hej välförtjänta brons.

När jag vaknade klockan 05 i morse visste jag att snart får vi brons. Jag bara kände det.
Jag var lugn trots att det i ett skede stod 3-1 till Slovakien. Jag bara kände att det var vår match. Och det var det. Mina lejon spelade fint så fint och vann med 5-3 och fick bronset. Det var dom värda. Mest glad är jag för Koivu, Selännes och Lehtinens skull.
Usch vilken tråkig blogg det här måste vara för alla er som inte bryr er ett skit om hockey. Men jag slutar nu. Jo nu. För nu är jag nöjd.

Något annat har jag inte gjort idag. Läst bok och handlat blåbärssoppa. Hatat snön.
Jag har sportlov och imorgon ska jag passa mina systerbarn. De brukar vara en smula underhållande. Hoppas bara att de inte vill leka ute. Jag kommer att hata snön imorgon också. I all evighet kommer jag att hata snön. Hoppas de vill läsa böcker och skriva bokstäver. Eller bilda orkester.

mapp med minnen.

Jag kollade igenom min "mapp" (det är en plasficka fet och fullproppad som få) med saker jag har velat spara under mina år. Flygbiljetter, andra biljetter, kvitton (ja. eeeeeeeeeeee plats för skratt) och annat krams. Mest för att jag vill minnas. Där finns saker som har betytt något för mig.

Jag hittade bland annat:

- Ett kärleksbrev jag fick i Belgien sommaren 2006. Jag tänkte att det var nog det enda kärleksbrev jag fått och kommer att få.
- Det sista födelsedagskort jag hann få innan mamma dog. Det var Nalle Puh och på engelska. Hon ville att jag skulle lära mig. Jag minns att hon hade köpt det i England.
- Fyra biljetter från teaterföreställningen Onödiga Människor. Jag började skratta lite.
- Födelsedagskort av mommo. Jag började gråta.
- Biljett från den där föreställningen vid Stadsteatern som vi var på med Virtanen. Varför var vi det?
- Massor med autografer av Kometfabriken. Barndomens oskyldiga lekar.
- Urklipp med Ted & Kaj från alla tidningar i världen. Nästan.
- Födelsedagskortet jag fick av Ann-Luise med Robin Hood på. Jag log.

Och hundra miljoner andra saker. Snart spricker fickan. Då får jag skaffa ny.

För er som undrar så har Berit och Helge inte dött. De är bara iväg på semester. Behövde lite paus. Kommer snart hem.

förlusten.

Jaja. Vi fick ett tröstmål. 6-1.
Imorgon torde vi få brons. Och det är bra.

USA är mitt egentliga favoritland nummer ett.
Men inte i hockey. Det finns inget jag älskar som mina lejon.

Nu ska jag fråga mina vackra vänner på andra sidan jorden;
are you happy now?

Sedan krypa ner under Mumintäcket med Erlend Loe, mmmmmmmm.

sex.

Så satt jag här. Förväntansfull med chokladen och hallonsaften.
Glad och nöjd. Hade en fin match att se fram emot.

Bara någon minut in i matchen klåpar målvakten och sedan spelar alla värdelöst.
Helt värdelöst. Amerika bara pang pang pang boom.
Sex mål. Sex. Mål.

Ställningen är alltså 6-0 till Amerikat efter första perioden. Och jag sitter här. Inte lika förväntansfull. Men jag försöker tänka, att tidsmässigt är det möjligt att göra sju stycken mål på fyrtio stycken minuter. Jag försöker också tänka, att allt kan vända, och allt kan hända. USA kanske tror att de redan har vunnit. Och så får mina lejonmän ett eller två mål. Då blir amerikanerna stressade, skriker fuck och tacklar. Och utvisas. Och pang pang pang boom vi krigar tillbaka.
Och så säger Toni:
Ja måst no ta en öl till...ha no bara tagi en.

Jag skrattar och tycker det låter som en bra lösning.

Äh. Jag vet inget. Men jag tänker komma ihåg denna match oberoende.
Och hur som helst har vi ju chans till brons imorgon.
Men ja sko it vila ni sko ge åpp gollapåjkaaaaar.

jag har en kompis som myntar vackra ord.

Ida yttrade ett nytt ord idag igen.
Hon är genialisk på det planet.

Jag är inte invalid, inte handikappad, utan gångsförsvagad.

Jag har inte hört bättre ord. Tack Ida.

välkommen till min hjärna! sätt dig så kokar jag kaffe.

Vi skulle börja med animationer med lerfigurer på bildkonst.
Joel och jag fick genast en idé.
Då säger hon, ja hon, alltså hon, ni vet nog vem, att
DET GÅR INTE TILL SÅ, EN IDÉ KOMMER INTE FRAM SÅDÄR FORT.
DET FUNKAR INTE SÅ. NI MÅSTE TÄNKA. DEN FÖRSTA IDÉN ÄR INTE ALLTID DEN BÄSTA.
nee, det har vi inte sagt?
NÄÄ MEN NI HADE EN IDÉ NÄR NI HADE TÄNKT EN MINUT.

Ja alltså. Jag är ju jag och sa till sist efter massa liknande ramsor:
flytt in i min hjääno så får do sii ho snabbt mina idéer kommer.

Hon sa inget mer.
Imorgon gör vi kanske något åt saken.
Det kan ju inte hålla på såhär.

JAAAAAA

05:00 steg jag upp efter inte så många timmars sömn.
Exakt två timmar senare kunde jag dansa min första segerdans, 1-0 till vårt land, vårt land.
Jag fick också äta upp alla gånger jag klagat på att Jalonen tog med Niskala istället för Jokinen.
Ytterligare nån minut senare kunde Filppula, via en av mina två älsklingar Koivu, den yngre av dom, sätta in 2-0 i ett tjeckiskt mål som gapade tomt.


Nu far jag iväg (på bildkonst) och analyserar matchen samt kommande match(er?) med Joel.
Glada vi till skolan gå!

Yeaaaaaaaaaaah.

onsdagar har blivit sällskapsdagen.

Förra veckans onsdag gick jag och Sandra på stan, spelade spel hos mig och besökte henne.
Idag gick vi på stan, färgade mitt hår och spelade spel med Mischa.
Nästa onsdag ska vi besöka piercingsstudion för hon ska piercas och jag ska byta smycket som ska göras inom två veckor.
Onsdagar är nog bra. Idag köpte jag en söt klänning/tunika och kan inte vänta på våren.

Bäst jag sover nu. Klockan ringer 05:00. Finland-Tjeckien.
I värsta fall kan jag tvingas lämna bort bildkonsten imorgon bitti...

pensalataxen!

När jag körde bil idag hörde jag på X3M och najs eller bajs. Plötsligt skickade någon som kallade sig Pensalataxen in ett meddelande. Och då sa Anne "Näää! (Det var ett oj-vad-häftigt och ett oj-vad-gulligt-näää, inget negativt) En tax som bor i Pensala!"
Kjell sa: "Jo, och som har skickat in hit till studion."
Sen analyserade dom meddelandet en stund och kom fram till att det var lite fel svarat av en tax.

Ja jag fick så roligt att det var en utmaning att behärska körningen. Dagens bästa, lätt!

Jag undrar lite vem avsändaren var.

trafikstopp och stopptrafik.

Något har inte gått speciellt bra idag.
Men det gör inget.
Det har varit en dag ändå. Tisdag.

Lunchen var kållåda. Melon simmade i salladen. Efterrätten var den där vita krämen jag gillar minst av alla. Jag åt ändå. Så att jag skulle orka sammanfatta en intervju till en text.
Jag körde Ida till bilskolan i samband med att jag själv skulle till Brändö.
När jag kom hem igen hade trafiken nåt fel. I huvudet tror jag. Jag skulle svänga över vägen till min gård. Det var enormt lång bilkö i mötande riktning, bestående av bland annat tre väldigt stora lastbilar. De var från ett annat land. Gigantiska. En av dem placerade mitt framför ingången till gården och vid sidan om mig. Ja den var ju så stor så bilar bakom mig inte rymdes förbi, också för att det stod bilar parkerade på andra sidan om mig.
Jag gjorde det jag tyckte var det bästa jag kunde göra. Slopade mina blinkers och körde runt några gator ett varv för att släppa fram de bakomvarande. Det var ju inte precis så att jag hade bråttom hem.
Det var stockning på Strandgatan också. Ja. Jag vet inte. Men man kom inte fram på ett tag. När jag sedan återkom till samma plats som tidigare står lastbilarna ännu kvar. Ja. Jag vet inte. Så jag tog ett varv till. Och då kom jag hem. Jag vet inte men det kan kallas rusning.

Ikväll har jag besökt Finlands första allmänna bibliotek.
Och så har jag känt på hur det känns att förstöra fotografiet med hela skolan på. Det var sinnessjukt fult. Jag blundar och skrattar. Men i den där skolan spelar det ingen roll alls. Det hade knappast spelat nån roll fast jag hade gått runt och blundat och skrattat hela tiden. Fast det kanske jag gör.

När Ida såg mina ensamma foton utbrast hon: oj va du liknar din gudmor!
Jag frågade: ho veit do att on e he?
Hon säger: ja hörd att nain sa e tå vi va på teater.

Hej Österbotten.

olympiska spelens hysteri.

Efter att Sverige fått sitt andra mål sprang jag till skolan. Rektorn säger att vi inte ska ha foto i klassrummet utan på ett annat ställe som är dåligt för det är långt borta och många trappor. Jag frågar om vi inte får se ishockey. Nej, först när Finland är i final får vi se ishockey.
Nåväl, Joel och och jag går dit. Jag förklarar rivaliteten Finland och Sverige emellan åt vår rumänska lärare. Samt hur viktigt det bara är. Snäll som han är lovar han de som vill att gå till skolan och se tredje perioden.

- men om rektorn säger nåt, undrar jag. (Fast på engelska)
- äh, säg att ni jobbar i två grupper och ni är grupp nummer två som väntar på er tur.

Så jag och klassens karar gick iväg. Finland förlorade 3-0. När det är slut kommer rektorn. Han ser på mig. Jag ser på honom. Han säger strängt: "Foto i NT1!"
"Jaa." säger jag.
Han spänner ögon jag aldrig tidigare beskådat å hans sida i mig. "NU!"
"Jaaa vi e på väg."

Han tror säkert jag är en olydig idiot som över huvud taget inte hade tagit del av foto-lektionen och inte bryr mig.
Nä, det är ju inte så.

systerspenderad snöig söndag.

systersöndagen snart slut.
söt systerdotter shoppade skor.
syster sökte slalomjacka.
snön slutar sällan.

spelade sedan sällskapsspel. segrade. skrattade.
sjunker smörgåslös sänkyyn.

jo jag fuskade. på sista ordet. perkele!
det där kommer att gnaga sönder min hjärna så till den grad att jag inte kan sova.
men jag måste måste måste sova. för mitt alarm tjutar 06:45 imorgon.
för 07:00 spelar mina tappra lejonmän mot tre kronor. inte ens fem kronor. jag har inte hört fattigare.

imorgon anländer mitt retroaktiva handikappbidrag. det betyder att jag ska köpa bröd, muminsängkläder och heath ledger-boken. och kanske 3 pocketböcker för 10 euro. jag är kär i böcker.

ps. i onsdags var sandra här. jag smällde av misstag toalettdörren i dörren innan ytterdörren, som jag nästan alltid gör. jag säger åt sandra: hedee gör ja nästan varenda daa, fast ja ha båodd jär ett halvår.
sandra säger: nå noo ha du bodd länger än ett halvår...

aj jo, nästa måndag har jag bott här ett helt år. 12 månader. 365 dagar. åhå.

lördagmys.

Jag ligger på soffan hos Bazooka. Varsin dator är i användning och vi mumsar Dumle som jag köpte för flaskpanten. Vi drar Dumle-skämt på msn och jag kan känna hur sociala vi är.
Han har bjudit på bröd och nu lyssnar vi på Tina Turner.
Det är nog bra att jag har honom.

Idag var jag på dramalabb. Tillsammans med en Fanny som var en snäll Fanny skrev jag en pjäs om en tjej som blev lurad in i ett hus med fyllhundar och en vanlig hund. Den hade rabies och hette Bosse. En dam undrade om vi kände varandra från tidigare för hon tyckte vi jobbade så bra tillsammans. Kände varandra gjorde vi inte men det hände flera gånger under skrivprocessen att vi sa samma saker på samma gång. Så det gick ganska smärtfritt och fort.
Dock var det där bara en övning och till nästa gång ska jag ha skrivit en egen pjäs. Jag vet inte hur jag ska klara det.

Just det. Det här är vad min pappa sa om min piercing:

Va fan ha do laga? ska ja klös taan e?

Han är så cool.

ett varmt tack,

tack kära panikångest för att du lyckas förvandla mig till den sämsta människan och framför allt sämsta dottern på jorden. tack för att du skriker min hals sjuk och slänger mig kall i snödrivor. tack för att du besöker mig ibland. tack tack tack vad det gläder.
tack för att du inte gillar varma duschar.

efter revyn (som var bra!) for allt iväg
och jag är medveten om att felet är mitt
och att jag inte var en bra människa.

jag ska sova
i ett hus jag spytt galla över
fast det är ett mysig hus
med mysigaste pappan som finns.

men jag undrar var den där hunden är?!

släktskap och pizzor.

Jag bakar ut pizzadeg. Men sista plåten blir bara fel. Jag behöver hjälp. Jag ropar på köksan Bibbi. "Bubblan kan do koma hiid?" Hon kommer, men säger också att man inte får kalla henne så och att hon inte gillar det (allting på skoj såklart, ni skulle bara veta vilken underbar personlighet hon besitter).
Fredagar innebär hos mig allt som oftast en hel del överlopps energi som ofta tar uttryck i teatraliska uppvisningar. Idag var inget undantag. Jag låtsas bli ledsen och ta åt mig varje ord. På skoj fortfarande alltså. Men hon tror tydligen att jag är fullt allvarlig, för det blir hon själv, och ber om ursäkt och omfamnar mig. Jag skiner upp och frågar om jag är sådär bra på att spela.
"Do e väl släkt me Bertell" säger hon då.

Måhända, men det där var mest på tur. Pizzan var god.

Om en och en halv timme härjar min pappa.
Jag lyssnar på och fnyser.

en revy för ett år sen och en imorgon.

Jag har möblerat om i lägenheten. Ensam. Allt går med karatag! Kände mig faktiskt ganska stark. Så nu kan jag se på roligheter varje kväll innan jag somnar, utan att behöva stiga upp. Nu kan vi spela sällskapsspel kring bordet och inte på golvet och få sjuka ben. Nu känns allt lite större.

Imorgon är dagen jag fruktar och som jag ser framemot.
Imorgon är dagen när min pappa förmodligen upptäcker min piercing
och förmodligen drar en ramsa om hur barnslig jag är, att jag inte förstår bättre och att jag mer eller mindre har förstört mig, och mitt liv.
Och jag förmodligen bubblar och vill inte längre fråga om vi kan spela lite Beatles tillsammans på våra gitarrer.

Imorgon är också dagen när revyn 10 kilometer söder om mitt hemhem ska beskådas av mig och delar av min familj. Jag älskar att gå på revy och teater. Det är bland det bästa jag vet. Jag väljer alltid mina kläder med stor omsorg såna dagar. Hoppar runt och nästan spränger av förväntan. Och jag kommer nästan alltid ihåg mina kläder. Och hur allt var, var jag satt, vem som var där och vad jag gjorde. Det är ganska sinnes.
Ifjol var dagen innan studentskrivningar. Jag bar Polen-armbandet och halkade när vi gick ut. Och Bosse kom med bilen och stannade så att vi skulle hinna gå förbi. Och så hjälpte jag en okänd kärring mitt emot mig med någon ordlek i programbladet. Eller namnlek var det.
När jag kom hem satte jag min telefon på laddning.

Efter morgondagens skola ska jag dansa runt och pröva kläder. Sedan köra hemhem och bemöta arg fader.
Sedan förhoppningsvis skratta. Sedan köra tillbaka till det som är mitt hem. För klockan 12 på lördag börjar dramalabbet. Wohoo.

äntligen/vihdoin/finally.

Mina tröjor blev klara idag. Men de måste ännu strykas, hemma i Pensala på fredag. En hemlighet, som inte nu lägre är en hemlighet, är att jag inte kan stryka. Jag är så ohuslig man bara kan bli. Jag tror jag borde fötts till man. Pappa är arg redan på att jag inte kan stryka, ännu argare blir han väl när han ser min läpp. Få se om mina tröjor alls blir strukna.

När jag kom hem låg ett brev från anstalten innanför dörren. Jag utgår från att ni alla vet vilken anstalt jag talar om. Brevet var tjockt och jag visste vad det skulle innehålla. Ett stort NEJ och en massa besvärsblanketter och kuvert. Jag svor ett fult svärord på finska och böjde det i alla former jag lärt mig medan jag rev upp brevet.
Årets hittills största förvåning sköljde över mig när jag såg att jag har beviljats handikappbidrag.
Skam den som ger sig, sa jag högt för mig själv. Och kände att av alla gånger jag i mitt liv yttrat uttrycket var denna gång den mest passande. 5 gånger har jag skickat in ansökan. 4 gånger har jag fått avslag. Jag är faktiskt glad.

Sen tog jag en pizza och gick på stan med min gymnasiekompis Sandra som jag inte träffat ordentligt sedan augusti.

Imorgon är det penkkis
och vi ska få
karameller på stan
och alla treor
ska skrika
abi abi abi
och jag ska förstå
deras glädje.

idag tycker jag

att om man själv är totalt oförmögen att avläsa notpapper och musiktermer i övrigt ska man inte fnysa åt att andra har problem med tempot i en snabb låt. Inte för att jag tar illa upp, men ja, jag tycker man kan fnysa först när man själv hade kunnat prestera bättre. Om ens då.

Jag vandrade iväg så långt att jag till slut inte visste var jag var. Det var roligt.
Sen svängde jag om. Och gick tillbaka. Det var skönt. Hade jag varit kapabel att skriva medan jag går hade jag producerat en och en halv novell.
Att jag inte kan är smått orättvist. Samma sak gäller när jag ska dricka. Jag kan inte dricka när jag går. Därför skulle jag vilja lösa problemet med en hatt man kan hälla vätska i, och sedan sugrör ner från den. Det vore något. För mig. Och oss alla.
Sen kan jag inte heller hålla killar i handen på stan. Ska sanningen fram? Okej. Sanningen: jag tycker det är skönt.
Jag tycker det finns tillräckligt med tid för sådant inomhus.

Jajaja. Sovmorgon imorgon. Trevligt så.

va on e gäälin.

Kära läsare,
det här gör mig inte på något sätt till en sämre människa. Jag är fortfarande samma snälla lilla Idaflick. Jag är ingen sämre kompis, lillasyster, flickvän, kusin, svägerska eller dotter.
Jag har bara gjort något jag velat göra i ett och ett halvt år. Och eftersom jag närmar mig tjugo bast ville jag göra det nu, medan jag har någon "nytta" av den.
Jag tycker om er och uppskattar mina läsare lika mycket och det här ändrar inte på något.
"Va jåora on byri me tokodee?" visst är det ungefär vad du tänker, Magnus?
Ja, jag har ju alltid velat och vill fortfarande testa det mesta, och som sagt har jag velat det här länge. Man har bara ett liv, och jag vill få ut så mycket som möjligt och inte dö tråkig. Dessutom är det nog fint, om du bara vänjer dig. (Ju bättre du är på att acceptera det här desto lägre pris kan diskuteras vid försäljning av fyrhjuling...)


Det lila vid sidan är bläck som ritades dit innan tresekundersmärtan skedde. Det är i skrivande stund bortduschat och alltså inget att oja sig för.

Och älskade syskon, för husfridens skull, berätta inget åt pappa. Jag gör det, vid behov, själv på fredag. Tack.

ett år.

I fredags var det ett år sedan jag slutade gymnasiet.
Ett år under vilket jag har mått otroligt mycket bättre, trots vissa återfall av panik, ångest och helvete. Men det har minskat och det har varit ett skönt år.
Jag har flyttat, älskat, hatat, ångrat, skrattat, dansat, frågat, kramat, glömt, solat, druckit, pussat, nekat, funderat, skrivit, hoppats, längtat, lärt och drömt.

Idag är det alla hjärtans dag och ett år sedan jag, min söta pappa, min söta Madde och Margita (borde här också stå min söta...?) såg Björn Gustafsson och André Wickström i Lappfjärd. Det var nog en av de bästa sakerna på hela 2009. Inte visste jag, när jag satt där på tredje raden och torkade tårar orsakade av skratt, att jag ett år senare skulle sitta här, lyssnandes på Rolling Stones, i den här lägenheten, med det här håret och de här funderingarna. Inte visste jag att det skulle vara såhär. Inte visste jag att jag skulle fika på Waynes med någon jag ännu inte kände då.
Man vet ju ingenting. Det är roligt. Få se vad som händer imorgon!

Pappas sms var dagens höjdpunkt; Ha det bra min flicka! H. Papp.
Oj va fin.