anna mun kaikki kestää

Dagen kunde inte börja bättre (förstå ironin, tack) när jag i morse fick reda på att min klass ska ha morgonsamling om typ två veckor. Vi ska spela låtar. Som vi lärt oss på bandspel. Hur ska jag klara det? Jag klarar inte publiker bestående av enbart människor jag känner. Det är bevisat. Särskilt inte om jag måste koncentrera mig och spela gitarr. Dessutom har vi också Joel på gitarr och till och med elgitarr i de låtar vi ska spela då så det känns lite värdelöst att jag sitter där och inte hörs och att han har alla solon. I och för sig är det ju bra att det inte hörs om jag spelar fel men egentligen kunde jag ju bara räcka ut tungan och sticka istället för att sitta där som ett fån.
Jag är också stressad på läkare och körkort. Jag sover dåligt men har köpt B-vitamin. Det är bra för mitt stackars hår om inte annat. Jag har tappat bort mitt tumplektrum.

Dagens positiva saker:
- Jag har köpt en vas för två euro.
- Och en chokladkalender med muminpappan som skidar omkull.

Köpa och köpa. Kan man köpa kärlek?
Finns det något annat än skratt och gråt? funderade Jossan idag.
Fniss, sa jag.

skriv penna skriv

Vi började skriva på drama idag. Och oj vad jag trivdes.
Skriv ropade läraren och på två minuter skulle vi skriva vad som kom upp i huvudet. Vi fick inte pausa. Efter detta skulle vi vända på pappret. Skriva första namnet som vi kom att tänka på. Nästa halvminut gick åt till att skriva adjektiv som förknippades med namnet. Till slut fick vi några minuter till att skriva en liten historia om personen.

Min heter Albert, har en röd mössa, är för smart för alla skolor, dricker kaffe och känner de flesta. Men ingen vet var han bor. Bara jag.

Bilskola gick ganska bra. Jag fick ha på radion. De pratade om bilskola även där. Jag har fem obligatoriska gånger kvar att köra. Hejhå.

hej farsdag

Pappa fick strumpor på sin dag. Efteråt gick vi till min bror och åt mat. God mat. Till kaffet fick vi aprikoser doppade i choklad och det var så gott så jag nästan svimmade.
Sedan for jag till Madde. Det var bra.
Pappa fick också älgkött i present så när jag kom hem igen åt vi det. Det fastnade mellan tänderna men vad gör det.

Bussen tillbaka till stan var så full att den enda lediga plats var platsen framme bredvid chaufförens. På hans order satte jag mig och tänkte tänk om vi krockar. Jag hann också tänka på det här med möjligheter och på en man jag kände en gång i tiden. Ja han är nog en man idag. Jag hade nästan glömt honom helt. Hösten kommer med mycket.
Nu ska jag skriva in namn i julshowsbokningslistan och sedan försöka sova. En tung, eller i alla fall lite tyngre, vecka väntar. Jag kommer snart. Till den.

hoppla

"Du kan tjäna pengar på dina skrivartalanger."
Står det i stjärnorna för en jungfru som jag idag.

Det har snöat jättemycket och det i onödan.
Jag är hungrig och måste klippa ut bilder till måndagens filmprojekt.
Har inga bra tidningar. Behöver en leksakskatalog från Citymarket.
Men nu ska jag googla "svåra ord" och se vad som händer.

jävlars

Den här veckan har jag fått kämpa för att orka ens med mig själv och allt har gått i kors inombords. Allt utom en sak; jag har kommit på vad jag kanske vill studera nästa år.
Jag såg för en gångs skull lite framemot att få komma hem lite och fira fars dag lite.
Berättade för pappa om vad jag ville studera. Trots att jag visste att jag inte borde, men som vanligt kunde jag inte hålla mig. Det är så sällan jag hittar något som passar mig.
Det här är vad han säger:
"Itt vaar e jo ti naa he"
Det här är vad jag säger:
"nehe..."
Han säger:
"He hööös jo på namni he att itt e var ti naa"

Jag blir så ledsen att jag inte säger någonting. Det gör inte han heller. Till sist frågar jag "va vill do ja ska bli tå? läkar?"
"läkar, ja he veit ja va ee"
"nåår e do nöjd?"
"kanski itt nain gang"

Förbannade skit jag tänker jobba i en jävla kassa resten av mitt liv.

BILDBITCHEN

Bildbitchen blir bara hemskare.
Idag gjorde vi klart våra "tavlor", i mitt fall Che Guevara-porträttet, som hon har klagat på från början. "Varför vill du ha honom?" frågade hon spydigt och jag orkade inte säga annat än han är en kultfigur. Hon tystnade.
Vi skulle måla skapelserna. Jag gjorde ett första försök. Och blev väldigt nöjd och glad. Det såg ut som en blandning mellan Che Guevara, en präst, en psykopat och något porträtt av van Gogh. Kärringen var förstås inte nöjd. Hon sa åt mig att fundera på om jag vill göra om den.
- Men jag sa ju nyss att jag inte ville det. sa jag
- Men fundera på det sa jag! Här! sa hon halvargt och gav mig min Che.
- Tack.

Sedan skulle jag måla fler, i olika färger, och ville ha en i rosa. Hon blandade rött och vitt åt mig. Jag ville hela tiden ha lite mörkare. Då blev vi oense om färgen.
- Det här är inte rosa, sa hon
- Joho.
- Nej, det är lila.
- Rosa. Går det att få ännu lite mörkare?
- Då är det nog lila, du skulle ha sagt från början att du skulle ha det!
- Men alla ser färger på olika sätt, färger är bara nyanser av ljus.
- Det här är lila, det vet nog jag om någon.

Hon klagade också på att hon "hela tiden måste hålla ett öga på oss".
Förlåt, förlåt, för att vi inte är födda bildkonstproffs.

Vad gör man.
Bilderna är i alla fall på tork någon stans i skolan nu.
Imorgon ska jag presenteras för en radioredaktion. Alla mina fina tröjor är smutsiga för någon har ockuperat tvättstugan hela kvällen.

dagens upptäckt

Bildgooglar man "radio pleppo" kommer det upp bilder på mig. Det känns. Jag vet inte. Bra.

Förresten så försvann dallarn nästan idag igen. Jag slutade för dagen, gick ut, men såg inte dallarn någonstans. Kollade bakom buskarna. Nej. "Men för helvete vem ere som jävlas?" hann jag tänka innan Simon kom ut. Han skulle gå en runda kring huset och kolla. Han gick nån meter och då såg jag dallarn. Den stod under ett träd en bit bort. Den lila färgen smalt ganska bra in i höstlöven. Men varför sätter man den dit?
Keep your hands of my boyfriend eller hur man säger.

nya ord

Ida är bra. Jag talar inte om mig själv i tredje person utan om Ida på min klass. På två veckor har hon nu yttrat två nya ord. Sånt där som alla borde göra men det kan man inte för det blir inte rätt. Säger vem? Svenska akademien? Synd för dom.
I och för sig, nya är kanske fel ordval, säkert har dom tidigare använts och så vidare, men garanterat mera sällan, och för mig var dom nya.

De nya orden är gråtansvärt och kristallkall.
Jag fnissar lite, säger åt henne att hon är bra
och mottar dom
med tacksamhet.

i will survive

Det här har varit en ganska vanlig måndag, sådär lagom dåsig som måndagar ofta(st) är.
Vi har haft foto, fått manus till julshowen* och haft psykologi. Nu kommer en liten historia, det har nästan börjat höra till.

Psykologilektionen började. Carola frågade hur vi mår. Ida svarade bra samt rabblade upp en väldigt lång ramsa med olika saker hon gjort i helgen, och fortsatte prata, prata, prata, och det snabbt. Snart skrattade jag och de tre andra flickorna utan dess like. Det gick inte att hindra. Tänk vad mycket det finns att säga! Ida uppmanade oss sluta skratta åt något specifikt hon sagt.
"Vi skrattar itt åt he, vi skrattar åt din energi", förklarade jag medan jag försökte hinna andas. De andra hade också svårt med det. Och våra ryggar blev sjuka. Vi slutade aldrig skratta. "Vad har hänt med er?" frågade Carola. Det hjälpte inte. Ingenting hjälpte. Vi skrattade för att vi inte kunde skuta skratta. Lyckades vi tystna två sekunder skrattade vi åt att det blev tyst. Sedan sa Ida något igen. Och skrattkalaset fortsatte.
En stund senare titttar hon på oss, fortfarande helt allvarlig och säger lugnt "Skratt ihjäl er. I will survive!" varpå hon börjar sjunga Gloria Gaynors hit från 1978.
Jag kan inte påstå att det heller var någon effektiv medicin.

Nåja. 15 minuter senare lyckades vi faktiskt samla oss och lektionen kunde fortgå. Jag har inte varit med om något liknande på några år. Jag har sjuka magmuskler.

* Jag säljer biljetter till FKF's julshow, Den sjungande julgranen 2009! Föreställningar: 11 december kl. 20, 12 december kl. 19 och 13 december kl. 18. Det brukar bli fina upplevelser och succéer, och hoppsan, det lär det bli i år också! Det kostar enbart åtta stycken euro alternativt fyrtioåtta finska mark och ni ångrar inte att ni kom. För det gjorde ni!
Jag tar alltså emot bokningar. Säg åt mig när ni bestämt er för vilken dag ni vill komma. Om ni inte kommer varje dag, det får man också!

vänliga veckan

Idag slopade jag bildkonst. Kände mig stark men lite skamsen. När jag kom till skolan sa Ida hotfullt att det kan sluta med att jag blir utslängd från bildkonst om jag är borta för mycket. Det sporrade mig att vara borta en gång till...
Framsidan i min (systers) hemsida är nästan klar. Måste bara färglägga gardinerna. Hon kommer att få spasmer när hon ser det. Så fult är det. Gamla krukor. Sneda blommor. Galna färger. Men det blir väl i sin tur en kontrast till affären.

Efter skolan hade jag bilskola. Skriver jag körlektion kan ni tro att jag sjunger i kör. Vilket jag i och för sig också gör, men det på onsdagar.
Jag hade en ny lärare eftersom den jag vanligtvis har var på väg till södern. Vi körde iväg och vi kom till ett övergångsställe där en gubbe stod och tvekade på att gå över. Jag stannade som jag har lärt mig och som man skall.
"Fara bara, kör!"
"... okej"
När ungefär samma ceremoni upprepades två, tre gånger sa jag att ska jag verkligen inte stanna? Svaret var nej, kör.
"Men om någon står och tvekar och inte vågar gå över, då ska man ju nog stanna...?"
"ääääh, det är bara att köra"
Jag ställde skämtsamt frågan "Vad är du för en lärare?"
"Vänliga veckan var förra veckan"

Han beodrade mig hela tiden köra väldigt långsamt och sa att jag var jätteduktig men att mitt problem var att jag inte får fram det jag är jätteduktig på. Han föreslog därför berättande körning.
"Å no svänger ja ti höger å tå veit ja att itt ja behöver väj fö nain åså ska ja sväng så brant så itt ja får nain mommosväng oj saaken no jåor ja ein i alla fall!"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller vad.
När vi sedan var klara önskades jag trevlig helg samt fick en order om att försöka att inte dricka för mycket öl.
Skål.

wäääää

jag blir så ledsen på mig själv för att jag aldrig lär mig
för att jag aldrig förstår
att jag aldrig glömmer
att det aldrig tar slut

jag vill bara sova och inte vakna förrän något seriöst händer. det tänker jag göra. snart. först ska jag bara berätta att...
ja... det finns inte ens någonting att berätta. fan och förlåt.

hasjublabla

Körde till halkbanan klockan halv 9. Det var en jävla rondell på vägen. Satan tänkte jag då. Får man tänka så? För en rondell? Skärp mig!
Vi kom fram och hela grejen var ganska roligt. Gasa. Bromsa. Halka. Styra. Höger. Vänster. Få några körtimmar för det. Javisst.
Sådär i efterhand undrar jag vad som hade hänt om jag hade gasat rakt in i den där dockan som hängde där i luften och som jag tyckte såg komisk ut? Hade bilen fått bucklor? Var det skarp? Av järn? Va?
På vägen hem körde vi i så många rondeller vi bara kunde och jag tänkte samma elaka tanke hela tiden och ville sluta. När jag kom hem och hämtade skolväskan ringde jag och bokade tid för teoriuppskrivning. Jag bokade det på bildkonstlektionerna om två veckor med vilja och flit och tänkte att ja, nu är det väl ändå värt ett försök.

Sedan kom jag tillbaka till skolan och drama. Vi gjorde roliga saker som vanligt.
I grupper på tre skulle en av oss vara programvärd och presenta en expert som skulle komma långväga ifrån för att prata om det han/hon var expert på. Experten var alltså en av tre. Eftersom experten kom långt bort ifrån och inte kunde svenska var programmets tittare i behov av tolk och tolken var alltså den tredje av tre.
Experten skulle hela tiden tala vad vi kallade "nonsens-språk", bara en massa hasjublabla ahmiii hamaa.
Jani förklarade för tittarna att, jag minns inte vad hon hette, från Japan skulle komma och berätta om flygplan. Jossan var japanen och jag tolken.
Eftersom jag är känd för min "dåliga" humor, som egentligen inte är dålig utan bara så speciell att de flesta anser den dålig, fick jag skrattanfall på skrattanfall när Jossan satte igång och sa obegripliga saker snabbt som bara vad och med en inlevelse av högsta grad.
Jag försökte tolka men allt som kom var skratt. När jag till slut kunde börja prata hade vi båda glömt vad det var hon skulle prata om.

I lördags sa jag att jag hade sovit tolv timmar.
"Janå så mytchi som to skrattar behöver do säkert energi"
och det slog mig att jag har aldrig skrattat så mycket som jag har gjort den här hösten och i den här skolan. hihi.

HÅPS

Jag och Simon gick till King's för att lyssna på några killar från skolan som har ett band. I ett skede kom en pojke och satte sig i soffan med oss och undrade vems rollator det var. Det var min. "Håps!" var hans reaktion, med andra ord bästa reaktionen någonsin. Varför har jag då en rollator? För att jag är för tidigt född. "Voi herregud!" Jag skrattade nästan ihjäl mig.

Efter bandet skulle vi till Ollis med Carro och Jontta. Trodde jag. Men så blev det inte. Dom var på Rosso. Så vi gick dit istället och tänkte att vi far ut någon annan gång. Jag kom på att jag inte ätit på länge och beställde lite mat. Sedan ringde min telefon. Jag blev glad för det händer inte så ofta. Det var Joel. Det gjorde mig ännu gladare. Han ville ha mig till Ollis. Jag var gladast.
Simon följde med. Vi satt och diskuterade livets stora grejer hela kvällen. Det är alltid kul. Jag träffade Sofie. Och var fortfarande gladast.
Efter tre gick jag och Simon hemåt. Jag erbjöd honom stöd av dallarn.

Inatt har jag inte sovit så mycket och i morse läste jag ut Kaj Korkea-ahos bok Se till mig som liten är. LÄS DEN! Den var så gripande och annorlunda och bra. Hundra poäng till Kaj och hans begåvning.
Nu måste jag försöka sova för imorgon ska jag till halkbanan. Halkbananen. En banan att halka på. Med en bil. Åh nej.

vaför gör du inte så

Att stiga upp halv åtta.
Att trots en kort natt tänka att idag kan hon inte säga så mycket ändå ta på sig kläderna, jackan, skorna och idag också mössan och gå iväg.
Att sedan uthärda två timmar "Vaför gör du int såhe?", "He kan nu int va så svårt", "Dehär blir int bra" och "Du kan int gör sådär".
Det gör att jag överväger att aldrig gå tillbaka.
Till bildkonst.

Det gör ont i hjärnan. Sedan var jag och en klasskompis oense gällande homosexuellas rättigheter. Jag blev mera snurrig. Multimedia gick över förväntan. Sen kom köttbullarna och gjorde det lite bättre. Till sist fick jag tio poäng av finska läraren.
Jag måste ändå vila hjärnan.

simon på bordet

Jag var tillbaka i skolan efter höstlov och på grund av den sena ankomsten till Vasa en sovmorgon ala 30 minuter.
Vi hade foto med en man från Rumänien som bara kunde engelska. Han hade skor på sig fast man inte egentligen får. Det hade och har jag också. På drama slutade äntligen kampen om klasströjor och nu ska de beställas.
Sedan följde psykologi. På rasten innan lektionen ville jag och några till att Simon skulle ställa sig upp på bordet och bara stå där, inte svara på tilltal eller något när läraren kom in. Ha fel i huvu. Han själv var dock lite tveksam till förslaget. Jag började då sjunga "vi vill ha Simon på bordet", med panta la mera-melodi. Simon på bordet! Vi vill ha Simon på booooordet! och så vidare. Plötsligt står rektorn i dörren.
"Alltsååå... har det varit ett för långt höstlov...? Psykologen kommer snart...! "
Hon kom, lektionen började och vi pratade om inlärning och könsbyten.
hejdå.

hejdå stockholm

Min pappa sover. I en säng i ett radhus i Stockholm hos hans äldsta dotter. Hans yngsta skriver en text. Hon är lite rädd att han snart ska vakna av tangentljudet och ropa "SOV!". Det är nämligen vad hon borde göra. Imorgon bitti ska de åka båt tillbaka till Finland. På måndag väntar åter vardag med skola och jobb efter fyra dagar av fenomenet Höstlov.
Hon har handlat böcker och halsband och tröjor. Åkt buss åt fel håll. Röstat på Calle i Idol. Besökt biografen.

Att åka båt är alltid roligt, tycker hon.

mysterious ways

Det var höst och kallt. Jag gick till skolan och Pål-Peters järnrör slog mig på benen, gav mig stryk. Jag ville nästan gråta så mycket jag saknade dallarn, Rosa. Ibland snurrade inte ens hjulen på Pål-Peter och det tog länge att ta sig fram. Gick tungt.
Jag kom fram till skolan. Mitt under bandspelet ringde en okänd nummer mig och jag bad klassen att tystna och sluta spela så att jag kunde svara, eftersom jag tänkte att någon hade sett min annons i Vasabladet och hittat dallarn. Istället var det från tidningen de ringde. Damen i andra änden undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i ett reportage angående försvinnandet. Jag funderade en stund och beslöt mig sedan för att svara jakande.
Klockan 13 var de på plats hos mig, reportern, fotografen och hans praktikant. Praktikanten ville filma intervjun. Jag sa att kanske hon kan filma något annat. Det kunde hon.
De ställde många frågor och jag svarade efter bästa förmåga då, nu efteråt känns det som att jag svarade fel eller bristfälligt ibland, men så är det alltid. Jag poserade på gården med Pål-Peter och jag kände mig stor och malplacerad.
Klockan 15 for jag på fysioterapi. Bazooka körde dit mig eftersom det hade tagit två timmar att gå två kilometer med mitt substitut. När vi kom tillbaka öppnade Bazooka dörren till huset där jag bor och jag tyckte mig höra något som liknade "tidee e an ju" men tänkte att jag hörde fel. Jag hörde det igen. Svarade med ett nonchalant nej. "Jo!"
"nee, do ljuger jo"
"nej sii!"
Och där stod den. Dallarn. Finare än någonsin. Oj vad glad jag blev. Men förvånad. Förstod inget. Ingen hade ringt, ingen lapp eller så fanns på dallarn. Jag gick in till lägenheten och förväntade mig någon typ av (hat)brev innanför dörren. Inte det heller. Jag ringde Vasabladet som tydligen fortfarande ville göra reportaget eftersom det blev en sådan solskenshistoria.
En stund senare kom en ny fotograf till mig och jag fick posera med dallarn. Det kändes bekvämt.
Nästa dag tog jag upp nästan två hela sidor av Vasabladet, en av dessa två sidor var första sidan. Det kändes konstigt. Och kanske lite uppblåst. Samtidigt som det inte är varje dag det händer.
Samma dag ringde jag polisen och sa att den var hittad. Det hade de redan sett i tidningen. Det var inte polisen som hade fört tillbaka den. Jag vet fortfarande inget annat än att det måste vara någon som känner mig som ligger bakom detta.

Ja, sådär gick det till när dallarn kom tillbaka en tisdag i oktober. Om någon undrade.

dagens lilla skämt

Det är tisdag eftermiddag och story står på schemat. Vi ritar bilder till vår saga. Jag tänker på att jag snart får mina jeans.

Joel: vilken färg ska bordet vara?
Ida: RUUUND!
Jag: men vilken färg...
Joel: e rund en färg?
Jag: inte så vitt jag vet.

Vi skrattade i 5 minuter. Läraren sa att humornivån i klassen är låg. Jag är faktiskt av annan åsikt.

fin klass

Dallarn är ännu inte återfunnen. Jag har varit hos polisen och lite överallt.
Ikväll var jag hem och hämtade substitutet Pål-Peter, som får så lov och duga. Jag saknar min vän, verkligen. Hon var så snäll och fin och lätt och smidig. Bra vän faktiskt, Följde alltid med, sa aldrig nej. Väntade snällt. Hjälpte mig.

På tal om att hjälpa; idag hade vi drama. Det har vi i ett annat hus en bit bort från skolan. Jossan frågade hur jag ville hålla i när vi skulle gå. Jag visade och just när vi skulle börja gå sa någon "hej hööni vi lyfter on!", jag försökte förklara att det går bra att gå. "Nej men de sku va jättekul!". Så vandrade vi iväg, fem stycken bärare och klasskamrater och jag låg som på en säng. puss.
Jag har aldrig varit med om liknade, spontan, service.

how to lose a friend in 10 minutes

I går var jag till Ollis med Serne som jag inte hade träffat sedan april, Carro, Jonathan och mot slutet kom också Bazooka. Allt var trevligt och vi pratade danska och önskade Olsen Brothers med Fly on the wings of love. Den spelades i slutet och jag dansade inombords.
Efteråt ville Bazooka till McDonalds och han ville ha med mig. Jag hade inget att invända. Lämnade min vän dallarn utanför (som jag alltid gör) och följde med. Vi var inne i cirka 10 minuter. När vi kommer ut igen säger Bazooka "din dallar e fösvunni".
Det regnade. Det var höst. Min dallar var försvunnen. Jag sa åt alla vakter jag såg att söka. De sprang runt lite för syns skull och sa att den inte är på torget i alla fall.
Vi ringde polisen. Jag vet inte om poliser bryr sig.
Vi gick in och åt maten vi egentligen skulle ta med oss hem. När vi var klara kom en vakt och sa att nu är polisen här och kör hem mig.
Jag och Bazooka körde polisbil genom stan. En vän fattigare. Det regnade fortfarande.
Poliserna frågade mig vilket värde den har. Jag sa att den har så högt värde att det inte går att förklara. Att jag behöver den.

Idag regnar det inte och nu ska vi ge oss ut på jakt igen.