dramatiken.

Dramatik. Vi ska skriva pjäser. Det går som vanligt trögt för mig såhär inledningsvis men rycket kommer väl snart som det brukar. Igår drack kollektivet alkoholhaltiga drycker efter maten och skrev stort på kylen en lista över vad som skulle åstadkommas under kvällen. "SKRIVA EN PJÄS TILLSAMMANS!"

Så blev det inte. Istället drev vi med fokalisering som håller på att driva oss till vansinne, och jag läste delar ur en muminbok på österbottniska och fick ständig respons som ett eko "åååh, dom satt i fönstert!", "mmm, det var kallt och mycket snö!" och "ååh, vad fint, han saknade honom!". Därefter berättades historier om allt möjligt och man blev så entusiastiska att man slog kullerbyttor på golvet av iver. Om ni kommer ihåg serien om Bert så blev Bert tydligen fysiker i Brasilien efter skådespelarkarriären.

Ja man undrar ju vad det ska bli av en själv.

apornas novell.

Har inte producera text till våra samtal på två veckor. Mycket på grund av att jag varit borta på diverse resor och inte riktigt kommit till ro, men mest för att jag är så arg på min huvudkaraktär just nu. Behöver bara tänka på dennes uppsyn för att vilja slå sönder något. Och också för att jag hela tiden skriver så tragikomiskt och sorgligt så det blir så tungt i mitt huvud. Eller i mitt psyke. Är det det här jag kan berätta. Usch. 

Igår låg jag i min säng och kände mig tvungen att producera inför veckan och tänkte "jag kan en enda sak och det är skriva och nu kan jag inte ens det". Buhu buhu. Tog mig samman och sket i allting och skrev en helt störd berättelse om en man som är besatt av apor. Då lättade allting och jag gick till skolan och lämnade ett exemplar av skiten i allas fack. Idag fick jag veta att vi ska bedömas av en utgiven författare denna vecka. Mitt i min svacka med aporna. Jaja.

Idag har jag köpt en mustaschkudde som jag kan slå sönder min skrivkramp på. Så nu kan jag fortsätta min resa. 

apelsinmantrat.

Idag åkte jag och tre kompisar in till stan med skolans bil. En klasskompis som genom fönstret sett oss åka iväg skickade senare sms till mig och bad mig köpa hem apelsiner till honom.

Det gjorde jag, och när vi kom tillbaka till skolan gick vi åt olika håll. Två av mina kompisar som var med på färden gick till skolbyggnaden, jag gick till mitt rum på internatet och med mig hade jag apelsinerna.

Inne i skolbyggnaden var tydligen också min kompis som ville ha apelsinerna. Han var på väg ut, och först mötte han den ena av mina medresenärer.

Hon: Ida har dina apelsiner!!

Sen mötte han den andre.

Han: Ida har dina apelsiner!!

Därefter sprang han ikapp mig.

Han: Ida!
Jag: Hej! Jag har dina apelsiner!!

höstlov som vinterlov.

Förra veckan hade vi höstlov och det var mitt livs finaste höstlov hittills. Jag var i Lappland och hälsade på min same. Det första vi gjorde var att gå på älgfest. Älgfest. Hör ni så lappländskt. Det var gott men älgtunga ska jag nog inte äta igen. Sen gick vi hem och tittade på film och så klampade det till i trappan och jag fick uppleva en riktig lapplandsfest där slagen låg i luften så att man nästan kunde känna på dom. På finska, på svenska, på samiska. Allt beroende på graden av ilska. Som tur hade min karl vett att slänga ut samtliga dispytbärare innan fönstren inte längre fanns.

När den siste gick hem ställde han sig och jojkade i dörren som avsked. Jag visste inte om jag skulle ta det seriöst eller inte.

Jag: Vad jojkar du nu då? Livet?
Han: Jag jojkar Mats.

Jaha. Jag fick ingen jojk. Resten av dagarna jobbade samen, men inte hade jag tråkigt för det.

 Passade bland annat på att gå till Finland. Gick in på en bensinmack och sen till Sverige igen. Ja Finland var sig likt tror jag.

Vårdcentral med två tider. Tänk att det är så mycket sånt här som har upptagit min tankeverksamhet dom senaste åren, och plötsligt är jag mitt i det. Ja kanske inte just bilden av två klockor från tidszoner på en vägg men orsaken till det, och det och sen det.

Var även till svärsamerna och åt choklad. Finns ju några kilo i källaren om man säger så. 

tystnaden som uppstår.

Ja jag har inte skrivit på tusen år. Här. Jag vet inte men det känns som att det inte händer så mycket, samtidigt som det ändå gör det. Men jag känner mig lite instängd här. Som att jag inte riktigt tar del av det som verkligen händer. Jag är här ute i skogen och håller på. Jag kan inte ta mig an saker hur jag vill. Eller jo, men ändå nej. Inte som jag kunde i Växjö. Nu följer jag ett 9-15-schema och massa andra scheman. Jag tappar ett sätt att se saker på samtidigt som jag får ett annat. Men jag saknar att prata med okända människor på gatan, gå på gatan, se gatan. Se konstiga människor, snälla människor, elaka människor. Alla dom finns här också men man lär ju sig mönstret.

Hursomhelst så är jag ju här för att skriva och det gör jag och jag tror att jag gör det bra och det är roligt och jag lär mig jättemycket. Vad spelar då resten för roll, kan man ju tänka. Ja det mesta är ju ändå bra. Det stora hela. Förutom att batterierna i mitt rum är trasiga och jag lever i 15 grader. Ja nej jag måste väl bara lära mig att fokusera. Har aldrig i livet varit bra på det.

jaha oj.

"vad har du för stil när du skriver?"
"jag vet inte. om jag har någon särskild"
"men du är ju den som har mest stil av alla"
"jaha oj"

en fredag.

Jag: Det kanske finns ett handtag på toapappret så jag kan hänga det på Dallarn. 
Sofie: Jo det finns! SKITBRA, bokstavligt talat! 

en fördel en nackdel en kroppsdel en världsdel.

En fördel med att bo på internat är att om man behöver åka in till akuten så gör man även det kollektivt. Förra veckan gasade hela min bil full med människor iväg. Det var dock ingen blindtarmsinflammation som tur var.

En annan fördel med att bo på internat är att det mitt i allt kan knacka på dörren och så står det någon där som säger "kom och spela kort" och så går man lydigt efter och när man kommer ut inser man att det blandas kafferom och flädervin så man vänder om och hämtar en vinflaska och så har man ett trevligt samkväm med konstiga men fina människor.

En nackdel med att bo på internat är att det ligger i skogen. Just detta gör i alla fall det. Och även om man kan ta promenader i den så är det så är det soffpotatisvarning på hela stället. Tack gode gud att det finns gym på min sjukgymnastik.

En bra grej med livet i allmänhet är att jag är en av dom tre elever som har en bil. Betyder att igår när alla behövde krapulapizza blev jag bjuden på min eftersom jag körde och hämtade 12 pizzor.

En jävligt häftig grej är att Markus Krunegård har gått här. HÄR. Börjar nästan gråta när jag tänker på det. Han har ätit mat och bildat band i samma matsal där jag dagligen hänger. Ska fan skriva mina första romanrader där. Fast dom är redan skrivna dock. Kanske jag kan sudda ut och skriva igen. Eller skriva två.

produktiv poet.

Varje tisdag har vi skrivdag. Då har vi ingen undervisning utan förväntas skriva på egen hand. Eller på eget papper eller egen dator. Idag producerade jag nästan bara detta.

min roll på internatet.

"Du kommer och går som du vill, du är vår lilla katt."

ja vem.

Igår när jag satt i väntrummet och väntade på min sjukgymnast kom även en finsk man i rullstol dit och väntade på sin. När hon kom förklarade hon att hon var vikarie eftersom hans ordinarie var föräldraledig.

Hon: Du har ju inte träffat henne på ett tag så du kanske inte minns att hon hade ganska stor mage?
Han: Vem pryyr sej?

jämförelserna.

Igår träffade jag en vän som jag kommit i kontakt med via frågesport. Vi hade aldrig träffats förut för att vi bott i olika städer. Vi har faktiskt ursprung i ungefär samma, men sedan hamnat i Sverige på olika ställen. Och nu är vi åter i samma, så vi passade på att dricka kaffe (eller te) och språkbada mig.

Hon: Onko Kiirunassa lentokentä?
Jag: On. Se on tosi pieni mutta kyllä on.
Hon: No en mä nyt tiedä jos se Vaasan lentokenttä on niin helkkarin iso. Se on pienempi kuin tää kahvila hallooo.

(Finns det flygplats i Kiruna? Jo, det är väldigt litet men det finns. Nå inte vet jag om den i Vasa är så jäkla stor heller, det är ju mindre än detta café hallå)

att vi hamnade här.

jag har en klasskompis som är så jävla bra på att härma finlandssvenska och allt jag säger. jag har en som är ett jävla geni och när den människan blir utgiven ska jag komma ihåg att vi gick i samma klass. jag har en som alltid ger mig jättefin och nyttig respons och jag känner aldrig att jag kan ge detsamma tillbaka. jag har en som skriver den bästa poesin trots att modersmålet inte ens är svenska.

idag har vi haft skrivdag vilket är den enda dagen jag egentligen hinner andas litegrann. jag har skrivit 3 sidor men jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. hade inte tänkt ha det under detta året heller. nu hoppas jag bara att snön aldrig kommer hit. det har redan snöat i lappland dit jag ska om en månad. satan.

bengan.

Pentti har stått i min bil sedan i somras men jag ska inte ta bort honom än. Han är nämligen ett perfekt samtalsämne när man skjutsar svenskar. "Vad är det här?" frågar dom, och jag svarar "Det är Bengt, kan man säga". Sen kan man fortsätta diskutera det tills man är framme vid slutdestinationen. 

favoriter.

Mitt  rum är 12 kvadratmeter men känns mycket större. Mitt rum har en brun dörr där jag egentligen skulle hänga upp mitt namn men det blev en bild av lilla My istället, tyckte det var ungefär samma sak. Mina favoriter i rummet är följande:

 Min Strindbergbild som jag pyntat till lite.

Mitt bord med ljus där alla burkar av plåt får agera kylskåp för poesin.

Mina finlandssvenskar som lever sina beryktade lyxliv i överflöd med champagne. Det enda jag saknar är internet. Faktiskt.

skogsfår.

Gick en promenad i skogen och fann likasinnade.

jo men det var ju så det var.

Jag: Han frågade om du ska hälsa på mig så jag sa "jo". Sen frågade han om jag längtar och jag sa "jo".
Samen: Du har börjat låta norrländsk.

lauantaimakkara.

Igår var det fest i ett av husen. Jag hittade en halvfinne som jag pratade finska med och jag förklarade att jag egentligen kan mest svenska men i romruset var det nog inget hon märkte av. Vi har nu en deal att vi ska öva finska med varandra framöver. Jag tycker det är så vackert att dom bara finns, fast det inte syns eller märks förrän man trycker på rätt punkt eller ställer rätt fråga. För mig var hon en svenska i konstklassen tills jag såg en hand flyga framför mitt synfält till tonerna av ett "minä puhun suomea!".  Nu är hon plötsligt inte längre bara det för mig.

Sen gick jag hem och sov. Vaknade 7 och kunde inte somna om. Tog bussen till stan klockan 8. Vem gör det en lördag. Men det var skönt. Fast jag missade tydligen husets våffelfrukost. Alla hade stått utanför min dörr och knackat och trott att jag sov och försökt väcka mig. Och så var jag i stan. Gick på loppis men hittade endast en muminmamma likadan som den jag redan äger så jag köpte inte. Satt på café och läste en bok. Och nu ska jag skriva en text som jag ska lämna in till skolan på måndag. Det ska handla om det jag skrev om i början fast i annat sammanhang och om andra människor. Om gemenskapen i utanförskapen.

där jag är nu.

Idag la jag på radion för första gången på länge. En nyhetsjingel var det första jag hörde och min hjärna förstod först inte. "VAFÖR e hedi ljudi så bekant??"

Sen kom jag på att jag har ju faktiskt jobbat med det där ljudet hela sommaren. Det där ljudet betydde nästan alltid andningspaus. Jag har inte riktigt hunnit smälta allt som har hänt och allt jag har gjort i sommar. Det är så mycket på kort tid.

Det som i våras skulle bli en tid av arbetssökande och ovisshet blev plötsligt genom ett högst oväntat telefonsamtal en tid av drömjobb, kreativitet och 04-morgnar. Det som skulle fortsätta i en ständig ensamhet bland märkliga människor som inte förstår blev plötsligt ett förhållande med en trespråkig jägare från Sveriges nordligaste bebodda plats. Det som skulle bli dagar, antagligen månader, kanske år, kvar i studiestaden som skulle förvandlas till arbetssökarstaden, blev historia. Det ena uteslöt det andra och plötsligt följde jag mina drömmar (vet i och för sig inte när jag inte skulle ha gjort det hittills) och hamnade i Uppsala.

Och det var egentligen det jag skulle skriva om i detta inlägg. Det är så bra här. Jag trodde att två saker här skulle vara jobbiga. För det första att bo i små rum tätt inpå andra människor, för det andra att bo "långt" (20 km) utanför centrum. Men nej.

Det känns som att bo i egen lägenhet. Rummen är så åtskilda och med tjocka väggar och dörrar och allting så man störs inte det minsta. Det är som en lägenhet, med skillnaden att om man får tråkigt kan man gå ut i allrummet och spela spel med någon (skitbra) samt på fredagar laga gemensam middag (bäst).

Och centrum. Vad skulle jag dit och göra när jag har allt här. Här får jag mat 3 gånger om dagen och kaffe + bulle/frukt/smörgås (nej jag vägar säga fika) 2. Här har jag 79 andra människor och 20 får jag kan vara social med. Här har vi allt vi behöver på veckorna. Man hinner inte ens tänka på något annat än det som händer här. Man vaknar, äter frukost, går i skolan, äter, går i skolan, äter (ja, jag har hittat ett långt promenadstråk), tittar på Idol, film, spelar spel eller hittar på annan aktivitet, sover.

Jag är dock tacksam över att jag tog med mig bilen hit. För den är bra att ha på helgerna när man behöver handla egen mat eller kanske vill utforska staden (eller andra städer). Nu hinner jag inte skriva mer för nu ska jag gå till matsalen. Det är så god mat där. Jag tog en vila efter skolan igår, missade alarmet och således även middagen. Det var sista gången. Hejdå.

forget about the lav.

Samen och jag pratar om renar i hans bekantskap.

Samen: Då får du mata dom.
Jag: JA. Vad äter dom? Lava?

Lava. Ibland undrar jag om jag på riktigt är dum i huvudet.