skogsfår.

Gick en promenad i skogen och fann likasinnade.

jo men det var ju så det var.

Jag: Han frågade om du ska hälsa på mig så jag sa "jo". Sen frågade han om jag längtar och jag sa "jo".
Samen: Du har börjat låta norrländsk.

lauantaimakkara.

Igår var det fest i ett av husen. Jag hittade en halvfinne som jag pratade finska med och jag förklarade att jag egentligen kan mest svenska men i romruset var det nog inget hon märkte av. Vi har nu en deal att vi ska öva finska med varandra framöver. Jag tycker det är så vackert att dom bara finns, fast det inte syns eller märks förrän man trycker på rätt punkt eller ställer rätt fråga. För mig var hon en svenska i konstklassen tills jag såg en hand flyga framför mitt synfält till tonerna av ett "minä puhun suomea!".  Nu är hon plötsligt inte längre bara det för mig.

Sen gick jag hem och sov. Vaknade 7 och kunde inte somna om. Tog bussen till stan klockan 8. Vem gör det en lördag. Men det var skönt. Fast jag missade tydligen husets våffelfrukost. Alla hade stått utanför min dörr och knackat och trott att jag sov och försökt väcka mig. Och så var jag i stan. Gick på loppis men hittade endast en muminmamma likadan som den jag redan äger så jag köpte inte. Satt på café och läste en bok. Och nu ska jag skriva en text som jag ska lämna in till skolan på måndag. Det ska handla om det jag skrev om i början fast i annat sammanhang och om andra människor. Om gemenskapen i utanförskapen.

där jag är nu.

Idag la jag på radion för första gången på länge. En nyhetsjingel var det första jag hörde och min hjärna förstod först inte. "VAFÖR e hedi ljudi så bekant??"

Sen kom jag på att jag har ju faktiskt jobbat med det där ljudet hela sommaren. Det där ljudet betydde nästan alltid andningspaus. Jag har inte riktigt hunnit smälta allt som har hänt och allt jag har gjort i sommar. Det är så mycket på kort tid.

Det som i våras skulle bli en tid av arbetssökande och ovisshet blev plötsligt genom ett högst oväntat telefonsamtal en tid av drömjobb, kreativitet och 04-morgnar. Det som skulle fortsätta i en ständig ensamhet bland märkliga människor som inte förstår blev plötsligt ett förhållande med en trespråkig jägare från Sveriges nordligaste bebodda plats. Det som skulle bli dagar, antagligen månader, kanske år, kvar i studiestaden som skulle förvandlas till arbetssökarstaden, blev historia. Det ena uteslöt det andra och plötsligt följde jag mina drömmar (vet i och för sig inte när jag inte skulle ha gjort det hittills) och hamnade i Uppsala.

Och det var egentligen det jag skulle skriva om i detta inlägg. Det är så bra här. Jag trodde att två saker här skulle vara jobbiga. För det första att bo i små rum tätt inpå andra människor, för det andra att bo "långt" (20 km) utanför centrum. Men nej.

Det känns som att bo i egen lägenhet. Rummen är så åtskilda och med tjocka väggar och dörrar och allting så man störs inte det minsta. Det är som en lägenhet, med skillnaden att om man får tråkigt kan man gå ut i allrummet och spela spel med någon (skitbra) samt på fredagar laga gemensam middag (bäst).

Och centrum. Vad skulle jag dit och göra när jag har allt här. Här får jag mat 3 gånger om dagen och kaffe + bulle/frukt/smörgås (nej jag vägar säga fika) 2. Här har jag 79 andra människor och 20 får jag kan vara social med. Här har vi allt vi behöver på veckorna. Man hinner inte ens tänka på något annat än det som händer här. Man vaknar, äter frukost, går i skolan, äter, går i skolan, äter (ja, jag har hittat ett långt promenadstråk), tittar på Idol, film, spelar spel eller hittar på annan aktivitet, sover.

Jag är dock tacksam över att jag tog med mig bilen hit. För den är bra att ha på helgerna när man behöver handla egen mat eller kanske vill utforska staden (eller andra städer). Nu hinner jag inte skriva mer för nu ska jag gå till matsalen. Det är så god mat där. Jag tog en vila efter skolan igår, missade alarmet och således även middagen. Det var sista gången. Hejdå.

forget about the lav.

Samen och jag pratar om renar i hans bekantskap.

Samen: Då får du mata dom.
Jag: JA. Vad äter dom? Lava?

Lava. Ibland undrar jag om jag på riktigt är dum i huvudet.

bröllopi.

Var på min fina brors fina bröllop för en vecka sedan. Kulturkrocksbröllop. Finska och svenska, finlanssvenskar och finnar. Det var roligt och på många sätt rörande och vackert. Bra arrangerat, fantastisk mat, intressanta människor, naati skryyft.  

Så gulliga näbbar så jag nästan vill gråta. Titta på dom. Behöver inte skaffa egna barn när jag redan har sådär fina syskonbarn. 

Har hela livet sagt att jag inte vill gifta mig. Efter detta bröllop har jag ändrat mig. Fan vad jag ska gifta mig. Med den här lappen då, såklart. Ni är bjudna allihop. 

Under middagen höll min kusin ett tal. Det avslutade hon med att säga att den goda svampsåsen var en hälsning från min brors, och min och mina andra syskons, avlinda mor som var bra svamp. Vi började gråta allihop, förstås. Det gick från glädje till gråt på en millisekund och min finländska familj blev, givetvis, obekväm. Inga negativa känslor, aldrig i livet på en fest. Inte ska vi prata om det där som har varit. Va sko he va naa no.

För mig var det samtidigt som det var jobbigt det finaste som kunde hända.  I efterhand kan jag även tycka att det var lite komiskt. Jag undrar vad finnarna tänkte när alla finlandssvenskar mitt i allt började gråta. Dom kan inte ha förstått mycket av vad som hände där och då. Som jag sa, kulturkrockspröllop. Ett välgjort sådant.

annorlunda inte fel.

En dag i Finland bakade jag och min brorsdotter kakor. Först gjorde vi hallon- och körsbärsvulkaner, dom blev helt bra. Sen skulle vi göra något som hette chokladsnittar men det blev bara en enda sörja av smeten (se bild). 

Jag: Oj dehär vart nåo feil he. 

Hon: It vart e feil, he vart bara liiti annorlunda.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon behåller sitt totalt fördomsfria och öppna sinne genom hela livet. 

för avancerat.

Rösten i pappas GPS: Uttala namnet på en ort!
Pappa: Nee, it byri ja me na toko!

hallå hallå.

Jobbet är slut, tiden i Växjö är över, jag har lämnat flyttlasset i Uppsala men sitter för tillfället i ett annat -sala, nämligen min hemby. Här ska jag vara till slutet av veckan när min bror gifter sig i en annan del av Finlandet, därifrån jag sedan åker direkt till Uppsala och börjar min nya skola.

Det här betyder bara en sak och det är att nu, för nu kan jag, ska jag börja blogga som vanligt igen. Oavsett vad svaret blir på kommande fråga. Men jag tänker ändå ställa den - är det NÅGON som fortfarande läser?

Automatiskt höll jag som avslutning på att skriva hälsingar från radiokanalen jag jobbade på. Kan inte leva i det förgångna ständigt. Hälsningar jag.

i kautokeino i världen.

Samen: Du är snyggast i Kautokeino. Eller nej, i världen menar jag.

Bra räddat.

aktiverar mig i augusti.

Ja hallå.

Jag är lite tyst för tillfället. Men jag mår bra och jag jobbar för fullt. Det går bättre och bättre, och roligt är det. Det är även orsaken till tystnaden här. Måste nämligen vara neutral och fastän det knappast är någon fara så vill jag inte ta onödiga risker med mitt tyckande hit och dit. Även om jag aldrig har bloggat eller kommer att blogga om politik till exempel. I augusti ska jag återvända till normal bloggtakt igen.

Hur som helst så går det bra och varje dag är verkligen en ny dag. Ni kan fortfarande, om intresse finns, lyssna via hemsidan som jag länkade i förrförra inlägget. Jag sänder varje torsdag, fredag och varannan onsdag. Går så himla fort att jag hela tiden glömmer att jag bara har fyra veckor kvar. På jobbet, i Växjö, på campus, i lägenheten. Håh.

Ja hejdå.

han kan del II.

"Allt blir bättre om man tänker lite annorlunda."

premiären.

Sov väldigt lite inatt. Samtidigt som jag visste att det, i slutändan, inte fanns så mycket att vara nervös över så var jag ändå nervös. Hade fyra olika alarm, det första på 04.10. Vaknade och åt paj som samen bakade igår. Hoppade på cykeln och peedade iväg. Konstig men härlig känsla att peeda igen på första gången på ungefär 10 år. 

Sen när jag kom fram hann jag typ inte tänka på att vara nervös. Eller lite, men inte i närheten av så nervös som jag var tidigare. Det gick bra och för att vara första sändningen är jag nöjd. Det var inte perfekt, men det blir det väl sällan första gången. Det var till exempel jättejättesvårt att veta hur mycket plats jag skulle eller fick ta, hur mycket tid jag hade, vad som var tillräckligt eller för lite.

Här kan ni iallafall lyssna.
                               

han kan.

Samen kommer innanför dörren.

Han: Här förresten, här får du en grej. *Ger mig ett kvitto*
Jag: Va, vad är det här? Vad har du köpt?! Spotify....? Har du köpt Spotify till mig?!
Han: Ja, du gillar ju inte blommor och sånt!

Han känner mig. Bästa substitutet jag någonsin fått.  

dygnet.

Hyvää iltaa arvoisat matkastujat. Här sitter jag och dricker limsa (importerad från Kilpisjärvi) med min kompis. 

Kom just hem från cykelturen från helvetet. Tanken är att jag ska cykla till jobbet om morgnarna (för det går inga bussar så tidigt) och när jag äntligen lyckades lösa det så var det såklart fel modell/storlek. Provade ut en förra veckan som passade fint, och idag fick jag ändå en annan. Saudan. Ska lösa det först, innan jag klagar mer.

Min andra kollega, som jag delar på veckorna med, har börjat jobba nu. Hon, jag och vår klippa programledaren lunchade idag efter att dom hade slutat. Blev både mer och mindre nervös av det. Och nu är klockan 21 så jag måste sova. Borde ha sovit minst en, helst två, timmar redan. Imorgon kommer en semestrande same hit. Måste städa. Men det hinner jag ju om morgnarna, nu för tiden.

midsommar och annat.

Efter en knapp vecka i norr körde jag och samen bil ner till Växjö. Det tog satans länge, men hade väl samtidigt sin charm någonstans. Örnsköldsvik-Växjö körde han i ett sträck, under vår andra resdag. När vi kom hem delade jag ut pris till årets hjälte: Samen.

Följande två dagar hade jag inskolning på jobbet. Det var massor att ta in (HUR ska jag komma ihåg att inte göra reklam för eller ens nämna företag eller kedjor som jag gör dagligen??) men väldigt roligt. Just nu är jag så himla nervös och pirrig och samtidigt så himla glad, förväntansfull och nöjd. Hur ska det egentligen gå när det väl smäller (vilket det snart gör)?

Sedan kom midsommaren och för första gången på ungefär 10 år var den ångestfri, smärtfri och faktiskt riktigt rolig och mysig. Vi var hos mig, samen och jag, våra vänner Jennifer och Victor, Emely och Elin. Vi åt mat, spelade spel och drack drycker (bland annat Muminchampagne importerad från Kilpisjärvi). När vi tog denna bild i solskenet var det lite absurt att tänka på att det samtidigt snöade hemma hos samen.


                             

Vi spelade kubb, vilket var många år sedan sist för min del. Det gick bra ibland och dåligt ibland. Som livet. Emely sa vid ett skede något om "pinnjäveln" och jag hörde automatiskt "finnjäveln" och lystrade. Ser ni han på andra sidan gräset som står och tittar på? Han gjorde det jättelänge och blev glad när vi blev glada. Jag tror han ville vara med.

                                           

Ja här är vi nu då. Jag älskar att analysera oddsen för att vi träffade på varandra. För dom är så låga. Visserligen inte lägre än för många andra, men ändå.

                                 

Nu har han åkt hem för ett tag och jag njuter av mina sista sommarlovsdagar. Nu måste jag börja hitta en dygnsrytm som passar jobbet. Jag börjar 05.30. Varje morgon.

någon jävla yaris.

Jag: Hui, tänk att bo i en bil.
Samen: Mm, fy fan. Vissa gör det.
Jag: Ibland måste man kanske.
Samen: Jo.
Jag: Det är kanske det jag måste göra efter Uppsala om jag inte får jobb, bo i min Yaris.
Samen: Nå då kommer du nog till min lägenhet i så fall. Inte fan tänker jag låta dig bo i någon jävla Yaris bara så du vet.

reison.

Okej. Nu är jag tillbaka efter en vecka uppe i nordligaste norr. Jag skrev ju tidigare om internet, och att mina fördomar sa att det inte fanns. Men det var faktiskt lite sant. Därför hann jag inte heller riktigt blogga. Eller ja, det fanns oftast internet, men större delen av tiden var vi antingen på Finlands vägar (där man var tvungen att köra för att komma till svärisarna trots att dom bor i Sverige alltså va), i skogen (så isolerat att det inte fanns täckning) eller på Norges vägar (på nöjestripp).  

Nåja, hur som helst. Det var så sinnessjukt fint, exakt alltihop. Som en dröm jag haft i flera år. Naturen, mentaliteten, språken, allt. Det här är i bilen på väg från flygplatsen 01.30. 

Sen kom vi fram till önskad destination, Karesuando. Tog ett varv genom byn. "Ska vi åka till Finland en sväng?" frågade samen sedan, och 30 sekunder senare var vi där.

En dag fick jag guidening på ett museum (med väldigt mycket samiska inslag) av samens två kusinbarn som var 3 och 5. Jag tänkte att jag inte skulle hinna se något men där hade jag fel. Har sällan träffat så lugna och pedagogiska barn tidigare. Dom visste dessutom mer om fiske och naturen än jag. "Ida, det här ska man faktiskt använda när man pimplar!" sa dom och pekade på verktyg jag aldrig tidigare sett. Jag vet ju inte om det är sant men det verkade logiskt och eftersom dom var smarta så ser jag ingen anledning att tro att dom inte hade rätt.

En annan dag åkte vi till (eller egentligen förbi) Kilpisjärvi och då fick jag denna vackra mugg. Av min karl. Alltså jag blev så glad. Kan nästan inte sluta titta på den. 

Detsamma gäller dessa skapelser. Alltså HUR kan ett DJUR bli så fint?! Frågade samen om han skulle få ha renar och det skulle han om han vill men han "har inte det minsta intresse för det". Fan då. Tur att han i alla fall stannar bilen så jag får ta foton. 

Fin natur i Norge. 

Glada människor i Norge. Åkte dit och kollade på ishavet, åt glass och körde tillbaka ungefär. 

Samt att jag hittade choklad som skrek mitt namn. 

Samens barndomshem är alltså den nordligaste bebodda platsen i landet. För att komma dit gick man över en bro, som gick över älven som utgjorde gränsen mellan Finland och Sverige. Man lämnade bilen i Finland, gick över bron och kom till hemmet i Sverige. Tyckte det var så fint på så många sätt.

Om ni har sett reklamen på tv4 där Marabou åker upp till norr med en bod fylld med choklad kan jag härmed meddela att här är boden. Det var dit dom åkte, till samens barndomsgård. Min pappa tycker det där är så roligt. "FICK dom choklad?! Hände det på riktigt?" frågar han varje gång vi pratar. "Meillä om kellari täynnä suklaata ja sä OSTAT suklaata?!" sa mamman när samen hade köpt en chokladplatta i Finland.

 Så här fint var det cirka hela tiden. Vi åkte längs en skogsväg som egentligen inte var ämnad för bilar och vi åkte tills den tog slut. Det enda som fanns längs den var små stugor där renskötare bodde säsongsvis. Så tyst och lugnt och vackert. Och nordligt. Det var skönt att vara där. Nu är jag redo att jobba resten av sommaren.

uppåt.

Min vän My är här och har varit hela helgen. Vi har som vanligt haft det trevligt. Tittat på tv-serier, lagat och ätit mat, vandrat på stan. Idag skulle hon klippa sig så jag tänkte att nu. Nu ska jag ta och följa med och göra det som jag har tänkt på så länge men inte riktigt vågat. Klippa rak pannlugg. Så nu är det gjort. 

Nu är jag redo för äventyr i norr. Åker till Stockholm imorgon på förmiddagen och flyger därifrån till Luleå under aftonen. Där hämtar min same mig I MIDNATTSSOLEN. Ska räkna renarna längs vägen, för det är ju en bra jävla bit. Åtminstone för en som inte är van med avstånd längre än maximalt 100 kilometer. Som jag.

Ska också åka upp till landets nordligaste befolkning. Det är alltså bland andra mina så kallade svärisar (nä har inte ingått äktenskap men ni förstår). Svärsamer. Det här är absurt men samtidigt är det ju vad jag har drömt om. Och mer än så.

Tar ju med telefonen så ska blogga så gott det går (mina fördomar säger "inget internet hahahah" men jag VET ju egentligen att det inte är så) under tiden. Visa bilder. För jag tänker att det ska vara så HIMLA VACKERT där. Funderar på att köra någon typ av "vart är jag på väg?"-lek på min instagram men får se. Vi hööösch.

byggare berg.

Idag sålde jag min bokhylla. Sen byggde jag en ny. Det var inte så svårt men blev inte heller så rakt.