till en same från en österbottning.

Jag: Gonatt snygglapp.
Han: Jag är ju lite blyg, kanske skygglapp.
Jag: Haha, inte så blyg.
Han: Nää. Ehkä en.
Jag: Sov nu pjasalapp.

vann e do no tå.

Jag är inte tillräckligt nere eller förvirrad för att skriva poesi.
Jag är inte tillräckligt social för att ha min anekdoter att dra.

För att jag mest bara är hemma.
Hemma som väl egentligen aldrig har varit min rätta plats.

Det är skönt att komma hem.
Men för att komma hem måste man ju ha varit någonstans.

Hänger framför mina distanskurser HEMMA varje dag.
Höjdpunkten är när vi har danska och jag får logga in och räkna till 100 inför mina klasskompisar som jag ser i rutor.

Ja, det är skönt att ha tid med sig själv, det är något jag alltid har värderat högt i mitt liv.
Men inte såhär mycket, juma to the lauta.

En del kompisar är kvar här och det är jag glad över, men många har flyttat.
Jag har snart gått igenom varje tänkbar kurs på detta lärosäte.

Inte ens du och dina fantastiska förmågor att få mig att känna mig som en riktig jävla människa är saatavissa just nu.
Jag saknar till och med dina lögner täckta i finsk självdistans.

Fast jag gör ju fortfarande saker, lever och så.
Har varit i Stockholm och nästa helg skriver jag tent.

Ville skriva lite om varför min fokus är lite frånvarande just nu, men den kommer tillbaka
Det är skönt att göra något så länge att man faktiskt, till slut, känner sig färdig.

slutspelsstaden.

Idag klockan 16.00. Min kompis Hampus som flyttat till Norge skriver till mig.

Hampus: Ska du gå på matchen?
Jag: Nej.
Hampus: Varför inte?
Jag: Har inte råd.
Hampus: Skulle du hinna till arenan på en timme?
Jag: Jo.
Hampus: Gå på matchen, jag betalar.
Jag: Men Hampe. Det är för mycket.
Hampus: Nej, någon av oss måste vara där. Jag är i Norge och kan inte. Du kan.

Fina fina vän.

Så idag har jag alltså gått på första slutspelsmatchen för i år. För någonsin, för den delen. Har inte varit slutspel för Lakers förut. Sjuk stämning i arenan. Dessutom vinst med 4-0. Hela hallen var orange eftersom det delades ut t-paitor till alla. Fint det. På bussen hem träffade jag en gubbe född i Vasklot. Godnatt livet.

önskar mig.

Från reinokauppa.fi. The kauppa of my life.

lite permission va.

Igår satt jag på en bänk i stan och väntade på mina vänner. Såg en bekant karl komma gående på håll. Den bekanta karlen var den person jag saknar allra mest från min praktik. Som alltid var snäll, alltid rolig, alltid där. Alltid min kompis.

Jag: HEEJ!
Han: HAR DOM SLÄPPT UT DIG NU IGEN?!

idealdagen.

Idag har varit en såndär bra dag som jag tänker att livet är när jag tänker att livet är som det ska vara.

Jag vaknade, åt frukost och tog bussen till elektroderna. Busschauffören trevlig. Tränade i en och en halvtimme. Sprang till bussen. Varmt ute, lite sol, lite vår.

Uträttade ett ärende i stan. Hade sedan flera timmar att slå ihjäl innan jag skulle träffa mina vänner på restaurang, men ville inte åka hem. Ville titta på människor, flanera, andas. Så det gjorde jag. Fy fasen vad det är fint här på våren.

Köpte en glass som jag åt medan jag läste en bok om Tove Jansson i två timmar. Gick runt i affärer och tittade förnöjt. Affärer jag sällan går till. Vidgade vyer.  Och plötsligt stod han där. Min idol. Tomi Kallio. Växjös värdefulla ishockeyspelare, Finlands snyggaste man och kanske Nordens ödmjukaste. Vad vet jag, känner ej alla. Han betyder i alla fall mycket för mig och jag har ofta tänkt att oj om jag skulle få träffa på honom på stan.

Jag svamlade något berömmande på hastig finska och han tackade och vi skiljdes åt. Kom på när jag gått ut från affären att jag helt glömde att säga HEI MÄ HALUAISN OTTAA KUVAN SUN KANSSA. Glömde att jag ägde en telefon, glömde allting. Blev så paff. Nu vet jag i alla fall vad jag ska säga om det sker igen.

Flanerade ytterligare ett tag innan jag mötte mina vänner, som jag åt mat med. Sedan gick vi på gratisbio. Saving Mr. Banks. Så mycket i en enda film.

Gick hem. Åh herregud vad detta är mitt hem.

samma och inte.

Fick veta att min mamma:

1. Skrattade åt (extrema) människor.

Ja, som jag.

2. Hade sina principer och stod för sina åsikter.

Ja, som jag.

3. Ofta satt hemma och läste på tenter.

...... Okej. Inte som jag.

elektrodfilm numero dos.

Medan det ännu är FEBRUARI,  här får ni:

orkar inte.

Brukar vara bra på att lyfta fram något positivt men nu orkar jag inte. Jag stänger av det. Hejdå. Är något med nerverna när vi spelar mot Sverige som inte fungerar. Det enda jag kan trösta mig med är att det inte blev förlust med 1-6 och att vi fortfarande har chans till brons.

Det roligaste var på vägen till baren där jag och min kompis skulle titta på matchen. Under alla mina år i denna stad har jag uppmärksammat en karl som brukar sitta på gatan på en filt med sin hund och sälja tidningar. Någon slags tidning för utsatta i samhället, tror jag. Även idag befann han sig i hörnet man alltid passerar.

"Oletko suomalainen?" ropade han mitt i allt, när han såg min flagga på kinden. Jag blev förvånad först, men sedan inte alls. Som att lägga ett pussel och hitta en viktig bit och allt plötsligt stämmer.
 "Joo, ollaan molemmat" sa jag och pekade på min kompis.
"Olen suomenruotsalainen! Porista."
"Niin minäkin, Vaasasta."
"Men då kan du ju SVENSKA!"
"Japp."
"Ärans och hjältarnas språk!"

Nu ska jag bara överleva helgens alla hån och idiotiskt spydiga kommentarer. Hej.

nerver och så.

Om jag ser nervös ut så är det för att jag äter müsli. Och för att jag ÄR NERVÖS.

Igår morse vaknade jag av att jag hade jätteont i magen. Strax innan jag vaknade hade jag en absurd dröm om att det var det ryska hockeylaget som spelade inne i min mage. Imorse vaknade jag i  panik och trodde jag hade missat matchen.

Men det hade jag inte.

när man inte ens hinner bry sig om att skriva rätt.

NU DÅ KANSKE LIVET!

har mött en av mitt livs största förebilder.

I förrgår var som vilken söndag som helst. Seg, händelselös och allt jag gjorde var att ligga i soffan och titta på OS. Mitt i allt skickade min vän Ellen meddelande på Facebook och sa att Ola Salo skulle efterfesta inne i stan, eftersom han var här med sin musikal. Ola Salo. Ola Salo! Min guru, som jag hittills bara sett på scenen. Nu fyra kilometer ifrån mig.

Drog på mig ett par jeans, borstade håret och sprang till bussen. Satt och väntade på det angivna efterfeststället i en timme, men han kom aldrig. Frågade en anställd som sa att dom hade privat fest i en annan byggnad bredvid, och dit fick jag inte gå.

Mhm. På väg till bussen igen gick jag förbi byggnaden. Såg i fönstret att han, och hur många andra musikalmänniskor som helst, festade där inne. Tanken att försöka vifta ut honom fanns där, men min finländska uppfostran skrek att det vore jävligt oförskämt att beblanda sig så.

Gick vidare mot bussen och plötsligt kom Johan Wahlström ut från en bakdörr med cigaretter i hand. Lyckan när jag såg honom var obeskrivlig. Jag hade ingen aning om att han var med i musikalen, jag blev förvånad och situationen var väldigt bisarr, men vad annat ska jag förvänta mig när jag är ute på upptåg.

Sa till honom att jag kände igen honom från Parlamentet, sen förklarade jag att jag så gärna skulle vilja prata med Ola. Och han, fine lille Wahlström som nog inte förstod i hur rätt sekund han beslutat sig för en cigarett, gick genast in och hämtade honom.

Och så kommer han ut, min idol. I pälsjacka och med en harmoni som fler människor borde ha. Så himla ödmjuk, lugn, snäll, äkta.  Ofta när jag träffar idoler blir jag så pressad och känner att jag behöver leverera så mycket på så kort tid, och ändå känner jag mig bara som att jag ödslar deras dyrbara tid.

Men inte med Ola. Det var så märkligt. Där stod vi och diskuterade Finland, finska och The Ark och Växjö, som vilken diskussion som helst. Ingen hajp någonstans. Jag hann inte ens säga hur mycket allting har betytt för mig, men jag hoppas mina ögon sa det. 

Han berättade bland annat om hur snabbt dom blev populära i Finland, även hos finskspråkiga, vilket inte är så vanligt bland svenska band. Jag tror en bidragande orsak är han själv. Han och hans stil  är sådär speciellt speciell som finnar älskar. Lite spårad och inte så mycket kontroll, ingen strävan efter perfektion, men mycket hjärta. Som Finland.

Wahlström kallade sig mästerfotograften när han tog denna bild. Med rätta. Vilken märklig kväll. Vilken märklig diskussionstrio, Ola Salo, Johan Wahlström och Ida Berg. På en bakgata en söndag kväll. Vilket märkligt liv. Tack.  

fredagsrapport.

Idag börjar OS. Jag är glad. Fast min favoritgren, herrishockeyn, börjar inte ännu på några dagar. Damhockeyn börjar imorgon. I somras när jag var på utvärdering för elektroderna träffade jag en av spelarna som är med i laget nu. Vi pratade finska. Det var kul. 

(Halsbandet fick jag av min syster 2005. Vi körde på min fyrhjuling till en butik där det fanns. Hon livrädd, jag full i skratt. Och fan.)

På tal om elektroderna så spelade jag in film hela dagen igår. Det var roligt. Det mest tidskrävande - redigeringen - väntar i dagarna.

På tal om dagarna så går mina distansstudier hittills ganska bra. Danskan är svår, faktiskt. Jag har inga problem med förståelsen varken i tal eller skrift, men jag har grava problem med uttalet. Känner mig dum varje gång jag ska bräka någon mening inför klassen i mitt headset. Identitet och tvåspråkighet är skitkul, jätteintressant. Läser hela tiden. Jag längtar till slutuppgiften, där jag ska glänsa.

Nu ska jag till Emely. Vi ska göra hamburgare och spela Oxie. Ibland, oftast, är jag så himla glad att detta är mitt liv, just här, just nu.

nationella tvillingdagen.

KIITOS PALJON OSV.

Livet för fasiken sluta skrämmas.

felfria fanskap.

Härmed har jag en lösning på "problemet" med att så många (förjävla fullvuxna) karlar från chatter, dejtingsidor, forum och dylikt slutar prata med mig när jag berättar att det nu bara råkar vara så att jag ibland är i behov av ett lila gånghjälpmedel.

Detta ska bli min nya profilbild på alla sidor.

jag är så GLAD.

Saker jag ska göra nu: skriva manus, träna, öva, koppla sladdar, öva, öva, upprepa, filma, klippa film.

GISSA RESTEN HEJDÅ.

pluspoäng.

Idag träffade jag min utbytesstudent som jag ska vara fadder åt för denna termin. Varje gång skriver jag Finland på önskemål av land, för att jag vill öva finska och så vidare. Denna gång fick jag mitt landsönskemål uppfyllt, men ingen finska eftersom det visade sig att hon är från samma österbottniska stad som jag. Att vi gått samma högstadium, gymnasium, att vi har sett varandra ganska många hundra gånger förr. Så jag får prata dialekt istället. Minst lika kul.

Så satt vi där på caféet, med våra kaffe (har lärt mig att dricka iskaffe, vet ni). Pratade dialekt. Plötsligt inleder mannen bredvid oss en diskussion.

Han: Ni är inte från Sverige va?
Vi: Nä, från Finland.
Han: Från den svenskspråkiga delen då?
Vi: Mm.
Han: Ja det är intressant. Från Vasa?
Vi: Ganska nära.
Han: Jag vill åka dit! Jag kan väl prata svenska där?
Vi: Ja. Du ska.
Han: Ni låter inte sådär väldigt finlandssvenska, det är ju mer som att ni är från Umeå!
Vi: Ja, kanske lite.
Han: Jag vill åka den där färjan från Umeå! 

Vi: Mm, gör det.
Han: Ja, vi kunde ju ha tagit den västra delen till Sverige, det är ju så mycket samarbeten! 

Och sen fick vi lyssna på en halv föreläsning om Gustav Vasa, hansatiden och hur han verkligen ska ta och pröva färjan någon gång. Jag tänkte att om alla hade samma intresse och kunskap skulle mitt blodtryck vara lägre. Däremot skulle jag inte tjäna pengar på arga texter. 

dääänsk.

Hade just tekniktest för kursen i danska. Vi skulle kolla så allas mikrofoner och kameror fungerade. Läraren pratade danska, såklart, och jag fick koncentrera mig som en häst för att hänga med.

Lärare: Ida, kan do seija den bluuuue tekst nere till höyyyjer?"
Jag: Eh.
Min hjärna: Herregud, jag kan ju bara prata danska med promille.
Jag: På gada och veij...... möter jeg deg??
Lärare: På gaDA och veIIIJ!
Jag: Ja. På gaDA och veiiiijj.
Lärare: Jäh!

Blir en sannerligen intressant termin.

vinterns bästa.

Det må vara kallt, halt, snöigt och djävulskt långt till våren. Köldallergi, spruckna läppar och förfrusna fingrar. Bilar som inte startar och rutor som ska skrapas. Snöskottning och frakturer. Inte maj förrän det är maj, om fem månader.

Men jag ska berätta en sak som är så himla bra med både januari och februari. En sak som gör allting uthärdligt.

Clementinerna. Aldrig är dom så goda som såhär års. Stora, söta, runda, mjuka, goda. Varje gång jag handlar står jag i 10 minuter vid citrusarna och väljer ut dom allra bästa. Dom stressade småbarnsföräldrarna som hastigt kommer förbi och nonchalant plockar åt sig 8 stycken slumpmässiga måste tro att jag är störd i huvudet. Vilket jag ju är.

Kan vi tillsammans stämma in i min egenhändigt komponerade clementinbön? Bra.

Tack livet för denna delikata frukt kallad clementin
äter jag en (god) sån blir jag snäll och fin.
Bananer och vindruvor i all ära
men det är väl för fan inte i dom vi är kära.
Köp en clementin nästa gång du är i butiken
så blir du inte besviken.

Amen.