg. Mina ben är svullna och röda.

Fyndade dessutom en muminmugg från 1997 för en liten summa pengar samt ett löfte om en fest i sommar. Jag kan ordna till exempel två eller tre fyra men okej då en.

Det är fint när man är småfull och börjar bli hungrig, att kunna plocka fram ett överfullt fat grillat kött, majs, sallad, klyftpotatis. Det känner man i stunden och alla stunder efteråt.

Kiitos tack thank you.

måla rena tillhörigheter.

Jag minns inte exakt hur länge jag har bott här men det är inte så länge, kanske tre veckor. Min nya hobby gör i alla fall att jag känner mig som en fullvärdig norrbottnisk invånare. Har beställt nya färger. På internet. Det är långt till färghandeln ska ni veta. 

som pommac.

vi åker till vänner för att grilla
vi har en vit månad
en vit juni
varför skulle det gå att grilla utan att dricka öl
undrar dom
klart det går
jaha
har ni tagit en kröön jyyni
ja vi har tagit en vit juni
det stämmer
men ska ni inte ha en öl
antalet betonas som om det skulle spela någon roll
nej
men
nej!
ska jag hämta dricka
n e j
han stiger upp och går till förrådet
nu kommer ölen vad ska vi göra hälla ut den
på bordet ställer han
partysoda.

ja ni har ju kröön jyyni
ja hej hej lappland
tack för partysodan
den var fin

okej jag är här.

Jag är tillbaka. Tro det eller ej. Usko tai älä. Och så vidare.

Jag har varit en helt värdelös bloggare på senaste tiden. Det finns flera orsaker. Det började i somras, när jag fick onödiga och (som jag insett i efterhand, men inte fattade då) helt oproportionerliga kommentarer emot mig. Det tog bort all lust att skriva eller skapa överhuvudtaget. Synd, ja, men det där är (en) historia.

Sen flyttade jag till Uppsala. Där bodde jag i skogen. Det tog länge innan jag alls fick internet, och när jag fick det funkade det dåligt, jag var irriterad, jag kom inte enda fram, jag var osäker på platsen för första gången i mitt liv, skulle jag gå kvar ens. Jag var aldrig hungrig. Jag var alltid trött. Jag var omringad av upptagna människor helt inne i sina konstnärliga världar.

Jag orkade helt enkelt inte, och när jag orkade så fanns det ingenting att skriva om. Jag skrev ju hela tiden i skolan, vad fan skulle jag skriva om i bloggen när det enda som hände i min värld var att det rörde sig i en berättelse i mitt huvud. Som jag inte vill publicera. Än. Dessutom hände det faktiskt inte så mycket där ute i skogen. Folk tycktes tillfredsställda genom innebandy och frisbee och bastu och filmkväll. Det är ju jättebra för dom men det hjälper inte mig. Inte i ett helt år.

Nåja, jag ska inte klaga. Det har varit ett bra år på många sätt. Vi var en märklig grupp där få saker fungerade, men personligen har jag kommit en bra bit. Jag har skriftligen påbörjat en tanke jag haft i huvudet i flera år och jag har fortsatt ganska långt. Jag har träffat en handfull bra människor som jag tänker fortsätta ha i livet mitt. Jag har lärt känna många människor, lärt känna mig själv bättre. Vad jag tål och inte tål, vad jag behöver och inte. Hur och när. Vem och varför. Vad fungerar och inte. Var ska jag inte bo. Och så vidare.

Jag vet inte om någon är kvar här, det är förståeligt om ni har lämnat en händelselös blogg. Men jag är tillbaka hursomhelst. Ni får gärna komma tillbaka också. För nu är jag i Lappland.

pandor är svartvita.

Ikväll såg jag och mina klasskompisar på finsk film. Märkte redan när jag läste vad den handlade om att det var min stil på manus. När den började kändes det hela tiden som att det var en fortsättning/en skarpare och mer välbearbetad version av det jag har hållit på och skrivit hela hösten. Av någon med mer erfarenhet och meir millan öörona. Det ryckte hela tiden i hjärtat i sinnet som att vi hade sett samma jävla bilder.

Klassen tryckte på att jag skulle hitta regissören och kontakta honom, annars gör dom det. Sitter nu och googlar på finska på första gången på länge. Sa "tänk om han är svenskhatare". Här vet man inte riktigt vad det är.

mot 25.

Min kompis och jag diskuterar framtiden och barn.

Jag: Min mamma var 23. Och min syster var 22 när hon fick sitt första. Och här sitter jag och skrattar.

seger och saknad.

I torsdags hände det som jag länge har drömt om. Växjö Lakers vann SM-guld. Jag bodde i staden när dom kom in i Elitserien, och självklart blev det ett naturligt val för mig att hålla på det laget från början. Jag har under finalen försökt få biljetter till alla matcher, men inte hunnit komma åt i tid. Såklart hade det varit roligt att vara där, men jag är glad för dom som fick närvara, samt att det är tryck på biljetterna, det är förstås det viktigaste.

Idag tittade jag på gårdagens firande på torget. Jag behövde bara se alla byggnader runt torget för att det skulle hugga till i hjärtat. Givetvis grät jag när det kombinerades med mitt hjärtas sport och en historisk vinst i den orsakad av en hel hög med hjältar och kämpar, men det är något med hela den där staden alltså.

Det är inte bara där jag har lärt känna mig själv och fått vara (med) mig själv och där jag har kommit i kontakt med några av dom viktigaste och roligaste människorna i mitt liv. Den är dessutom alldeles lagom stor. Den har allt man behöver i precis rätt mängd. Det är enkelt och det flyter på. Man har möjligheter att göra det man vill. Det är något med luften man andas som ger mig en känsla av frihet men ordning. Jag tänkte på vilka som kanske stod där, på torget i segermassan. Kanske hon från Ica, kanske min skrivkurslärare, kanske han som brukade servera popcorn på fredagar, kanske han som alltid stod i gathörnet med sin hund, kanske min sjukgymnast, kanske någon av dom arga busschaufförerna, kanske något gammalt krogragg. Kanske en tid av mitt liv.

Jag trodde att Växjö skulle vara min studiestad. Att jag inte skulle sakna den så mycket, det skulle ersättas med annat och livet skulle gå vidare. Men vissa saker är oersättliga. Växjö, tydligen. Jag saknar till och med småländskan här bland en hög procent stockholmska.

Jag undrar om jag måste tillbaka.

vart skulle den flytta.

Vi sitter i elevhemmets allrum och diskuterar. Televisionen står på och på den spelas en film upp utan ljud i bakgrunden. En iller filmas.

Klasskompis 1: Åååh, en iller! Varför har vi inte en gemensam iller här?!
Klasskompis 2 (sakligt och med en "nej-mitt-barn-ton"): Det är bara tre veckor kvar nu.

Som att tiden vore det enda argumentet mot att skaffa en iller till ett elevhem.

finns kanske värre.

Jag: Alltså tänk att få ett barn. Det måste ju vara det finaste som finns, att få en människa som man får lära allting här i livet!
Klasskompis: Vad skulle du lära ditt barn Ida?
Jag: Att det är okej att rita på andra människor.

stockholmissa.

Igår var det fest i Stockholm. När jag flyttade hit hade jag i början någon ambition om att utnyttja grannskapet med huvudstaden mycket, jag skulle åka dit hela tiden och kulturell skulle jag vara. Det har sist och slutligen inte blivit så ofta som jag tänkte mig, men det har räckt bra ändå.

Igår födelsedagsfest. Jubilaren passerade nätt och jämt tjugo. Och där satt jag och kände mig gammal. Livet med alla sina perspektiv. Det känns som evigheter sedan jag fyllde 21. Och då tyckte jag att jag var gammal. Det var jag inte. Nu är jag 24 och har livsångest över hur det ska gå för mig, vad jag borde ha presterat annorlunda. För några dagar sedan stod en 30-åring bredvid mig och utbrast "är du född 1990? vad ung du ääär!". Jaja kan hända. Ska försöka sluta tänka på ålder och liv, det håller på ändå och vad kan man göra åt det.

Innan jag åkte tillbaka till mina tolv kvadratmeter besökte jag en butik i Stockholm. Den för mig givetvis helt okända expediten kallade mig för vännen. VÄNNEN. Jag var nära att köpa ett hårband men jag la tillbaks det och gick ut med kräkreflexerna aktiverade.

Ute på gatan var jag nära att krocka med en alkoholpåverkad man, som hade problem med balansen. I sista stund hann vi parera åt olika håll och undvika att gå in i varandra. "Oho anteeksi!" sa mannen och stapplade vidare. Varm i hjärtat gick jag till tåget.

Jag kände aldrig tvärtom.

små och upp.

Saker jag saknar med Växjö:

Att ha en helt egen lägenhet och eget KÖK även om det nu var litet.
Att bo precis på lagom avstånd från en upplyst motionsstig.
Att bo på gångavstånd från simhallen (som var bra).
Att ha ett hockeylag att heja på och gå på deras matcher.
Att ha 10 minuters bussresa till centrum.
Att kunna äta en helgmiddag eller ta en ishockeyöl på Stars & Stripes.
Att kunna skratta åt konstiga saker som hände mångdubbelt oftare än här.

Få se vad jag kommer att sakna med Uppsala. Jag vet i alla fall en sak. Jag har nämligen nyligen upptäckt att vi har Finska kanalen på TV här. Varje gång jag hälsade på i Stockholm medan jag bodde i Småland ville jag så gärna ha den att jag flera gånger var nära att skaffa något slags kanalpaket som jag egentligen inte förstod mig på.

Men nu har vi den alltså. Jag har tillbringat ungefär varenda vilodag jag haft på grund av benet i soffan framför Finska kanalen. För någon dag sedan råkade jag se en intervju med en finlandssvensk skådespelerska, jag minns inte vad hon hette men kanske Sue och kanske Lindström eller Lemström eller Lidström. Herregud det var som om jag ibland hörde henne berätta om mitt liv. Fast det var ju hennes förstås. Men jag kände igen mig så mycket i hela henne. Det är så skönt att se sånt emellanåt. Jag känner mig som en bra ballong.

rehab sapmi.

Det där jag skrev om att min muskelinflammation skulle gå över. Haha jag är så duktig på att skämta. Den blir bättre när jag vilar men så kan jag inte vila ordentligt och så går jag ut och så börjar det om på noll. Sjukvården säger att jag ska äta medicin (som hjälper litegrann) och det har jag gjort men nu slutat eftersom min mage har sagt ifrån. Det är så psykiskt tungt att bara ligga i sängen. Att inte kunna gå och äta sin mat i matsalen. Att inte orka tänka på något annat än "när ska det gå över". Att missa skolan och få ångest och stress över det. Att inte fungera som man ska helt enkelt.

I torsdags var vi till Stockholm på teater och jag borde ju ha förstått att det inte går men tror ni jag kan motstå en heldag med teater. Nej, så jag följde med och sparade på stegen. Likförbannat blev jag i slutet av dagen uppburen för Dramatens trappor av manusförfattaren. Det var absurt men snällt förstås.

Jag har nu fått sjukledigt av mina lärare som såg mig halta genom huvudstaden. Denna vecka ska jag till sjukgymnasten för att eventuellt prova diverse metoder och sedan åker jag faktiskt till Lappland. Det är det enda stället i världen jag kommer på där jag kan vila både kropp OCH själ. Där finns inga aktiviteter som frestar eller ger ångest och där kan jag vila ordentligt och dessutom bada bastu och bli ompysslad om det skulle behövas.

Samen har sagt att han ska höra med sin familj om dom kan hitta någon som kan bota mig. Hahaha. En nåjd. Förlåt det kanske inte hjälper om man skrattar. Men hjälper det vet jag inte vad jag gör. Mitt förnuft tillåter mig inte att tro. Ser framför mig hur en liten same i skinnmössa sitter och håller i mitt ben medan han jojkar och slår på en trumma mellan varven. Och jag sitter på en stol och skrattar ihjäl mig.

livet i skogen.

 Ikväll när vi satt i allrummet och såg på film stod plötsligt ett rådjur utanför fönstret och åt gräs. "Åh titta ett rådjur!!! Åååh! Ssch, instagram! Instagram nu, hoppas det blir braaa!"

Nöjet en fredagskväll i kollektivet.

när det blev vår och när det inte var vår.

På sistone har jag varit så trött och omotiverad. Slö, helt enkelt. Ingenting har varit speciellt uppiggande och jag har fler än en gång funderat på vad fan jag gör här. Inte har jag skrivit alls så mycket som jag hade tänkt att jag skulle göra ändå. Och vad ska jag egentligen göra med det jag har skrivit.

Jag har bott i Norden hela mitt liv och inte på 23 år kan jag påstå att jag direkt har påverkats av mörkret på vintern. Det har nu varit där och visst har det inte varit som på sommaren men jag har ju ändå kunnat ha på lamporna eller göra något där jag helt enkelt inte tänker på att det är mörkt.

Men i år. Usch. Jag befinner mig i skogen, i kollektiv där jag får noll procent känsla för att ha något eget, vilket jag under det här året har märkt att är viktigare för mig än jag trodde. Jag behöver en egen dörr att stänga. I skogen finns ingen belysning, jag kan inte gå ut på kvällarna om jag vill gå ut och gå. Till närmaste affär måste jag ta bilen (tack pappa för att du övertalade mig att ta hit den och förlåt för att jag startade skrikbråk genom att vara envis och tro att jag skulle kunna, eller orka, ta bussen. Hahaha jag är så korkad när jag blir envis) en bra jävla bit. När jag under loven befinner mig i Lappland i Sveriges nordligaste tätort känner jag mig mer civiliserad än här. Ja herregud.

Men så mitt i allt kom två saker på samma dag. Det ena var våren och det andra var en ung, inspirerande, flerfaldigt utgiven författare som gått igenom detsamma som jag gör just nu. Han berättade så enkelt och intressant och med så hög igenkänningsfaktor att jag bara ville stiga upp och ge honom en kram. Att det är här man skapar rampusselbitarna, som efter att vi är klara här kanske någon gång blir ett helt pussel. Att det är klyftigt att hålla på och irra runt bland rötterna och inte riktigt veta, prova sig fram.  Det kan en dag leda till en liten växt, som kanske sår nya frön tids nog. Istället för, jag citerar, "en jobbig människa som skriver en dikt på en servett" och det blir genast en stor växt men sedan inget mer.

Och så våren. Nu skiner solen, snön är borta och på söndag utlovas 11 grader.
"Minus?" frågade samen när jag berättade detta. Nå nää. PLUS! Vi ska grilla, kollektivet. Som jag såklart också har lärt mig att tycka om, även om boendeformen ofta är en prövning. Nu kan jag gå ut i skogen igen, för det är ljust. Jag råkade göra det så intensivt att jag fick en muskelinflammation i låret. Men he gaar jåo om he.

Efter författarbesöket skrev jag för första gången på ett par veckor. Senare fick jag ett sms av en kompis som skrev "Nu gråter jag till din text. Du får aldrig sluta skriva." Igår sa en annan "Ida jag började nästan gråta till din text igen." Först blev jag rädd. Vad håller jag på med? Jag vill inte att ni ska gråta? Men så tänkte jag efter lite och visst fan är det det jag vill. Nog ska det kännas. Och inte ska jag väl sluta.