en marsfredag i staden vasa.

Efter att ha avnjutit den himmelskt utsökta mat min klass och Bibbi tillredde idag studsade Ida runt och var nervös. Jag slog mig lugnt ner vid en dator och kollade om jag möjligtvis hade fått internetbrev från Växjö. Icke. Det bästa med att mejla svenskar är förresten att man aldrig behöver vara rädd för att ställa dumma frågor.
När klockan blev Avfärd traskade jag, Joel och Ida iväg till bilskolan. Joel och jag beskådade Vasa fastspända i baksätet i bilskolans bil. Ida var den som körde. Det var spännande. Varje gång jag framifrån hörde "åså tar vi ti vänster", "kom ihåg döda vinkeln", "va sku du göra här?" kände jag hur verkligt skönt det är att ha det där överstökat.

Efter åkturen gick vi till en av stadens musikaffärer där jag äntligen handlade ett capo till gitarren. Joel prövade gitarrer och Ida ville köpa varje sångbok hon såg.
Vi gick mot torget, men på väg dit såg Joel att ett lopptorg bjöd på kaffe och försvann in dit.
Vi flickebarn gick till torget och Ida blev hämtad av sin mor.
Jag gick hem och spelade gitarr.

Klockan 18 mötte jag upp syster. Hon stillade delar av sitt shoppingbegär. Sedan bar det av till Kyrkoesplanaden på tebjudning. Värdinnan var en aning trött och intog ibland lugnande. Men hon var en bra värdinna. Ändå på något vis så mänsklig.
Hon hette Gustava och hon drömde.
Kanske.

Det där med tebjudning är nog en rätt genialisk idé. Man är liksom med i pjäsen fast man är publik. Sedan sitter vi plötsligt i rummet vi aldrig fick se. Knasigt, men klokt.
På tal om pjäser har jag dramalabb imorgon klockan 10.Jag kommer att vara piggast i rummet. Idéerna kommer att flöda. Som alltid på förmiddagar.

jag har förstått norska.

Jag får såna otroliga smärtor i korsryggen när jag ska släpa dallarn efter mig i den här snön. jag kan liksom inte gå som vanligt utan jag måste hålla upp den någon centimeter eller kanske millimeter för att det ska gå att ta sig fram. Det gör ont.
Jag gick i alla fall till skolan. Så gick någon förbi mig. En dam som talade norska. Det var häftigt. Hon sa att det ser jättetungt ut att gå med den där i snön, fast på norska. Jag bara sa "jaa" för det tog en stund att fatta. Sen gick det upp för mig, jag måste ju säga något mer, visa att jag har förstått. Jag är ju inte finsk. Så jag sa något i stil med att det är tungt, men det går. Väldigt bra sagt, jag vet. Då sa hon "tänk att den rullar!"
Jo, tänk. Det är inte varje dag jag konverserar med norrmän. Eller kvinnor.

Nu funderar jag bara på det här med musik. Vad otroligt fint allt var förr. Nu är det bara Lady Gaga och annan fjant-pop. Jag menar inte att "fjant-pop" är något dåligt, jag lyssnar själv på sånt ibland. Men så kommer vi att minnas det här. Visst finns det bra musik idag också, men det känns lite som att det spårar ur.
Fast det är väl så med allt. Och det är väl så det ska göra?

ett brev till snön.

Hej snö,
du kan ge upp nu. Det är ingen vits att du håller på och provocerar såhär. Är du dummare än vi trott? Idiot. Den här tiden ifjol var du nästan borta. Stick tillbaka dit. Tänk nu lite på vilka problem du skapar. För trafikanter, hemlösa, ja, en större del. Du göra allas fötter våta och kalla. Humören förstör du också. Stämningen. Allt. Mina genvägar blockerar du så att jag kommer fem minuter för sent till skolan. Allra minst plågar du våren. Han vill ju fram nu, vi vet det alla, har sett det redan några dagar i år. Så sluta spela ditt värdelösa vinterspel och släpp ut våren ur dina kalla skrymslen.

mvh
Ida Berg,
Vasa.

Snart ska jag iväg till skolan på 60-talskonsert.
Största delen av den bästa musiken kommer från 60-talet.
Så mina förväntningar är höga.

the dwarf.

Förresten så mötte jag dvärgen från Narnia i morse när jag gick till skolan.
Han skuttade inte. Han gick helt som vanligt. Han var liten.
Det är så häftigt att det finns människor. Som man möter. Om det då är Narnia-dvärgar, trubadurer, golvläggare eller städerskor.
Man ser dom.
Och oftast glömmer man bort dom.

i tveksamhetens tid.

Anmälningarna till skolorna i landet i väst har öppnat och jag är inte längre lika säker på mina val. Därför mottas nu alla råd och tips med hjärtligaste tacksamhet.
Uppsala har fått en konkurrent som heter Växjö. Ja, faktiskt.

I Växjö finns Linnéuniversitetet, Sveriges nyaste universitet, som föddes vid detta års början.
Utbildningen heter Språk, kultur och kommunikation, inriktning litteraturvetenskap. Den är tydligen inte uppbyggd som ett "vanligt" program där man följs ut under hela studietiden, utan man väljer istället utbildningsväg enligt intresse och framtidsvision. Där antar jag att språk, kultur och kommunikation är det samma men sedan skiljer det beroende på vad man inriktat sig på. Inte vet jag, men det verkar så.
Nå, nu till det som fick mig allra mest i extas, kursutbudet. För om man läser litteraturvetenskap läser man väl kurser i ämnet, right?
Nu väljer jag bara några som föll mig i smaken, det finns oskojat ett trettiotal, men bland annat Att skriva för scenen; dramaturgi, Astrid Lindgrens författarskap, Att skriva och läsa kritik, Film & litteratur, Harry Potter och hans världar, Att skriva barn- och ungdomslitteratur, Kreativt skrivande. Och det där är som sagt var bara några.
Jag fastnade också för att man i slutet av utbildningen ska profilera sig i kreativt skrivande.

Så, nu jämför vi de där kurserna med det som jag eventuellt skulle läsa i Uppsala; Litteraturvetenskap A omfattar antikens litteratur, Bibeln, medeltiden och sedan modern tid. B-kursen innehåller äldre litteratur, kommunikation om litteratur, uppsatskurs. Och C-kursen är text och teori, samt uppsats.

Vem segrar?
Växjö, ja.
Sedan är det ju så att Uppsala säkert har en hel del annat än det där att erbjuda också, när man väl studerar. Men väljer jag retorik eller språk och kultur? Båda, men hellre språk och kultur. Samtidigt är jag medveten om att jag någon gång i mitt liv borde ta död på min skräck för att tala inför publik. För det går. Men det kanske går i Växjö också? Det verkar vara mera inriktat på skrivande och kreativitet än Uppsala.

Men är det då förnuftigt att ränna iväg till Småland? Om jag inte trivs? Tänk om stan är inte så bra? Då är jag fast där. Med människor som talar konstigt. Å andra sidan tror jag en lite mindre stad kan vara bra. Familjärt och tryggt och så vidare. Men det är ändå långt borta.
Jag är också osäker på det där med att man inte följs åt i grupp, ska jag liksom inte ha klasskompisar?

Det är också platsgaranti till stället, det betyder att om jag söker dit kommer jag troligtvis in. Är det för att skolan är ny eller för att den suger? Tänk om typ bara jag söker in. Inga människor och jag. I Småland.

Säg nu snälla vad ni tror och tycker. Det hjälper. Puss.

illustration.

Story har övergått till att vara ett av mina favoritämnen.
Tisdagar är alltid story.
Jag skriver och undrar saker om maskrosland och söndriga staket
men jag är den jag är och där jag är. Vi gör en tidning och noveller har tidigare efterfrågats.
Jag gav en av mina och sa läs om du vill, hata den om du vill, publicera den om du vill.

Läraren gillade den så mycket att hon ville ha illustrationer till den. Knas!
Så nu ska Jenny rita en bild eller två. Den känns konstigt. Mina karaktärer kommer troligen att se ut på ett helt annat sätt än jag har tänkt. Men det är också spännande. Och lite glädjande, förstås.

om fina människor.

Johan säger:
oj
vad du är snäll
Ida säger:
är du ironisk?
haha
Johan säger:
neej. du ÄR snäll
Ida säger:
puss
det är du också
Johan säger:
puss

Ibland gör min Sverigevän Johan mina dagar.
Då diskuterar vi skillnader länderna emellan också.

Johan säger:
haha
varför har inte ni snus?
Ida säger:
för att europeiska unionen har problem i huvudet
Johan säger:
haha
ah, nu kom jag ihåg att du var blyg när vi sågs
Ida säger:
nääääää
haha
ja okej i början
förlåt då
men inte sen
Johan säger:
haha
sött
ska äta lite
Ida säger:
vadå? korv med bröd?
Johan säger:
jag åt korv
haha
hur visste du det?
Ida säger:
för att
det är
SVENSKT
Johan säger:
we love it!

En annan fin människa i mitt liv är Jossan från min skola. Idag kom hon hit och talade om människor och något som vi kanske kan kalla snudd på beteendestörning. Vi stod på balkongen och hon trodde att min skrivbok var ett fotoalbum. Hon är bra.

ett förlåt.

Nu for den iväg.
Pjäsen.
Det är inte ens en pjäs.
Det är det sämsta jag någonsin har skrivit.
Peter kommer att få damp och andra fel när han läser.
Och det är mitt fel.
Förlåt.

Nu ska jag läsa ett färdigt manus.
Storyn är bättre än i min.
Men på det språkliga planet segrar jag.
Det handlar om katter.
En utan svans och en med okattligt lång svans och två bråkstakar och lantisen jag och en flickkisse och en akademiker och en hund och ett par möss.
Jo, visst är det Pelle svanslös.

waild world.

En dag efter en kväll kan man vara
glad, trött, besviken på vän, ångerfull, nöjd, slö, tacksam och konstig.
Jag är samtliga saker.

Vi var på Waild och där är medelåldern högre än på exempelvis Ollis. Och så stod vi vid ett bord. Så ibland satt jag på dallarn. Då ramlade nåt fyllo över den och då stod jag igen. Alla barnen dansade utom Ida för hon fick lida. Nånej.
På toaletten för invalider fanns en helfigursspegel. Det var bra. Det är dessutom ett fint ord.

Min födelsedagssyster beskyllde stup i kvarten mig för att vara full. Jag som knappt drack. Jag är glad att hon kom med. Och jag är glad att hon bor nära nu. Jag har ännu inte riktigt fattat att vi kan göra saker när vi vill. Jag skulle vilja veta hur det är att ha en syster som mig. Hur känns det?

Förresten, när jag stod utanför och väntade på taxilasten i början av kvällen kom en afrikan cyklande förbi. Han började tala med mig. "Hey!" sa han.
Hej hej, sa jag.
"Are you with someone? Who are you with?" undrade han.
"My man" svarade jag. Jag gjorde det vant. Fick det att låta som att jag varje lördag går till Waild med my man.
"Your man?"
"Yeaah."
"Oh."
Han fortsatte cykelfärden.
Jag målade i huvudet upp bilden av my man som vackert väntade på mig där inne. Färgerna flöt ihop och konturerna var oskarpa. Borde inte ha använt vattenfärg.

Nu ska jag läsa Per Nilsson tills jag dör. Eller tills syster ringer. Om hon ringer.

om ni vill ge en present.

Inatt drömde jag att jag köpte många muminpåskägg. Så idag när jag handlade bröd och cider kunde jag inte hålla mig från att lägga ett i korgen, det är ju ändå lördag.
Och vet ni vad? Det var inte plastfigurer i som i drömmen, utan mjuka nyckelringar! Tänk!
Åh, jag är kär! Jag fick Snorkfröken.

Så, älskade läsare, om ni någon gång vill ge mig en present, för att... för att... Ja, jag vet inte. Men om ni någon gång skulle få för er det så vill jag ha ett muminpåskägg! Såna där blåa!

Jag är helt i extas. Först nästa helg får jag köpa ett nytt. För jag har hört om något som kallas disciplin.

Min syster fyller år idag. Puss och grattis!
Om några timmar torde en hel taxilast från vår hemby invadera staden jag älskar. Jag tänkte hänga på.
Jag älskar också att man hör när bilar kör på gården för att stenar hörs under däcken. Isen är död.
Igår frågade Joel om jag är lycklig.
Jag blev förvånad när jag hörde mig själv svara ja efter bara någon sekunds betänketid.
Jag har aldrig förut svarat det och varit säker.
Den döende isen är en bidragande faktor,
jag lovar.

i köket.

Roliga saker i fredagskök:

1. Jag: Hörrö, Löfgren, kan ja lägg dehär på nu?
Bibbi: Löfgren hör ingenting, hon har blivit döv. Dövfia kan do kall me no.
Paus.
Kanski do kan lägg e, it veit ja, ja veit it, it veit ja.

2. Joel som penslar degen som ska bli bullar: "Heje e som ti mål ladon i Kara-tv"

3. Bibbi: itt ere naa ti var mommo, he e bara meir arbeit me he. He ska ni itt vaar!

4. Manuela klottar choklad på förklädet, ungefär i höjd med brösten.
Bibbi: Säg åt Simon an ska slick åpp e.

Bibbi gillar förresten inte min piercing (eller hon säger att den är fin men hon är rädd för piercingar i allmänhet, typ?), så hon "tittar på mina vackra ögon istället". Vad svarar man på sånt? Tack eller jaha? Tur att jag sa båda, fast i omvänd ordning.

häxan och lejonet och lejonet och häxan och narnia.

Jag är nyss hemkommen från en pjäs jag inte gillade alls egentligen. Jag började betvivla att sådant ens kunde hända. Alltid fastnar jag nog för något. Som jag tjatar om. Men inte riktigt idag. Eller skådespelarna var duktiga och så vidare*, men storyn? Njä. Jag gillar inte sånt som man inte kan relatera till i verkligheten. Sagoland av det där slaget finns inte. Då får jag svårt. Inte för att jag har svårigheter med fantasin utan för att det alltid har varit så.
Dessutom var den lång. Lite utdragen kanske. Och en aning barnslig.
Men nu ska jag inte såga sönder nånting i onödan här. Mina fyra euron var den nog värd!
* Vet någon vem som spelade den där "dvärgen" som var med drottningen? Kära värld en sådan spänstig karl. Jag har aldrig sett liknande.
Alla tjejer i skolan (utom jag för jag är kär i willehard nånej nu skojade jag) verkade bli kära i faunen i pjäsen. Då kunde jag imponera med att veta vad faunen heter, och sedan lite lågmält inflika att det är lite av hans förtjänst att jag bor här där jag bor idag.
"Näää ere sant? Får ja hans nummer!" skrek Ida.
Jag har inte fauners nummer i mitt register.
Hon hänger läpp.
Mina dras uppåt.
För hon är så knasig.

Nu orkar jag inte sova och det är dumt för jag behöver det.
Men jag får alltid kickar av teater.

oh how tired.

Min kusin ringde och sa Yo what's up?
Jag undrade om hon blivit amerikansk. Men hennes äldsta son har blivit tretton och jag antar att det är då det är som häftigast att säga så. Jag blev bjuden till Vörå på tacokväll för att han fyllde år.
Det var gott och roligt. Och igår.

Idag är femtio procent av min klass sjuka. Andra hälften sitter här och väntar på försenad multimedialärare. Var är han? Ida säger att han har försovit sig. Det tror jag inte.
Jag är jättetrött. Inatt sov jag bra men åtta ynka timmar täcker inte tre nätters förlorad sömn.
Ida spelar djurspel på Facebook och talar till djuren med auktoritet i rösten. Joel chattar med främlingar på engelska och undrar vad ord betyder. Jag svarar efter förmåga. Det är vad som händer. Jag undrar varför jag drömmer att jag skriver revyer. Knäppt. För någon natt sen hade jag vunnit en resa till valfri plats ifall jag hade skrivit en. Ack sådan beslutsångest jag hade. Canada eller USA?
Ikväll ska vi på Narnia. Jag vet inte vad man kan eller ska förvänta sig. Men jag ser fram emot det.

stora stenar föll, om än ljudlöst, från mitt hjärta.

Kara-tv-intervjun sammanställd till text, check!
Min lärare sa att min självkritik är obefogad när hon läste det.
Så jag gick hem och tänkte äh, kom fantasin så går vi, det blir aldrig som vi tänker först ändå,
och se;
Pjäsen till dramalabbet, check!
Jag är lättad, så lättad.
Fyra scener (en lång, tre löjliga korta) åstadkom jag. Fyra ganska dåliga visserligen, när jag tänker efter har den nog ingen egentlig mening alls och är rätt fånig. Men nu har jag ju dessutom tre dagar på mig att ändra och fylla på om jag känner för. Huvudsaken är att jag har fått något gjort.

Jag trodde på allvar att jag inte skulle få skrivet ett piss.
Kom på glass!

smart drag.

Tänk att jag i fredags spenderade en hel kväll, fem timmar, i lokaler som nästan enbart säljer sprit. Ändå lyckades jag inte gå fram och beställa en riktigt redig sup brännvin som helt känslokallt hade dödat mina halsbakterier.
Nu vaknar jag istället varje morgon med en hals som svider som eld och en näsa som inte går att andas genom. Duktig flicka.


Ps. Det bästa med att skolan har börjat igen är nog att nu får man MAT. Ordentlig MAT. Ds.
Ps2. Det är bara tolv veckor kvar i skolan, dessutom har vi påsklov och praktik under dessa veckor. Det smärtar i mitt hjärta vid tanken. Oj vad jag ska äta nu de ungefärliga tio veckor som återstår. Ds2.

orkar inte.

Orkar inte riktigt med skola igen imorgon.
Den är nog kul men Pelle Svanslös känns lite trögt.
Och så ska jag ha på mig en kavaj som sticks och är hemsk.
Replikerna har jag heller inte övat. Jag är så omotiverad att jag skäms.

Och på bandspel tjatas det om morgonsamling numero dos.
Som om det vore en barnlek för alla bra sådär.

Och 07:30? Älä nyt.

Vad jag är negativ plötsligt.
Om man inte vill vara det ska man besöka Häxjesus Myspace och lyssna på deras låt Bästa Bästisar. Den är fantastisk.
Alla dit nu! Du också! ja, ja, ja!

pjäspanik.

Jag hatar mina dåliga idéer.
De är sämst.
Fan.
Jag skriver om folk som talar med sina nallebjörnar. Åo jeee va bra. Hur i helvete skulle det bli en pjäs? Åååååååååååå.

Aldrig har jag tyckt att det har varit så enkelt att skriva noveller eller andra berättelser som nu.
Det är en jävla skillnad. Större än jag fattade.
Jag får inget att stämma. Jag får inte rådda. Det måste hända nåt häftigt. Det ska finnas dialoger.
X: Hej.
Y: Hej.
X: Vad gör du?
Y: Hatar dig.
X: Jaha. Vad är det här för bananer?
Y: Vi har disco. Du är inte bjuden. Satans äppeltjuv.
X: Jag hatar dig också. Bananapa.

Jo hej hej.

Jag försökte göra Albert och Alfons till något också men nääää.
Jag fattar inte. Man har bara en scen. Det skrämmer mig. När jag skriver noveller kan jag plötsligt vara i Tanzania och det spelar ingen roll. Jag kan leka att jag är där. Hej hej nu e ja i Afrika. Men på en scen är det inte bara att vara i Afrika. Varför inte det.

Jag har en vecka exakt på mig. Och panik. Min kommer att vara sämst. Helt sämst.
Alla kommer att undra hur har du tänkt här.
Och det är det som är det svåra. Jag vet aldrig hur jag tänker.

hipp hurra för erlend idag.

I våras gick jag runt på Akademiska bokhandeln i Nacka. Jag hade valt tre böcker och jag fick ta en till på köpet. Plötsligt höll jag bara i en liten pocket med ett sånt där bräde man spikar träpinnar igenom när man är liten på pärmen. Jag läste baksidan och tänkte dehäär e jo na såndee ja sko kona skriv.
Så jag tog den. Naiv. Super. av Erlend Loe var min egen.

Idag är han min absoluta favoritförfattare. På fem veckor har jag nu läst fem av hans romaner. Jag kommer för tillfället inte åt fler, de finns inte på biblioteket och ekonomin tillåter inte bokköp just nu. Men jag älskar honom. Han skriver personligt, han skriver kort, han skriver enkelt och han skriver framför allt roligt. Han är en begåvad man har jag konstaterat medan jag har skrattat och inspirerats.

Han kunde komma och hålla en liten kurs för mig tycker jag. Det vore kul. Han skriver ofta om folk som pratar svenska. Och finnar. Och om hur Norge är berikat av författare, och i raden av alla nämner han sig själv i tredje person och jag älskar det igen. Han skriver om det mesta. Jag kunde bjuda på något jävla finskt.
Kom kom lille norrman.
Min relation till min älskling är nämligen inte jättebra just nu.

att va?

Min granne ringde på dörren.
På dörren ringde min granne.
En gång. Hårt, kraftigt, strängt. Argt, kanske.
Jag varken orkade eller vågade öppna.
Frågor:
Vad har jag nu gjort?
Får man inte komma hem från krogen?
Nykter dessutom?
Va?

Fattar icke.
Jag och Carro bytte några ord i trapphuset.
Men tyst. Vi skrek inte.
Inne skrev jag blogg och lyssnade på musik.
Men lågt. Lägre än jag brukar.

Sedan sov jag.
Den som sover syndar icke.

Säg mig vad det här nu är.
Det är ett år sedan inflyttningsfesten. Har det något med det att göra? Nånej nej.
Vad vill hon?

Nu ska jag dra iväg till Oravais för att mata min systers katter och kanin medan hon med familj är i Ruka och skidar och sådana saker. Bazooka ville ha mat så han följer med så ska vi se om vi mån tro kan hitta något på vägen.

varje gång är inte bäst.

kvällen sög ganska stort.
jag är hemma klockan halv tre.
nykter. nästan.
det kom inte en enda människa till ollis. nästan.
bara en dam i läderdräkt som dansade fult till det mesta hon hörde.
så vi stack till glada tunnan
där en finne blev kär i mig och en i carro
jag skrattade så min rygg nästan gick av åt en docka som satt på soffan.
finnarna skulle med trots ha med oss baariin.
vi sa att ruotsalaiset måste sova klockan två.
har jag facebook? jååå.

just nu säger ida

jag ska aldrig mer:
äta socker
gå ut klockan 22.00
vänta förgäves på människor som inte dyker upp
vara för positiv

jag ska göra i kubik:
sova!
spela gitarr!
skriva
äta morötter
vanliga finska orangea morötter