apelsinsaft.

Idag har jag pratat på Skype med två människor. En som är min pappa och en som är min systerdotter. Det är jag glad över.

Det var lovat +10 och sol. Det blev det inte. Men det snöade inte. Det är jag glad över.

Jag har inte fått ett dyft gjort i skolväg. Det är jobbigt. Men det är inte ekonomi. Det är jag glad över.

Jag har ett paket köttfärs i frysen för kommande hungersnöd. Det är jag glad över.

Jag har stämt träff med vänner imorgon förmiddag. Vi ska gå och handla. Motion och billig mat. Det är jag glad över.

På kvällen ska jag bänka mig framför en teaterscen och höra ljuv finlandssvenska klinga ut över salen. Det är jag glad över.

Har fått tag i programmet där Fredrik Lindström besökte Österbotten för några år sedan. Det är jag glad över.

Fredrik är en mycket mycket mycket klok man och språkvetare. Han existerar och gör nytta. Det är jag glad över.

unelma elää.

Just det. Jag glömde nästan det viktigaste. Sport vann borta i St. Michel ikväll! 1-4. Fantastiskt. Alldeles jättevarmt i magen-fantastiskt. Det här betyder hemmamatch på måndag. Blir det vinst då blir det ytterligare en avgörande match på bortaplan. Blir det förlust är det slut. För i år. Men det ska vi förstås hoppas att det inte blir. Och jag tror inte det heller. Psykiskt övertag + hemmaplan med Vasafans bådar alla gånger gott.

Skulle det vara så att det går vägen både på måndag i Vasa och sedan i St. Michel innebär det ligakval mot Pelicans. DET NI! Då kommer jag hem. På direkten. Så ni vet.

idalavida spelar oxie.

På Oxie idag kom frågan vilken som är svenskens vanligaste mening. Jag gissade på "jag är dum". Fast det var dumt gissat för det skulle de ju aldrig erkänna. Svaret var "jag vet inte", så jag var nära!

Jag klurade förresten också ut det och fick poäng. Sen fick jag frågor om Risto Ryti, Raymond och Maria och Koskenkorva också, så jag hade flyt ikväll!

Nåjaa, nu ska den stolta, felfria, smarta, finlandssvenskan uppsöka sängen. Hehe

det ringer en klocka.

Vi tittar på Postkodmiljonären hos Sofie. En man får en fråga om färgen på en cykeldräkt eller något sånt. Sofie säger att den är rosa. Mannen väger mellan gul och rosa, tänker en stund och säger "det kan ju vara gul, men någonting ringer där uppe om rosa".

Sofie: Det är jag som ringer.

ida jackson.

Ibland funderar jag på att operera näsan så det skulle bli lättare att andas, det är inte svårt men vid förkylning kan det upplevas som en större prövning än normalt, och mina bihålor skulle få mindre problem. Läkarna klåpade, om man får säga så när de ändå lyckades hålla mig vid liv, med slangarna i kuvösen när jag föddes och sedan dess är den inte helt symmetrisk om vi säger så. Sedan tänker jag att det känns lite väl Michael Jackson. Tänk om den trillar av? Vore ju lite genant. Och oturligt inte minst.

idag.

idag har det regnat. idag har jag varit på universitetsbiblioteket med kompisar. idag har jag läst en bok om identiteter i norrland. idag har jag hört ett mycket dumt påstående.

idag har jag funderat på varför det är så att man alltid möter de mest pirr-i-magen-framkallande människorna när man är som mest osminkad och ful och trött. idag har jag tänkt på att man ska tänka positivt - jag var säkert sötast i pressbyrån.

idag har jag tagit bussen in till stan. idag har jag handlat en väska med en häst. idag har jag tappat förståndet i fyrtiofem minuter. idag har jag lockat tillbaka det med ris.

nytt hår.

Jag har nästan slutat helt med ego-bilder, så det var lite ovant och svårt idag när jag gjorde ett försök. Men såhär ser mitt nya hår i alla fall ut.

ett citat.

"Nu ska vi väl inte dansa då, för det kanske väcker stort uppseende på universitetet."
- Rolf, vår våga tala-lärare.

Ps. Han sa också en gång att människor som oss på kursen ofta är mer kreativa än andra. Jag kunde inte tro det, men igår under intressepresentationerna verkade det faktiskt stämma. Det är ju trevligt.

jag vågar tala.

Sista våga tala idag. Vemodigt, javisst. Mina glädjepiller är slut nu. Men å andra sidan har jag lärt mig så otroligt mycket. Som jag kommer att kunna ta med mig i livet. Som, troligen, kommer att fungera som glädjepiller.

Jag har bland annat lärt mig att man får vara stolt. Och det är jag. För idag höll jag tal. Inför allihop. Plus en filmkamera, som var påslagen. Jag berättade om skrivandet som mitt intresse. I flera minuter. Jag hade fokus utåt istället för inåt. Jag frågade publiken om någon vill ställa frågor. Och jag svarade på dem.

Sedan tittade vi på filmen. Och jag är nog som vilken människa som helst egentligen. Nå det där var hemskt tråkigt uttryckt, men ni förstår hur jag menar. Den nervositet och de andningsproblem som man tycker uppkommer märks inte utåt så det stör. Inte nu längre åtminstone. Det måste jag komma ihåg.

Nu ska jag sätta upp jantelagsmotsatsen vi fick av läraren på min dörr. Adjö!

Och tack Roffe och alla 9 övriga kursdeltagare som gjort det här till 10 lärorika, inspirerande, roliga gånger. Jag fick den humor jag önskade skulle följa med oss genom kursen på första första träffen i februari.

vår humor är snäll år 2011.

Jag: Tänk om hon ringer och är arg på mig...
Emely: Kan hon ens ringa?
Jag: Nä i och för sig, inte med en mobil i alla fall. Kanske med en sån med trissa, som man sätter fingret i och drar runt.
Emely: Ja, eller en sån som man vevar igång.

3 timmar.

Tre timmar sömn blev det, för universitetsstudenten.
Men nu är alla arbeten, om än hästvägar från perfekta, inlämnade, jag gick på föreläsning och inatt får jag sooooooova.

Men nu skall jag gå och köpa tvål och beställa tid hos frisören. Mitt hår är en katastrof. Likt min tidsuppfattning, min spatiala förmåga, min uppsats och mitt berg med smutstvätt. Men jag är glad ändå. Våren hälsar på i Småland, nämligen. Nåja, förvisso har det varit vår i nästan en månad för mig redan. Jag som är från nordliga breddgrader och van med -25. Men nu börjar det märkas på lokalbefolkningen också. Och solen är så söt. Och snön försvinner med raska tag.

she's got a ticket!

Ja! Utrensning om exakt en vecka imorgon. Jag kan knappt sitta still. Det ska bli så spännande och intressant. Och skönt med finlandssvenska. Åh! Eufori!

Dock är det inte lika euforiskt att klockan är 23:23 och jag har skrivit en och en halv sida på min tresidiga uppgift som ska lämnas in på föreläsningen imorgon bitti klockan 10.00. Men det är inte hela världen. Måste sluta skämma bort mig med tolv timmars sömn och må bra. Jag är ingen prinsessa, jag är universitetsstuderande, för bövelen.

det här med att ha fina vänner del 2.

I fredags var Ellen och jag först i stan. Systemet. Sen skulle Ellen på möte så jag snurrade runt i min ensamhet tills hon var klar. Vi åkte buss hem och jag tappade handtaget på dallarn så den ramlade ner på gatan igen och så sa jag faa-an ganska högt och först när vi kom tillbaka till campus insåg vi vem vi hade åkt buss med. Vem som hade sett mig tappa dallarn och säga faa-an. Då sa jag det igen, men jag skrattade också.

Strax innan 20 traskade jag iväg till Ellen där vi i vanlig ordning tittade på På spåret och knäppte ett par cider. När de börjat verka lite smått spelade vi Oxie. Och åt polkagrisar som Ellen köpt på marknaden. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Ända från första skoldagen, eller inte skoldagen men första dagen när man träffade andra vilsna människor, har Ellen varit min kompis. Varje dag. Och det är jag väldigt tacksam över. Hon är bra. Hon vill alltid göra roliga saker. Hon studerar svenska, så jag har någon att vara arg tillsammans med när människor använder svenskan fel. Och det är så skönt. Att någon fattar. Att det ändå finns hopp. Dessutom samlar hennes mamma på Muminmuggar och gillar Marimekko, hihi.

Om en vecka ska vi se The Ark, jag och Ellen! Jag skakar nästan vid tanken. Jag har inga ord. Då är det illa. Eller riktigt, riktigt bra.

det här med att ha fina vänner.

Idag orkade jag inte vara inloggad på Facebook och Msn i vanlig ordning. Istället var jag ute på promenad i den härligaste av vårsolar, åt lite mat, läste lite böcker. Vad jag inte visste var att utöver denna ovanliga inaktivitet hade min mobil laddat ur. Jag satt och åt i godan ro när det helt plötsligt ringde på dörren.

Vad fan?
Tänkte jag. Sedan gick jag och öppnade. Det var mina kompisar Sofie och Emely. De undrade "var fan jag var nånstans" när jag varken var kontaktbar på telefon eller internet.

Det är sådana gånger man blir lite varm i hjärtat. I alla fall jag. Att någon tänker på en och saknar en.

Dessutom frågade de ifall jag hade lust att hänga med på några öl inne i stan. Det hade jag ju. Fastän jag hade tänkt stanna hemma och läsa och vara duktig. Men jag gjorde det innan istället, snabbt och effektivt....

Sedan hoppade vi på en buss och hittade ett ställe med himmelskt god Caesarsallad och likadant vin. Det var en mycket trevlig tytärilta. Tack för spontanitet och gemenskap, säger jag.

Och nu är jag åter hemma - alldeles lagom tid till att spotta ner de sista orden i inlämningsuppgiften på papper... Jee!

trubadurhiss.

jag lämnar mitt bord och mina kompisar och går för att se om toalettdörren är upplåst.
jag rycker i handtaget. det rycker tillbaka. det vill inte ha mig.
"men vafaaaan, är det stängt? jag ska ju pissa!"
jag tittar upp. jag ser precis vad mina näthinnor vill se.
lockigt hår. blå ögon. avslappnad attityd.
jag vet inte vad hans näthinnor ser. inget lockigt hår i alla fall.
han säger något som jag nästan svimmar över.
han säger att han är trubaduren. trubaduren som ska spela ikväll.
jag gick ut ikväll bara för att jag såg att det skulle vara trubadurer.

jaha. vad gör jag då? låter honom få veta det.
och berättar en historia om en gång för en vecka sen när samma dörr var låst men ändå öppen.

han frågar vad vi gör nu.
jag säger att vi åker hiss ner.
"ska vi göra det? ja trapporna kan ju bli lite svårt för dig kanske."
"ja. kom."

vi går till hissen. väntar på den. länge.
jag vill fråga massa saker men avgränsar det till några.
hissen kommer. efter 3 minuter framför en vit dörr.
den låter och är mörk.
vi kommer ner.
jag lovar att vara i publiken. lovar.

det är jag också.
det är fint. bara covers men ändå så vackert någonstans.

han frågar om det var godkänt.
det var mer än så, säger jag.

han skakar hand och presenterar sig för alla mina vänner, och mig.
ingen av oss lyckas uppfatta hans namn.

1-åring.

Mitt i gårdagens skolpanik som efter klockan 22 svängde om till att bli genuin lycka fyllde denna glada grabb ett år. Igår hann jag alltså helt enkelt inte tillägna honom ett blogginlägg. Men jag gör det idag. För han är så söt och glad. Han är min brorson. Han heter Arvid. Och är ett år. Och en dag. Hurra!

varför lät vi svenskfinland dö?

Hemma i Finland har jag en kompis som heter Alfred. Hans humor är mycket intelligent, skruvad och modig och han är mycket bra på att skoja. Så bra att han får ha egna shower här och där. Och vad behövs nu mer än det.

Jag vill dela med mig av en sång från en av hans shower. Om dan när Svenskfinland dog. Alltså den är så bra så jag vet inte vad jag ska säga. Alla lyssnar, här:

lyckans ögonblick.

Idag upplevde jag lyckan riktigt sådär så jag kunde känna den sitta i mitt knä och pussa mig på kinden. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket.

Imorgon skulle vi nämligen lämna in en uppgift (en jäkla SVÅR och OTYDLIG och JOBBIG och FÅNIG och FRUSTRERANDE) på tre sidor. Ge den till läraren på morgonföreläsningen. När jag hade skrivit lite mindre än en halv sida fick jag i nerverna och ville bara gråta. Biologi 2-feeling. Men så tänkte jag att det ÄR ju inte biologi 2! Det ÄR inga siffror! Ingen matte! Det är text! Och det kan jag. Egentligen.

Så jag slängde datorn i väskan och gick över till Emely, där Julia också befann sig. Där fick jag ventilera lite och när klockan var 21 hade jag faktiskt nästan en hel sida, men fortfarande inga idéer, inga bevis för något av det jag klottrat ner och ingen aning om något. Jag hade en våga tala-text att öva in i bakhuvudet, en forskningsöversikt att lämna in på fredag, en tent alldeles för snart samt en lägenhet som milt sagt kunde kallas ostädad. Jag ville ha tid. Sova. Skratta. Skriva andra ord.

Nå så såg jag Julia som satt framför mig kolla sina mejl. Hon började klappa händer och fnissa gällt och okontrollerat. Jag hann tänka "Va? It ha vi väl hadd nain tent no på en stånd?" när hon kved "INSTÄLLDA FÖRELÄSNINGAR PÅ GRUND AV SJUKDOM!!!!!"

Alltså jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ögonen höll på att trilla ur av lycka. Alla tre skrek vi det högsta skriket någonsin. Jag ville kramas och hoppa och dansa. Nå jag vet, man ska inte göra så när andra är sjuka. Men det var inte därför. Det var för att vi fick mer tid. Det stod högst på önskelistan. Tid och ro. Nu fick vi en helg plus två dagar till det.

Vi fick sådana euforiska attacker att vi tappade kontrollen. För Sofie kom över även hon och vi började baka kakor och dricka Koskenkorva. Klockan 22 på en onsdag. När vi gjorde det sa jag att vi var dom lyckligaste människorna på campus. För det var vi.

kärleken.

Är man för stressad när man kommer på sig själv att prata med Kent?

Här sitter jag och försöker skriva, Kärleken väntar börjar spela.

Jocke Berg bara: Visst känns det som att kärleken väntar?
Ida Berg bara: Jaa, liiti nåo faktiskt!

Hejdå. Jag tror jag behöver sömn och avlastning.

utrensning i växjö!

Jag kom hem och var förbannad. Stressad, förbannad och uppgiven.

Men så frågar Bazooka: hej ska du fara och se utrensning?

Och så frågar jag: vatå? vann tå? jäär elär?

Och ja, jäär! Wasa Teater kommer hit! (och kanske lite Åbo Svenska Teater, jag vet inte) Om 14 dagar! Och spelar Utrensning som jag aldrig hann se!

Den ena av teateraporna är Bazzes kompis, därför visste han. Att han var på väg. Han spelade förresten Frans i min pjäs i våras. Och så är Gogo med. Gogo är bra.

Nu ska jag skriva hundratusen sidor skolarbete så det blir 14 mars nångång. HEJ!