om fina människor.

Johan säger:
oj
vad du är snäll
Ida säger:
är du ironisk?
haha
Johan säger:
neej. du ÄR snäll
Ida säger:
puss
det är du också
Johan säger:
puss

Ibland gör min Sverigevän Johan mina dagar.
Då diskuterar vi skillnader länderna emellan också.

Johan säger:
haha
varför har inte ni snus?
Ida säger:
för att europeiska unionen har problem i huvudet
Johan säger:
haha
ah, nu kom jag ihåg att du var blyg när vi sågs
Ida säger:
nääääää
haha
ja okej i början
förlåt då
men inte sen
Johan säger:
haha
sött
ska äta lite
Ida säger:
vadå? korv med bröd?
Johan säger:
jag åt korv
haha
hur visste du det?
Ida säger:
för att
det är
SVENSKT
Johan säger:
we love it!

En annan fin människa i mitt liv är Jossan från min skola. Idag kom hon hit och talade om människor och något som vi kanske kan kalla snudd på beteendestörning. Vi stod på balkongen och hon trodde att min skrivbok var ett fotoalbum. Hon är bra.

ett förlåt.

Nu for den iväg.
Pjäsen.
Det är inte ens en pjäs.
Det är det sämsta jag någonsin har skrivit.
Peter kommer att få damp och andra fel när han läser.
Och det är mitt fel.
Förlåt.

Nu ska jag läsa ett färdigt manus.
Storyn är bättre än i min.
Men på det språkliga planet segrar jag.
Det handlar om katter.
En utan svans och en med okattligt lång svans och två bråkstakar och lantisen jag och en flickkisse och en akademiker och en hund och ett par möss.
Jo, visst är det Pelle svanslös.

waild world.

En dag efter en kväll kan man vara
glad, trött, besviken på vän, ångerfull, nöjd, slö, tacksam och konstig.
Jag är samtliga saker.

Vi var på Waild och där är medelåldern högre än på exempelvis Ollis. Och så stod vi vid ett bord. Så ibland satt jag på dallarn. Då ramlade nåt fyllo över den och då stod jag igen. Alla barnen dansade utom Ida för hon fick lida. Nånej.
På toaletten för invalider fanns en helfigursspegel. Det var bra. Det är dessutom ett fint ord.

Min födelsedagssyster beskyllde stup i kvarten mig för att vara full. Jag som knappt drack. Jag är glad att hon kom med. Och jag är glad att hon bor nära nu. Jag har ännu inte riktigt fattat att vi kan göra saker när vi vill. Jag skulle vilja veta hur det är att ha en syster som mig. Hur känns det?

Förresten, när jag stod utanför och väntade på taxilasten i början av kvällen kom en afrikan cyklande förbi. Han började tala med mig. "Hey!" sa han.
Hej hej, sa jag.
"Are you with someone? Who are you with?" undrade han.
"My man" svarade jag. Jag gjorde det vant. Fick det att låta som att jag varje lördag går till Waild med my man.
"Your man?"
"Yeaah."
"Oh."
Han fortsatte cykelfärden.
Jag målade i huvudet upp bilden av my man som vackert väntade på mig där inne. Färgerna flöt ihop och konturerna var oskarpa. Borde inte ha använt vattenfärg.

Nu ska jag läsa Per Nilsson tills jag dör. Eller tills syster ringer. Om hon ringer.

om ni vill ge en present.

Inatt drömde jag att jag köpte många muminpåskägg. Så idag när jag handlade bröd och cider kunde jag inte hålla mig från att lägga ett i korgen, det är ju ändå lördag.
Och vet ni vad? Det var inte plastfigurer i som i drömmen, utan mjuka nyckelringar! Tänk!
Åh, jag är kär! Jag fick Snorkfröken.

Så, älskade läsare, om ni någon gång vill ge mig en present, för att... för att... Ja, jag vet inte. Men om ni någon gång skulle få för er det så vill jag ha ett muminpåskägg! Såna där blåa!

Jag är helt i extas. Först nästa helg får jag köpa ett nytt. För jag har hört om något som kallas disciplin.

Min syster fyller år idag. Puss och grattis!
Om några timmar torde en hel taxilast från vår hemby invadera staden jag älskar. Jag tänkte hänga på.
Jag älskar också att man hör när bilar kör på gården för att stenar hörs under däcken. Isen är död.
Igår frågade Joel om jag är lycklig.
Jag blev förvånad när jag hörde mig själv svara ja efter bara någon sekunds betänketid.
Jag har aldrig förut svarat det och varit säker.
Den döende isen är en bidragande faktor,
jag lovar.

i köket.

Roliga saker i fredagskök:

1. Jag: Hörrö, Löfgren, kan ja lägg dehär på nu?
Bibbi: Löfgren hör ingenting, hon har blivit döv. Dövfia kan do kall me no.
Paus.
Kanski do kan lägg e, it veit ja, ja veit it, it veit ja.

2. Joel som penslar degen som ska bli bullar: "Heje e som ti mål ladon i Kara-tv"

3. Bibbi: itt ere naa ti var mommo, he e bara meir arbeit me he. He ska ni itt vaar!

4. Manuela klottar choklad på förklädet, ungefär i höjd med brösten.
Bibbi: Säg åt Simon an ska slick åpp e.

Bibbi gillar förresten inte min piercing (eller hon säger att den är fin men hon är rädd för piercingar i allmänhet, typ?), så hon "tittar på mina vackra ögon istället". Vad svarar man på sånt? Tack eller jaha? Tur att jag sa båda, fast i omvänd ordning.

häxan och lejonet och lejonet och häxan och narnia.

Jag är nyss hemkommen från en pjäs jag inte gillade alls egentligen. Jag började betvivla att sådant ens kunde hända. Alltid fastnar jag nog för något. Som jag tjatar om. Men inte riktigt idag. Eller skådespelarna var duktiga och så vidare*, men storyn? Njä. Jag gillar inte sånt som man inte kan relatera till i verkligheten. Sagoland av det där slaget finns inte. Då får jag svårt. Inte för att jag har svårigheter med fantasin utan för att det alltid har varit så.
Dessutom var den lång. Lite utdragen kanske. Och en aning barnslig.
Men nu ska jag inte såga sönder nånting i onödan här. Mina fyra euron var den nog värd!
* Vet någon vem som spelade den där "dvärgen" som var med drottningen? Kära värld en sådan spänstig karl. Jag har aldrig sett liknande.
Alla tjejer i skolan (utom jag för jag är kär i willehard nånej nu skojade jag) verkade bli kära i faunen i pjäsen. Då kunde jag imponera med att veta vad faunen heter, och sedan lite lågmält inflika att det är lite av hans förtjänst att jag bor här där jag bor idag.
"Näää ere sant? Får ja hans nummer!" skrek Ida.
Jag har inte fauners nummer i mitt register.
Hon hänger läpp.
Mina dras uppåt.
För hon är så knasig.

Nu orkar jag inte sova och det är dumt för jag behöver det.
Men jag får alltid kickar av teater.

oh how tired.

Min kusin ringde och sa Yo what's up?
Jag undrade om hon blivit amerikansk. Men hennes äldsta son har blivit tretton och jag antar att det är då det är som häftigast att säga så. Jag blev bjuden till Vörå på tacokväll för att han fyllde år.
Det var gott och roligt. Och igår.

Idag är femtio procent av min klass sjuka. Andra hälften sitter här och väntar på försenad multimedialärare. Var är han? Ida säger att han har försovit sig. Det tror jag inte.
Jag är jättetrött. Inatt sov jag bra men åtta ynka timmar täcker inte tre nätters förlorad sömn.
Ida spelar djurspel på Facebook och talar till djuren med auktoritet i rösten. Joel chattar med främlingar på engelska och undrar vad ord betyder. Jag svarar efter förmåga. Det är vad som händer. Jag undrar varför jag drömmer att jag skriver revyer. Knäppt. För någon natt sen hade jag vunnit en resa till valfri plats ifall jag hade skrivit en. Ack sådan beslutsångest jag hade. Canada eller USA?
Ikväll ska vi på Narnia. Jag vet inte vad man kan eller ska förvänta sig. Men jag ser fram emot det.

stora stenar föll, om än ljudlöst, från mitt hjärta.

Kara-tv-intervjun sammanställd till text, check!
Min lärare sa att min självkritik är obefogad när hon läste det.
Så jag gick hem och tänkte äh, kom fantasin så går vi, det blir aldrig som vi tänker först ändå,
och se;
Pjäsen till dramalabbet, check!
Jag är lättad, så lättad.
Fyra scener (en lång, tre löjliga korta) åstadkom jag. Fyra ganska dåliga visserligen, när jag tänker efter har den nog ingen egentlig mening alls och är rätt fånig. Men nu har jag ju dessutom tre dagar på mig att ändra och fylla på om jag känner för. Huvudsaken är att jag har fått något gjort.

Jag trodde på allvar att jag inte skulle få skrivet ett piss.
Kom på glass!

smart drag.

Tänk att jag i fredags spenderade en hel kväll, fem timmar, i lokaler som nästan enbart säljer sprit. Ändå lyckades jag inte gå fram och beställa en riktigt redig sup brännvin som helt känslokallt hade dödat mina halsbakterier.
Nu vaknar jag istället varje morgon med en hals som svider som eld och en näsa som inte går att andas genom. Duktig flicka.


Ps. Det bästa med att skolan har börjat igen är nog att nu får man MAT. Ordentlig MAT. Ds.
Ps2. Det är bara tolv veckor kvar i skolan, dessutom har vi påsklov och praktik under dessa veckor. Det smärtar i mitt hjärta vid tanken. Oj vad jag ska äta nu de ungefärliga tio veckor som återstår. Ds2.

orkar inte.

Orkar inte riktigt med skola igen imorgon.
Den är nog kul men Pelle Svanslös känns lite trögt.
Och så ska jag ha på mig en kavaj som sticks och är hemsk.
Replikerna har jag heller inte övat. Jag är så omotiverad att jag skäms.

Och på bandspel tjatas det om morgonsamling numero dos.
Som om det vore en barnlek för alla bra sådär.

Och 07:30? Älä nyt.

Vad jag är negativ plötsligt.
Om man inte vill vara det ska man besöka Häxjesus Myspace och lyssna på deras låt Bästa Bästisar. Den är fantastisk.
Alla dit nu! Du också! ja, ja, ja!

pjäspanik.

Jag hatar mina dåliga idéer.
De är sämst.
Fan.
Jag skriver om folk som talar med sina nallebjörnar. Åo jeee va bra. Hur i helvete skulle det bli en pjäs? Åååååååååååå.

Aldrig har jag tyckt att det har varit så enkelt att skriva noveller eller andra berättelser som nu.
Det är en jävla skillnad. Större än jag fattade.
Jag får inget att stämma. Jag får inte rådda. Det måste hända nåt häftigt. Det ska finnas dialoger.
X: Hej.
Y: Hej.
X: Vad gör du?
Y: Hatar dig.
X: Jaha. Vad är det här för bananer?
Y: Vi har disco. Du är inte bjuden. Satans äppeltjuv.
X: Jag hatar dig också. Bananapa.

Jo hej hej.

Jag försökte göra Albert och Alfons till något också men nääää.
Jag fattar inte. Man har bara en scen. Det skrämmer mig. När jag skriver noveller kan jag plötsligt vara i Tanzania och det spelar ingen roll. Jag kan leka att jag är där. Hej hej nu e ja i Afrika. Men på en scen är det inte bara att vara i Afrika. Varför inte det.

Jag har en vecka exakt på mig. Och panik. Min kommer att vara sämst. Helt sämst.
Alla kommer att undra hur har du tänkt här.
Och det är det som är det svåra. Jag vet aldrig hur jag tänker.

hipp hurra för erlend idag.

I våras gick jag runt på Akademiska bokhandeln i Nacka. Jag hade valt tre böcker och jag fick ta en till på köpet. Plötsligt höll jag bara i en liten pocket med ett sånt där bräde man spikar träpinnar igenom när man är liten på pärmen. Jag läste baksidan och tänkte dehäär e jo na såndee ja sko kona skriv.
Så jag tog den. Naiv. Super. av Erlend Loe var min egen.

Idag är han min absoluta favoritförfattare. På fem veckor har jag nu läst fem av hans romaner. Jag kommer för tillfället inte åt fler, de finns inte på biblioteket och ekonomin tillåter inte bokköp just nu. Men jag älskar honom. Han skriver personligt, han skriver kort, han skriver enkelt och han skriver framför allt roligt. Han är en begåvad man har jag konstaterat medan jag har skrattat och inspirerats.

Han kunde komma och hålla en liten kurs för mig tycker jag. Det vore kul. Han skriver ofta om folk som pratar svenska. Och finnar. Och om hur Norge är berikat av författare, och i raden av alla nämner han sig själv i tredje person och jag älskar det igen. Han skriver om det mesta. Jag kunde bjuda på något jävla finskt.
Kom kom lille norrman.
Min relation till min älskling är nämligen inte jättebra just nu.

att va?

Min granne ringde på dörren.
På dörren ringde min granne.
En gång. Hårt, kraftigt, strängt. Argt, kanske.
Jag varken orkade eller vågade öppna.
Frågor:
Vad har jag nu gjort?
Får man inte komma hem från krogen?
Nykter dessutom?
Va?

Fattar icke.
Jag och Carro bytte några ord i trapphuset.
Men tyst. Vi skrek inte.
Inne skrev jag blogg och lyssnade på musik.
Men lågt. Lägre än jag brukar.

Sedan sov jag.
Den som sover syndar icke.

Säg mig vad det här nu är.
Det är ett år sedan inflyttningsfesten. Har det något med det att göra? Nånej nej.
Vad vill hon?

Nu ska jag dra iväg till Oravais för att mata min systers katter och kanin medan hon med familj är i Ruka och skidar och sådana saker. Bazooka ville ha mat så han följer med så ska vi se om vi mån tro kan hitta något på vägen.

varje gång är inte bäst.

kvällen sög ganska stort.
jag är hemma klockan halv tre.
nykter. nästan.
det kom inte en enda människa till ollis. nästan.
bara en dam i läderdräkt som dansade fult till det mesta hon hörde.
så vi stack till glada tunnan
där en finne blev kär i mig och en i carro
jag skrattade så min rygg nästan gick av åt en docka som satt på soffan.
finnarna skulle med trots ha med oss baariin.
vi sa att ruotsalaiset måste sova klockan två.
har jag facebook? jååå.

just nu säger ida

jag ska aldrig mer:
äta socker
gå ut klockan 22.00
vänta förgäves på människor som inte dyker upp
vara för positiv

jag ska göra i kubik:
sova!
spela gitarr!
skriva
äta morötter
vanliga finska orangea morötter

why oh why?

Varför är alla unga män som begåvats med talanger på teatraliska eller i övrigt konstnärliga planet så satans snygga att jag nästan dör?
Nä, det är inget jag bara säger nu. Jag har studerat det länge. Och det stämmer.
Varför är alla dessa upptagna? Kunde de bara inte ha sett mig först? Var var jag?

Det är något med håret. Ja det är sant. Det är håret. I 9 fall av 10. Håret. Mmmmmmmmmm.
Hur många med konstnärlig snygghet och hår är på Ollis ikväll? Noll, säger jag. För de är hemma och myser och leker charader eller skriver texter eller identifierar rädsla eller lycka eller skriver låtar eller spelar gitarr eller dricker rött eller kammar håret eller läser manus.
20 euro på noll?

jaaaah.

Nä. Jag har na feil. Singellivet är nog bra.
Men allt jag tidigare skrivit är sant.

Hälsningar Ida som ska dammsuga i pyjamas OCH har tjugo grader celsius på sin balkong.

hej alla glada.

Hoppas ingen såg mig idag när jag gasade mest vad jag gasat hittills i mitt liv. Jag hade inget annat val. Jag skulle till en stad med vilken min relation inte är den bästa, där jag gått sex år i skola och hatat allt, och min bil var omringad av snö. Jag kom loss.
Jag åt pizza med min Stockholmsvän Elli. Pizzorna är allt jag saknar med staden. Det var en trevlig stund. Efteråt körde jag hem Elli. Eller inte hem till Stockholm men hem till torpet som egentligen inte var hennes hem denna gång heller. Men det brukar vara det. Vägen var hal, hemsk och spårig. Jag tänkte att nu kanske vi dör. Ett snabbt ögonblick hann jag tänka på vad som spelades i radion. Rammstein. Vill man dö till tonerna av Rammstein? Helst inte. Jag bytte kanal. Till finsk radioreklam. Jag vet inte om Rammstein eller finsk radioreklam känns bättre för en stockholmare. Men, det finns oftast ett men, har ni märkt? Vi överlevde! Tur!

Jag körde tillbaka till stan. Hämtade upp Natu och så körde vi till bion och såg Snabba cash.
Den var okej. Lite svår kanske. Jag vet inte. Men biopriserna är lägre in i veckorna så jag ångrar inte det jag gjort.
Sedan körde vi runt på stan, som traditionen påbjuder när vi har lov från skolorna. Hon är nog rolig. Hon visste inte hur hon skulle kunna vara sin "pojkvän" i England trogen ifall hon festade. Jag sa att om hon är kär på riktigt så går det nog automatiskt.
Hon sa: "Nå vittu hu tror du min hjärna tänker när ja e full?"
Märkte ni! Hon var inne på samma spår som jag var igår, med att hjärnan tänker och inte vi! Det tyckte jag var kul. Oskyldigt och kul.

Jag kom hem och var glad. Bara glad åt allt. Vet inte. Det är bara så ibland och ikväll och ibland och ja sa jag att det var så ikväll också?

Ska jag berätta vad jag drömde inatt?
Mannen som leder dramalabbet har hela natten berättat för mig, att jag ska ta det lugnt, lugnt, bara lugnt. Han vet att jag kan. Det är bara en scen, bara en scen, en scen. Hundra gånger sa han det. När jag vaknade funderade jag på vad det betydde.
Så jag kollade pappret vi fick. Där står att man kan också delta med en scen. En scen en scen en scen. Det ska jag väl klara.

Imorgon händer olika roliga saker. Jag ska besöka Alko och Prisma. Carro kommer. Jag har en miljard roliga saker att berätta. Vi far till Ollis. Far man ti Ollis? Jåå, jåå.

knappar.

Varje kväll jag inte kan sova börjar min hjärna allt som oftast, vare sig jag vill eller inte, leka ordlekar. Den leker så vilt att det för det mesta gör det omöjligare att somna. Jag vet inte om jag tycker att det är hela världen.

Knapp.


Knappare.


Knappast.


Sånt där började den helt olovandes rådda om i söndags. Jaja tänkte jag. Eller var det hjärnan som tänkte? Jag blir osäker. Vi säger ju jämt att vi tänker, men det är ju hjärnan? Är vi hjärnan? Är hjärnan vi?

Nu ska jag på allvar försöka skriva en pjäs. Jag har sjutton dagar på mig. Jag har haft fler. Teorin vi gick igenom förra gången vilseleder mig. Jag är fortfarande inget teorins barn. Så jag tänker skita i den lite smått sådär. Hej med er.

ett grönt land.

Idag kände jag mig jättetråkig. Så jag impulsringde teatern och undrade att finns det nu månne en plats till det där gröna landet ikväll. Och det fanns.

Den var nog fin. Och rolig. Scenografin fin.
Ibland tyckte jag att publiken skrattade på konstiga ställen. Och så undrade jag hur mycket de själva skulle skratta om de vore i en sån där situation. Fast det är ju jag, jag som alltid lever mig in i varje film och pjäs jag ser till en grad som kanske inte riktigt är hälsosam. Dessutom var nog hela Borgar en sådan som var svår att låta bli att skratta åt, och det var väl meningen.
Hans monologer, eller om det nu kanske då var dialoger på ett djupare plan, hade jag för låg intelligenskvot för att uppfatta fullt, däremot. Eller jag fattade men det kändes konstigt.
Skådespelarna får 8 välgräddade pannkakor med sylt. Namm namm.Vad gör jag med resterande två? Äter upp? Näää. Men jag känner att jag inte är tillräckligt påläst gällande skådespeleri för att kunna kritisera mer. Och 10 kan man ju inte ge bort bara sådär?

Sen ogillar jag starkt människor i publiken som inte kan vara tysta.
"Ojjj skåd no! Va rååååolit! Va dukti!"
Ja oj. Vi ser nog. Alla har vi mer eller mindre uppsökt platsen av samma orsak - vi vill se på teater. Jo.

andra mars tvåtusentio.

Min telefon pep strax innan 07. Jag fattade inget annat än att någon vars namn började på M hade skickat meddelande.
M var min bror Magnus och han har fått sitt tredje barn i morse. En son.
Jag blev så glad och ivrig att jag inte kunde sova igen på en halv timme.
Mitt femte syskonbarn är fött.
Jag är glad och stolt.
Bara det slutar snöa ska jag köpa present.

I slutet av januari förklarade min brorsdotter Linnéa stolt att nu behöver hon bara byta blad en gång till i sin kalender så kommer syskonet. Det råkade nu bli två men jag betvivlar att hon är en ledsnare storasyster för den sakens skull.

Alla mina brorsbarn är födda inom tre första dagarna på dess födelsemånader.
Dottern dag ett, sönerna dag två och tre. Bra gjort.

mina sverigetroll är nästan österbottentroll.

Både Edward och Ellen pratar nu nästan mer dialekt än rikssvenska. Det är konstigt och ovant. Lite som hej hallå va ha ni fått fö feil.
Men dom har ju bara flyttat. Och lika söta är dom fortfarande. Edwards gula leksaksbilar är nu goola och han skjooter med sina pistoler. Toosen Kootar, ungefär. Det är inte alltid så lätt att byta språk antar jag.

Allt gick bra förutom när Ellen skvätte vatten i sin soppa, tyckte att det var äckligt och vägrade därmed äta. Jag försökte förklara att soppa är typ vatten. Sen kom jag på hur jättepedagogiskt det var. Fast vad gör nu jag som är pedagogiskt egentligen. Tar roliga bilder, maybe?


mina gullegrisar (gullefisar) eller gulllepluttar (gullepruttar). vår humor är bra, yes.

när katten är borta dansar råttan på bordet...

Ellen: kan itt vi ta en bild till så ja får si stirrig ut.
Ja, man kan ju inte påstå att hon misslyckades.

gissa hur många minuter vi skrattade åt denna bild.