Ida är bra. Jag talar inte om mig själv i tredje person utan om Ida på min klass. På två veckor har hon nu yttrat två nya ord. Sånt där som alla borde göra men det kan man inte för det blir inte rätt. Säger vem? Svenska akademien? Synd för dom.
I och för sig, nya är kanske fel ordval, säkert har dom tidigare använts och så vidare, men garanterat mera sällan, och för mig var dom nya.
De nya orden är gråtansvärt och kristallkall.
Jag fnissar lite, säger åt henne att hon är bra
och mottar dom
med tacksamhet.
tisdag 3 november 2009
måndag 2 november 2009
i will survive
Det här har varit en ganska vanlig måndag, sådär lagom dåsig som måndagar ofta(st) är.
Vi har haft foto, fått manus till julshowen* och haft psykologi. Nu kommer en liten historia, det har nästan börjat höra till.
Psykologilektionen började. Carola frågade hur vi mår. Ida svarade bra samt rabblade upp en väldigt lång ramsa med olika saker hon gjort i helgen, och fortsatte prata, prata, prata, och det snabbt. Snart skrattade jag och de tre andra flickorna utan dess like. Det gick inte att hindra. Tänk vad mycket det finns att säga! Ida uppmanade oss sluta skratta åt något specifikt hon sagt.
"Vi skrattar itt åt he, vi skrattar åt din energi", förklarade jag medan jag försökte hinna andas. De andra hade också svårt med det. Och våra ryggar blev sjuka. Vi slutade aldrig skratta. "Vad har hänt med er?" frågade Carola. Det hjälpte inte. Ingenting hjälpte. Vi skrattade för att vi inte kunde skuta skratta. Lyckades vi tystna två sekunder skrattade vi åt att det blev tyst. Sedan sa Ida något igen. Och skrattkalaset fortsatte.
En stund senare titttar hon på oss, fortfarande helt allvarlig och säger lugnt "Skratt ihjäl er. I will survive!" varpå hon börjar sjunga Gloria Gaynors hit från 1978.
Jag kan inte påstå att det heller var någon effektiv medicin.
Nåja. 15 minuter senare lyckades vi faktiskt samla oss och lektionen kunde fortgå. Jag har inte varit med om något liknande på några år. Jag har sjuka magmuskler.
* Jag säljer biljetter till FKF's julshow, Den sjungande julgranen 2009! Föreställningar: 11 december kl. 20, 12 december kl. 19 och 13 december kl. 18. Det brukar bli fina upplevelser och succéer, och hoppsan, det lär det bli i år också! Det kostar enbart åtta stycken euro alternativt fyrtioåtta finska mark och ni ångrar inte att ni kom. För det gjorde ni!
Jag tar alltså emot bokningar. Säg åt mig när ni bestämt er för vilken dag ni vill komma. Om ni inte kommer varje dag, det får man också!
Vi har haft foto, fått manus till julshowen* och haft psykologi. Nu kommer en liten historia, det har nästan börjat höra till.
Psykologilektionen började. Carola frågade hur vi mår. Ida svarade bra samt rabblade upp en väldigt lång ramsa med olika saker hon gjort i helgen, och fortsatte prata, prata, prata, och det snabbt. Snart skrattade jag och de tre andra flickorna utan dess like. Det gick inte att hindra. Tänk vad mycket det finns att säga! Ida uppmanade oss sluta skratta åt något specifikt hon sagt.
"Vi skrattar itt åt he, vi skrattar åt din energi", förklarade jag medan jag försökte hinna andas. De andra hade också svårt med det. Och våra ryggar blev sjuka. Vi slutade aldrig skratta. "Vad har hänt med er?" frågade Carola. Det hjälpte inte. Ingenting hjälpte. Vi skrattade för att vi inte kunde skuta skratta. Lyckades vi tystna två sekunder skrattade vi åt att det blev tyst. Sedan sa Ida något igen. Och skrattkalaset fortsatte.
En stund senare titttar hon på oss, fortfarande helt allvarlig och säger lugnt "Skratt ihjäl er. I will survive!" varpå hon börjar sjunga Gloria Gaynors hit från 1978.
Jag kan inte påstå att det heller var någon effektiv medicin.
Nåja. 15 minuter senare lyckades vi faktiskt samla oss och lektionen kunde fortgå. Jag har inte varit med om något liknande på några år. Jag har sjuka magmuskler.
* Jag säljer biljetter till FKF's julshow, Den sjungande julgranen 2009! Föreställningar: 11 december kl. 20, 12 december kl. 19 och 13 december kl. 18. Det brukar bli fina upplevelser och succéer, och hoppsan, det lär det bli i år också! Det kostar enbart åtta stycken euro alternativt fyrtioåtta finska mark och ni ångrar inte att ni kom. För det gjorde ni!
Jag tar alltså emot bokningar. Säg åt mig när ni bestämt er för vilken dag ni vill komma. Om ni inte kommer varje dag, det får man också!
torsdag 29 oktober 2009
vänliga veckan
Idag slopade jag bildkonst. Kände mig stark men lite skamsen. När jag kom till skolan sa Ida hotfullt att det kan sluta med att jag blir utslängd från bildkonst om jag är borta för mycket. Det sporrade mig att vara borta en gång till...
Framsidan i min (systers) hemsida är nästan klar. Måste bara färglägga gardinerna. Hon kommer att få spasmer när hon ser det. Så fult är det. Gamla krukor. Sneda blommor. Galna färger. Men det blir väl i sin tur en kontrast till affären.
Efter skolan hade jag bilskola. Skriver jag körlektion kan ni tro att jag sjunger i kör. Vilket jag i och för sig också gör, men det på onsdagar.
Jag hade en ny lärare eftersom den jag vanligtvis har var på väg till södern. Vi körde iväg och vi kom till ett övergångsställe där en gubbe stod och tvekade på att gå över. Jag stannade som jag har lärt mig och som man skall.
"Fara bara, kör!"
"... okej"
När ungefär samma ceremoni upprepades två, tre gånger sa jag att ska jag verkligen inte stanna? Svaret var nej, kör.
"Men om någon står och tvekar och inte vågar gå över, då ska man ju nog stanna...?"
"ääääh, det är bara att köra"
Jag ställde skämtsamt frågan "Vad är du för en lärare?"
"Vänliga veckan var förra veckan"
Han beodrade mig hela tiden köra väldigt långsamt och sa att jag var jätteduktig men att mitt problem var att jag inte får fram det jag är jätteduktig på. Han föreslog därför berättande körning.
"Å no svänger ja ti höger å tå veit ja att itt ja behöver väj fö nain åså ska ja sväng så brant så itt ja får nain mommosväng oj saaken no jåor ja ein i alla fall!"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller vad.
När vi sedan var klara önskades jag trevlig helg samt fick en order om att försöka att inte dricka för mycket öl.
Skål.
Framsidan i min (systers) hemsida är nästan klar. Måste bara färglägga gardinerna. Hon kommer att få spasmer när hon ser det. Så fult är det. Gamla krukor. Sneda blommor. Galna färger. Men det blir väl i sin tur en kontrast till affären.
Efter skolan hade jag bilskola. Skriver jag körlektion kan ni tro att jag sjunger i kör. Vilket jag i och för sig också gör, men det på onsdagar.
Jag hade en ny lärare eftersom den jag vanligtvis har var på väg till södern. Vi körde iväg och vi kom till ett övergångsställe där en gubbe stod och tvekade på att gå över. Jag stannade som jag har lärt mig och som man skall.
"Fara bara, kör!"
"... okej"
När ungefär samma ceremoni upprepades två, tre gånger sa jag att ska jag verkligen inte stanna? Svaret var nej, kör.
"Men om någon står och tvekar och inte vågar gå över, då ska man ju nog stanna...?"
"ääääh, det är bara att köra"
Jag ställde skämtsamt frågan "Vad är du för en lärare?"
"Vänliga veckan var förra veckan"
Han beodrade mig hela tiden köra väldigt långsamt och sa att jag var jätteduktig men att mitt problem var att jag inte får fram det jag är jätteduktig på. Han föreslog därför berättande körning.
"Å no svänger ja ti höger å tå veit ja att itt ja behöver väj fö nain åså ska ja sväng så brant så itt ja får nain mommosväng oj saaken no jåor ja ein i alla fall!"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller vad.
När vi sedan var klara önskades jag trevlig helg samt fick en order om att försöka att inte dricka för mycket öl.
Skål.
onsdag 28 oktober 2009
wäääää
jag blir så ledsen på mig själv för att jag aldrig lär mig
för att jag aldrig förstår
att jag aldrig glömmer
att det aldrig tar slut
jag vill bara sova och inte vakna förrän något seriöst händer. det tänker jag göra. snart. först ska jag bara berätta att...
ja... det finns inte ens någonting att berätta. fan och förlåt.
för att jag aldrig förstår
att jag aldrig glömmer
att det aldrig tar slut
jag vill bara sova och inte vakna förrän något seriöst händer. det tänker jag göra. snart. först ska jag bara berätta att...
ja... det finns inte ens någonting att berätta. fan och förlåt.
måndag 26 oktober 2009
hasjublabla
Körde till halkbanan klockan halv 9. Det var en jävla rondell på vägen. Satan tänkte jag då. Får man tänka så? För en rondell? Skärp mig!
Vi kom fram och hela grejen var ganska roligt. Gasa. Bromsa. Halka. Styra. Höger. Vänster. Få några körtimmar för det. Javisst.
Sådär i efterhand undrar jag vad som hade hänt om jag hade gasat rakt in i den där dockan som hängde där i luften och som jag tyckte såg komisk ut? Hade bilen fått bucklor? Var det skarp? Av järn? Va?
På vägen hem körde vi i så många rondeller vi bara kunde och jag tänkte samma elaka tanke hela tiden och ville sluta. När jag kom hem och hämtade skolväskan ringde jag och bokade tid för teoriuppskrivning. Jag bokade det på bildkonstlektionerna om två veckor med vilja och flit och tänkte att ja, nu är det väl ändå värt ett försök.
Sedan kom jag tillbaka till skolan och drama. Vi gjorde roliga saker som vanligt.
I grupper på tre skulle en av oss vara programvärd och presenta en expert som skulle komma långväga ifrån för att prata om det han/hon var expert på. Experten var alltså en av tre. Eftersom experten kom långt bort ifrån och inte kunde svenska var programmets tittare i behov av tolk och tolken var alltså den tredje av tre.
Experten skulle hela tiden tala vad vi kallade "nonsens-språk", bara en massa hasjublabla ahmiii hamaa.
Jani förklarade för tittarna att, jag minns inte vad hon hette, från Japan skulle komma och berätta om flygplan. Jossan var japanen och jag tolken.
Eftersom jag är känd för min "dåliga" humor, som egentligen inte är dålig utan bara så speciell att de flesta anser den dålig, fick jag skrattanfall på skrattanfall när Jossan satte igång och sa obegripliga saker snabbt som bara vad och med en inlevelse av högsta grad.
Jag försökte tolka men allt som kom var skratt. När jag till slut kunde börja prata hade vi båda glömt vad det var hon skulle prata om.
I lördags sa jag att jag hade sovit tolv timmar.
"Janå så mytchi som to skrattar behöver do säkert energi"
och det slog mig att jag har aldrig skrattat så mycket som jag har gjort den här hösten och i den här skolan. hihi.
Vi kom fram och hela grejen var ganska roligt. Gasa. Bromsa. Halka. Styra. Höger. Vänster. Få några körtimmar för det. Javisst.
Sådär i efterhand undrar jag vad som hade hänt om jag hade gasat rakt in i den där dockan som hängde där i luften och som jag tyckte såg komisk ut? Hade bilen fått bucklor? Var det skarp? Av järn? Va?
På vägen hem körde vi i så många rondeller vi bara kunde och jag tänkte samma elaka tanke hela tiden och ville sluta. När jag kom hem och hämtade skolväskan ringde jag och bokade tid för teoriuppskrivning. Jag bokade det på bildkonstlektionerna om två veckor med vilja och flit och tänkte att ja, nu är det väl ändå värt ett försök.
Sedan kom jag tillbaka till skolan och drama. Vi gjorde roliga saker som vanligt.
I grupper på tre skulle en av oss vara programvärd och presenta en expert som skulle komma långväga ifrån för att prata om det han/hon var expert på. Experten var alltså en av tre. Eftersom experten kom långt bort ifrån och inte kunde svenska var programmets tittare i behov av tolk och tolken var alltså den tredje av tre.
Experten skulle hela tiden tala vad vi kallade "nonsens-språk", bara en massa hasjublabla ahmiii hamaa.
Jani förklarade för tittarna att, jag minns inte vad hon hette, från Japan skulle komma och berätta om flygplan. Jossan var japanen och jag tolken.
Eftersom jag är känd för min "dåliga" humor, som egentligen inte är dålig utan bara så speciell att de flesta anser den dålig, fick jag skrattanfall på skrattanfall när Jossan satte igång och sa obegripliga saker snabbt som bara vad och med en inlevelse av högsta grad.
Jag försökte tolka men allt som kom var skratt. När jag till slut kunde börja prata hade vi båda glömt vad det var hon skulle prata om.
I lördags sa jag att jag hade sovit tolv timmar.
"Janå så mytchi som to skrattar behöver do säkert energi"
och det slog mig att jag har aldrig skrattat så mycket som jag har gjort den här hösten och i den här skolan. hihi.
söndag 25 oktober 2009
HÅPS
Jag och Simon gick till King's för att lyssna på några killar från skolan som har ett band. I ett skede kom en pojke och satte sig i soffan med oss och undrade vems rollator det var. Det var min. "Håps!" var hans reaktion, med andra ord bästa reaktionen någonsin. Varför har jag då en rollator? För att jag är för tidigt född. "Voi herregud!" Jag skrattade nästan ihjäl mig.
Efter bandet skulle vi till Ollis med Carro och Jontta. Trodde jag. Men så blev det inte. Dom var på Rosso. Så vi gick dit istället och tänkte att vi far ut någon annan gång. Jag kom på att jag inte ätit på länge och beställde lite mat. Sedan ringde min telefon. Jag blev glad för det händer inte så ofta. Det var Joel. Det gjorde mig ännu gladare. Han ville ha mig till Ollis. Jag var gladast.
Simon följde med. Vi satt och diskuterade livets stora grejer hela kvällen. Det är alltid kul. Jag träffade Sofie. Och var fortfarande gladast.
Efter tre gick jag och Simon hemåt. Jag erbjöd honom stöd av dallarn.
Inatt har jag inte sovit så mycket och i morse läste jag ut Kaj Korkea-ahos bok Se till mig som liten är. LÄS DEN! Den var så gripande och annorlunda och bra. Hundra poäng till Kaj och hans begåvning.
Nu måste jag försöka sova för imorgon ska jag till halkbanan. Halkbananen. En banan att halka på. Med en bil. Åh nej.
Efter bandet skulle vi till Ollis med Carro och Jontta. Trodde jag. Men så blev det inte. Dom var på Rosso. Så vi gick dit istället och tänkte att vi far ut någon annan gång. Jag kom på att jag inte ätit på länge och beställde lite mat. Sedan ringde min telefon. Jag blev glad för det händer inte så ofta. Det var Joel. Det gjorde mig ännu gladare. Han ville ha mig till Ollis. Jag var gladast.
Simon följde med. Vi satt och diskuterade livets stora grejer hela kvällen. Det är alltid kul. Jag träffade Sofie. Och var fortfarande gladast.
Efter tre gick jag och Simon hemåt. Jag erbjöd honom stöd av dallarn.
Inatt har jag inte sovit så mycket och i morse läste jag ut Kaj Korkea-ahos bok Se till mig som liten är. LÄS DEN! Den var så gripande och annorlunda och bra. Hundra poäng till Kaj och hans begåvning.
Nu måste jag försöka sova för imorgon ska jag till halkbanan. Halkbananen. En banan att halka på. Med en bil. Åh nej.
torsdag 22 oktober 2009
vaför gör du inte så
Att stiga upp halv åtta.
Att trots en kort natt tänka att idag kan hon inte säga så mycket ändå ta på sig kläderna, jackan, skorna och idag också mössan och gå iväg.
Att sedan uthärda två timmar "Vaför gör du int såhe?", "He kan nu int va så svårt", "Dehär blir int bra" och "Du kan int gör sådär".
Det gör att jag överväger att aldrig gå tillbaka.
Till bildkonst.
Det gör ont i hjärnan. Sedan var jag och en klasskompis oense gällande homosexuellas rättigheter. Jag blev mera snurrig. Multimedia gick över förväntan. Sen kom köttbullarna och gjorde det lite bättre. Till sist fick jag tio poäng av finska läraren.
Jag måste ändå vila hjärnan.
Att trots en kort natt tänka att idag kan hon inte säga så mycket ändå ta på sig kläderna, jackan, skorna och idag också mössan och gå iväg.
Att sedan uthärda två timmar "Vaför gör du int såhe?", "He kan nu int va så svårt", "Dehär blir int bra" och "Du kan int gör sådär".
Det gör att jag överväger att aldrig gå tillbaka.
Till bildkonst.
Det gör ont i hjärnan. Sedan var jag och en klasskompis oense gällande homosexuellas rättigheter. Jag blev mera snurrig. Multimedia gick över förväntan. Sen kom köttbullarna och gjorde det lite bättre. Till sist fick jag tio poäng av finska läraren.
Jag måste ändå vila hjärnan.
måndag 19 oktober 2009
simon på bordet
Jag var tillbaka i skolan efter höstlov och på grund av den sena ankomsten till Vasa en sovmorgon ala 30 minuter.
Vi hade foto med en man från Rumänien som bara kunde engelska. Han hade skor på sig fast man inte egentligen får. Det hade och har jag också. På drama slutade äntligen kampen om klasströjor och nu ska de beställas.
Sedan följde psykologi. På rasten innan lektionen ville jag och några till att Simon skulle ställa sig upp på bordet och bara stå där, inte svara på tilltal eller något när läraren kom in. Ha fel i huvu. Han själv var dock lite tveksam till förslaget. Jag började då sjunga "vi vill ha Simon på bordet", med panta la mera-melodi. Simon på bordet! Vi vill ha Simon på booooordet! och så vidare. Plötsligt står rektorn i dörren.
"Alltsååå... har det varit ett för långt höstlov...? Psykologen kommer snart...! "
Hon kom, lektionen började och vi pratade om inlärning och könsbyten.
hejdå.
Vi hade foto med en man från Rumänien som bara kunde engelska. Han hade skor på sig fast man inte egentligen får. Det hade och har jag också. På drama slutade äntligen kampen om klasströjor och nu ska de beställas.
Sedan följde psykologi. På rasten innan lektionen ville jag och några till att Simon skulle ställa sig upp på bordet och bara stå där, inte svara på tilltal eller något när läraren kom in. Ha fel i huvu. Han själv var dock lite tveksam till förslaget. Jag började då sjunga "vi vill ha Simon på bordet", med panta la mera-melodi. Simon på bordet! Vi vill ha Simon på booooordet! och så vidare. Plötsligt står rektorn i dörren.
"Alltsååå... har det varit ett för långt höstlov...? Psykologen kommer snart...! "
Hon kom, lektionen började och vi pratade om inlärning och könsbyten.
hejdå.
söndag 18 oktober 2009
hejdå stockholm
Min pappa sover. I en säng i ett radhus i Stockholm hos hans äldsta dotter. Hans yngsta skriver en text. Hon är lite rädd att han snart ska vakna av tangentljudet och ropa "SOV!". Det är nämligen vad hon borde göra. Imorgon bitti ska de åka båt tillbaka till Finland. På måndag väntar åter vardag med skola och jobb efter fyra dagar av fenomenet Höstlov.
Hon har handlat böcker och halsband och tröjor. Åkt buss åt fel håll. Röstat på Calle i Idol. Besökt biografen.
Att åka båt är alltid roligt, tycker hon.
Hon har handlat böcker och halsband och tröjor. Åkt buss åt fel håll. Röstat på Calle i Idol. Besökt biografen.
Att åka båt är alltid roligt, tycker hon.
fredag 16 oktober 2009
mysterious ways
Det var höst och kallt. Jag gick till skolan och Pål-Peters järnrör slog mig på benen, gav mig stryk. Jag ville nästan gråta så mycket jag saknade dallarn, Rosa. Ibland snurrade inte ens hjulen på Pål-Peter och det tog länge att ta sig fram. Gick tungt.
Jag kom fram till skolan. Mitt under bandspelet ringde en okänd nummer mig och jag bad klassen att tystna och sluta spela så att jag kunde svara, eftersom jag tänkte att någon hade sett min annons i Vasabladet och hittat dallarn. Istället var det från tidningen de ringde. Damen i andra änden undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i ett reportage angående försvinnandet. Jag funderade en stund och beslöt mig sedan för att svara jakande.
Klockan 13 var de på plats hos mig, reportern, fotografen och hans praktikant. Praktikanten ville filma intervjun. Jag sa att kanske hon kan filma något annat. Det kunde hon.
De ställde många frågor och jag svarade efter bästa förmåga då, nu efteråt känns det som att jag svarade fel eller bristfälligt ibland, men så är det alltid. Jag poserade på gården med Pål-Peter och jag kände mig stor och malplacerad.
Klockan 15 for jag på fysioterapi. Bazooka körde dit mig eftersom det hade tagit två timmar att gå två kilometer med mitt substitut. När vi kom tillbaka öppnade Bazooka dörren till huset där jag bor och jag tyckte mig höra något som liknade "tidee e an ju" men tänkte att jag hörde fel. Jag hörde det igen. Svarade med ett nonchalant nej. "Jo!"
"nee, do ljuger jo"
"nej sii!"
Och där stod den. Dallarn. Finare än någonsin. Oj vad glad jag blev. Men förvånad. Förstod inget. Ingen hade ringt, ingen lapp eller så fanns på dallarn. Jag gick in till lägenheten och förväntade mig någon typ av (hat)brev innanför dörren. Inte det heller. Jag ringde Vasabladet som tydligen fortfarande ville göra reportaget eftersom det blev en sådan solskenshistoria.
En stund senare kom en ny fotograf till mig och jag fick posera med dallarn. Det kändes bekvämt.
Nästa dag tog jag upp nästan två hela sidor av Vasabladet, en av dessa två sidor var första sidan. Det kändes konstigt. Och kanske lite uppblåst. Samtidigt som det inte är varje dag det händer.
Samma dag ringde jag polisen och sa att den var hittad. Det hade de redan sett i tidningen. Det var inte polisen som hade fört tillbaka den. Jag vet fortfarande inget annat än att det måste vara någon som känner mig som ligger bakom detta.
Ja, sådär gick det till när dallarn kom tillbaka en tisdag i oktober. Om någon undrade.
Jag kom fram till skolan. Mitt under bandspelet ringde en okänd nummer mig och jag bad klassen att tystna och sluta spela så att jag kunde svara, eftersom jag tänkte att någon hade sett min annons i Vasabladet och hittat dallarn. Istället var det från tidningen de ringde. Damen i andra änden undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i ett reportage angående försvinnandet. Jag funderade en stund och beslöt mig sedan för att svara jakande.
Klockan 13 var de på plats hos mig, reportern, fotografen och hans praktikant. Praktikanten ville filma intervjun. Jag sa att kanske hon kan filma något annat. Det kunde hon.
De ställde många frågor och jag svarade efter bästa förmåga då, nu efteråt känns det som att jag svarade fel eller bristfälligt ibland, men så är det alltid. Jag poserade på gården med Pål-Peter och jag kände mig stor och malplacerad.
Klockan 15 for jag på fysioterapi. Bazooka körde dit mig eftersom det hade tagit två timmar att gå två kilometer med mitt substitut. När vi kom tillbaka öppnade Bazooka dörren till huset där jag bor och jag tyckte mig höra något som liknade "tidee e an ju" men tänkte att jag hörde fel. Jag hörde det igen. Svarade med ett nonchalant nej. "Jo!"
"nee, do ljuger jo"
"nej sii!"
Och där stod den. Dallarn. Finare än någonsin. Oj vad glad jag blev. Men förvånad. Förstod inget. Ingen hade ringt, ingen lapp eller så fanns på dallarn. Jag gick in till lägenheten och förväntade mig någon typ av (hat)brev innanför dörren. Inte det heller. Jag ringde Vasabladet som tydligen fortfarande ville göra reportaget eftersom det blev en sådan solskenshistoria.
En stund senare kom en ny fotograf till mig och jag fick posera med dallarn. Det kändes bekvämt.
Nästa dag tog jag upp nästan två hela sidor av Vasabladet, en av dessa två sidor var första sidan. Det kändes konstigt. Och kanske lite uppblåst. Samtidigt som det inte är varje dag det händer.
Samma dag ringde jag polisen och sa att den var hittad. Det hade de redan sett i tidningen. Det var inte polisen som hade fört tillbaka den. Jag vet fortfarande inget annat än att det måste vara någon som känner mig som ligger bakom detta.
Ja, sådär gick det till när dallarn kom tillbaka en tisdag i oktober. Om någon undrade.
tisdag 13 oktober 2009
dagens lilla skämt
Det är tisdag eftermiddag och story står på schemat. Vi ritar bilder till vår saga. Jag tänker på att jag snart får mina jeans.
Joel: vilken färg ska bordet vara?
Ida: RUUUND!
Jag: men vilken färg...
Joel: e rund en färg?
Jag: inte så vitt jag vet.
Vi skrattade i 5 minuter. Läraren sa att humornivån i klassen är låg. Jag är faktiskt av annan åsikt.
Joel: vilken färg ska bordet vara?
Ida: RUUUND!
Jag: men vilken färg...
Joel: e rund en färg?
Jag: inte så vitt jag vet.
Vi skrattade i 5 minuter. Läraren sa att humornivån i klassen är låg. Jag är faktiskt av annan åsikt.
måndag 5 oktober 2009
fin klass
Dallarn är ännu inte återfunnen. Jag har varit hos polisen och lite överallt.
Ikväll var jag hem och hämtade substitutet Pål-Peter, som får så lov och duga. Jag saknar min vän, verkligen. Hon var så snäll och fin och lätt och smidig. Bra vän faktiskt, Följde alltid med, sa aldrig nej. Väntade snällt. Hjälpte mig.
På tal om att hjälpa; idag hade vi drama. Det har vi i ett annat hus en bit bort från skolan. Jossan frågade hur jag ville hålla i när vi skulle gå. Jag visade och just när vi skulle börja gå sa någon "hej hööni vi lyfter on!", jag försökte förklara att det går bra att gå. "Nej men de sku va jättekul!". Så vandrade vi iväg, fem stycken bärare och klasskamrater och jag låg som på en säng. puss.
Jag har aldrig varit med om liknade, spontan, service.
Ikväll var jag hem och hämtade substitutet Pål-Peter, som får så lov och duga. Jag saknar min vän, verkligen. Hon var så snäll och fin och lätt och smidig. Bra vän faktiskt, Följde alltid med, sa aldrig nej. Väntade snällt. Hjälpte mig.
På tal om att hjälpa; idag hade vi drama. Det har vi i ett annat hus en bit bort från skolan. Jossan frågade hur jag ville hålla i när vi skulle gå. Jag visade och just när vi skulle börja gå sa någon "hej hööni vi lyfter on!", jag försökte förklara att det går bra att gå. "Nej men de sku va jättekul!". Så vandrade vi iväg, fem stycken bärare och klasskamrater och jag låg som på en säng. puss.
Jag har aldrig varit med om liknade, spontan, service.
söndag 4 oktober 2009
how to lose a friend in 10 minutes
I går var jag till Ollis med Serne som jag inte hade träffat sedan april, Carro, Jonathan och mot slutet kom också Bazooka. Allt var trevligt och vi pratade danska och önskade Olsen Brothers med Fly on the wings of love. Den spelades i slutet och jag dansade inombords.
Efteråt ville Bazooka till McDonalds och han ville ha med mig. Jag hade inget att invända. Lämnade min vän dallarn utanför (som jag alltid gör) och följde med. Vi var inne i cirka 10 minuter. När vi kommer ut igen säger Bazooka "din dallar e fösvunni".
Det regnade. Det var höst. Min dallar var försvunnen. Jag sa åt alla vakter jag såg att söka. De sprang runt lite för syns skull och sa att den inte är på torget i alla fall.
Vi ringde polisen. Jag vet inte om poliser bryr sig.
Vi gick in och åt maten vi egentligen skulle ta med oss hem. När vi var klara kom en vakt och sa att nu är polisen här och kör hem mig.
Jag och Bazooka körde polisbil genom stan. En vän fattigare. Det regnade fortfarande.
Poliserna frågade mig vilket värde den har. Jag sa att den har så högt värde att det inte går att förklara. Att jag behöver den.
Idag regnar det inte och nu ska vi ge oss ut på jakt igen.
Efteråt ville Bazooka till McDonalds och han ville ha med mig. Jag hade inget att invända. Lämnade min vän dallarn utanför (som jag alltid gör) och följde med. Vi var inne i cirka 10 minuter. När vi kommer ut igen säger Bazooka "din dallar e fösvunni".
Det regnade. Det var höst. Min dallar var försvunnen. Jag sa åt alla vakter jag såg att söka. De sprang runt lite för syns skull och sa att den inte är på torget i alla fall.
Vi ringde polisen. Jag vet inte om poliser bryr sig.
Vi gick in och åt maten vi egentligen skulle ta med oss hem. När vi var klara kom en vakt och sa att nu är polisen här och kör hem mig.
Jag och Bazooka körde polisbil genom stan. En vän fattigare. Det regnade fortfarande.
Poliserna frågade mig vilket värde den har. Jag sa att den har så högt värde att det inte går att förklara. Att jag behöver den.
Idag regnar det inte och nu ska vi ge oss ut på jakt igen.
fredag 2 oktober 2009
inköp och frågor
Ibland när man fyller år får man presenter. Om det är för att trösta jubilaren för att denna blir ett år äldre eller för att visa uppskattning vet jag inte riktigt. Min present av min far var i vilket fall som helst i år pengar. Det gillar jag. Jag gillar också att tillfredsställa mig själv genom att köpa saker. Jag gick alltså ut på stan och kom hem med:
1.
.
kylskåpspoesi.
2.
Kajs, alltså Pleppo-Kajs, alltså en av mina två största förebilder och idolers, debutroman.
Hurra för det!
Nu har jag tre frågor.
1. Varför växer inte mina bambuskott?
2. Varför vaknar jag nu varenda eviga morgon mitt i en dröm? Det är inte hälsosamt.
3. Varför får jag inget svar på mitt ytterst viktiga mejl?
Och slutligen en massa hipp och hurra för min systerdotter som fyller 4 år idag och för varje år som går blir mer och mer lik mig. Grattis till henne.
1.
.
kylskåpspoesi.
2.
Kajs, alltså Pleppo-Kajs, alltså en av mina två största förebilder och idolers, debutroman.
Hurra för det!
Nu har jag tre frågor.
1. Varför växer inte mina bambuskott?
2. Varför vaknar jag nu varenda eviga morgon mitt i en dröm? Det är inte hälsosamt.
3. Varför får jag inget svar på mitt ytterst viktiga mejl?
Och slutligen en massa hipp och hurra för min systerdotter som fyller 4 år idag och för varje år som går blir mer och mer lik mig. Grattis till henne.
onsdag 30 september 2009
kunnon mies
Jag går hem från gitarrlektionen med min gitarr på ryggen. Jag passerar en äldre herreman som har samlat på sig några höstlöv samt två äldre damer med rollatorer. Mannen tittar på mig och säger "Soita nyt meille pieni kappale! ukko noa ukko noa oli kunnon mies!"
Jag avböjde artigt.
Väl hemma bröt jag sönder mina fingrar för att den här.
Jag avböjde artigt.
Väl hemma bröt jag sönder mina fingrar för att den här.
fredag 25 september 2009
för enkelt
jag tar mig för en gångs skull tiden att åka hem till pensala. tar mig för en gångs skull tiden att förklara för min far hur bra jag trivs i skolan. "he e väl fö enkelt" är vad han säger då.
precis vad jag behöver efter en dag av ångest och känslan av att inte kunna någonting. jag tappade all lust igen. klart det är för enkelt. klart att jag går i en enkel skola. var annars.
såklart är jag här just när någon som faktiskt vill träffas vill träffas. såklart är jag här när allt är som värst. såklart får jag ingenting gjort. såklart såklart såklart.
lagen om alltings jävlighet.
förresten så flög jag över ett övergångsställe i stan i onsdags. dallarn vek ihop sig själv efter att jag lyft upp honom och sen kom han aldrig ner igen. jag tappade alltså balansen och flög framåt, efter att ha gått på två hjul en stund i förvångingens tecken. sen låg jag där mitt på övergångsstället. dallarn ihopviken bredvid. jag började skratta. sen kom jag på var jag faktiskt låg och att det kanske inte är det mest idealiska ställe att ligga och skratta på. efter en stund fick jag uppvikt min vän och vi fortsatte färden hem.
precis vad jag behöver efter en dag av ångest och känslan av att inte kunna någonting. jag tappade all lust igen. klart det är för enkelt. klart att jag går i en enkel skola. var annars.
såklart är jag här just när någon som faktiskt vill träffas vill träffas. såklart är jag här när allt är som värst. såklart får jag ingenting gjort. såklart såklart såklart.
lagen om alltings jävlighet.
förresten så flög jag över ett övergångsställe i stan i onsdags. dallarn vek ihop sig själv efter att jag lyft upp honom och sen kom han aldrig ner igen. jag tappade alltså balansen och flög framåt, efter att ha gått på två hjul en stund i förvångingens tecken. sen låg jag där mitt på övergångsstället. dallarn ihopviken bredvid. jag började skratta. sen kom jag på var jag faktiskt låg och att det kanske inte är det mest idealiska ställe att ligga och skratta på. efter en stund fick jag uppvikt min vän och vi fortsatte färden hem.
fredag 18 september 2009
alltså va
jag genomgår någon slags kris. (jag stavade till och med någonslags i ett ord där först)
huvudet är fyllt av massa sinnessjuka tankar. blir nästan rädd för mig själv.
så mycket annat händer inte. därför att ingenting funkar.
i dag när vi lagade mat i köket (oj) spelade den ädla radion plötsligt hon kommer med solsken av östen med resten. den låten sjöng vi i solen på fångad av en sång i somras. jag saknade det och sa åt joel att höja volymen. det gjorde han.
på tal om sådant så tror jag att självaste robin hood är min granne. faktiskt. hah. det är något med den här gatan.
huvudet är fyllt av massa sinnessjuka tankar. blir nästan rädd för mig själv.
så mycket annat händer inte. därför att ingenting funkar.
i dag när vi lagade mat i köket (oj) spelade den ädla radion plötsligt hon kommer med solsken av östen med resten. den låten sjöng vi i solen på fångad av en sång i somras. jag saknade det och sa åt joel att höja volymen. det gjorde han.
på tal om sådant så tror jag att självaste robin hood är min granne. faktiskt. hah. det är något med den här gatan.
söndag 13 september 2009
kärlek
Jag är kär för första gången som 19-åring.
Här har ni den (o)lycklige:
http://www.youtube.com/watch?v=E5f3tUBMO30
han är fantastisk
pussipuss
Här har ni den (o)lycklige:
http://www.youtube.com/watch?v=E5f3tUBMO30
han är fantastisk
pussipuss
tisdag 8 september 2009
sur
Hej Nykarleby stad!
Jag har alltid gillat er. Särskillt nu när ni äntligen tagit det fagra beslutet att lägga ner Pensala skola. Jag förstår att det känns bra. Befriande. Åh äntligen. Hoppas hela byn dör ut! JA!
Hur tänker de, undrar jag. För det första handlar det bara om ett par år och ett par elever för lite. Dessutom är det där med ett visst elevantal dumt. Det är bevisat att barn lär sig bättre i små grupper och vem som helst förstår väl att såväl mobbning som svårigheter i vissa ämnen är två saker som inte förekommer lika ofta i en liten skola. Uppmuntran och trygghet är två saker som förekommer oftare. Vem som helst men inte Nykarleby stad förstår.
Skolan läggs ned för att pengar ska sparas. För det första ska man väl sträva till att ha det så bra som möjligt och inte så billigt som möjligt. Skolan har funnits länge och det har alltid fungerat, varför förstöra något som är bra? För det andra blir det inte så billigt som de tror med taxiskjutsar fram och tillbaka i byn. För det tredje, vad tänker de göra med pengarna som sparas? Bygga en skateboardhall kanske? Eller slalombackar? Golfbana, har någon tänkt på det? Jag har inget emot att det satsas på idrott, det är bra, men till en viss gräns. När först idrottsgården blir stjärnhallen och sedan byggs en ishall som om ingenting hade hänt går det överstyr. Tänk på lite annat också. Om utbildning och skolor är så viktigt som det sägs så satsa då på det.
Och om Nykarleby nu ska vara sådär bra och lyckligt som vi vill är det nog inte ett steg i rätt riktning med nedläggningar. Att ha en egen skola nära hemmet där alla känner alla medför en trygghet viktig för alla barn. Att skickas iväg i en taxi varje morgon och eftermiddag och tillbringa dagen i en stor skola tillsammans med barn man inte känner känns inte lika tryggt. Dessutom är skolan egentligen det enda som finns kvar i Pensala så låt den vara kvar. Det skapar en trygghet också att veta att man kommer någonstans ifrån, har någonting som är ens "eget". Stäng istället Normens skola och för stadsborna i taxi ut till landet då.
Men Nykarleby ska tydligen förr eller senare bli endast Nykarleby centrum. Att staden till ytan är en av Finlands största städer skall glömmas bort och ytan fyllas med skog och ödemark. Lyckligt, verkligen. Det är något som garanterat kommer att ge staden sämre standard i längden. Tror ni folk vill bli kvar? Personligen kommer jag i framtiden att skicka barnen till Oravais i ren protest ifall det korkade beslutet att stänga skolan har tagits och verkställts. Jag lär inte vara den enda.
Som en liten parentes kan jag säga att under min studietid inne i centrumet fanns viss gatubelysning på varje dag, varje gång jag passerade, mitt på ljusa dagen. Men barnen i kommunen, framtiden, har ni inte råd att satsa på? Skärp er.
Jag har alltid gillat er. Särskillt nu när ni äntligen tagit det fagra beslutet att lägga ner Pensala skola. Jag förstår att det känns bra. Befriande. Åh äntligen. Hoppas hela byn dör ut! JA!
Hur tänker de, undrar jag. För det första handlar det bara om ett par år och ett par elever för lite. Dessutom är det där med ett visst elevantal dumt. Det är bevisat att barn lär sig bättre i små grupper och vem som helst förstår väl att såväl mobbning som svårigheter i vissa ämnen är två saker som inte förekommer lika ofta i en liten skola. Uppmuntran och trygghet är två saker som förekommer oftare. Vem som helst men inte Nykarleby stad förstår.
Skolan läggs ned för att pengar ska sparas. För det första ska man väl sträva till att ha det så bra som möjligt och inte så billigt som möjligt. Skolan har funnits länge och det har alltid fungerat, varför förstöra något som är bra? För det andra blir det inte så billigt som de tror med taxiskjutsar fram och tillbaka i byn. För det tredje, vad tänker de göra med pengarna som sparas? Bygga en skateboardhall kanske? Eller slalombackar? Golfbana, har någon tänkt på det? Jag har inget emot att det satsas på idrott, det är bra, men till en viss gräns. När först idrottsgården blir stjärnhallen och sedan byggs en ishall som om ingenting hade hänt går det överstyr. Tänk på lite annat också. Om utbildning och skolor är så viktigt som det sägs så satsa då på det.
Och om Nykarleby nu ska vara sådär bra och lyckligt som vi vill är det nog inte ett steg i rätt riktning med nedläggningar. Att ha en egen skola nära hemmet där alla känner alla medför en trygghet viktig för alla barn. Att skickas iväg i en taxi varje morgon och eftermiddag och tillbringa dagen i en stor skola tillsammans med barn man inte känner känns inte lika tryggt. Dessutom är skolan egentligen det enda som finns kvar i Pensala så låt den vara kvar. Det skapar en trygghet också att veta att man kommer någonstans ifrån, har någonting som är ens "eget". Stäng istället Normens skola och för stadsborna i taxi ut till landet då.
Men Nykarleby ska tydligen förr eller senare bli endast Nykarleby centrum. Att staden till ytan är en av Finlands största städer skall glömmas bort och ytan fyllas med skog och ödemark. Lyckligt, verkligen. Det är något som garanterat kommer att ge staden sämre standard i längden. Tror ni folk vill bli kvar? Personligen kommer jag i framtiden att skicka barnen till Oravais i ren protest ifall det korkade beslutet att stänga skolan har tagits och verkställts. Jag lär inte vara den enda.
Som en liten parentes kan jag säga att under min studietid inne i centrumet fanns viss gatubelysning på varje dag, varje gång jag passerade, mitt på ljusa dagen. Men barnen i kommunen, framtiden, har ni inte råd att satsa på? Skärp er.
lördag 5 september 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)