ytliga supersnälla lagomsverige.

Gick till Ica med Erika och hennes kille som är på besök från Finland. På hemvägen hörde vi något som skramlade bakom oss och två sekunder senare cyklade en bekant till Erika förbi. De hälsade, och i vanlig ordning kläckte svensken ett "hur är det?". Detta när han hade cyklat långt förbi oss. "Jo det är bra, hur är det själv?" frågade Erika. Men både hon och jag och säkert Lahtiskillen också förstod ju att han redan var för långt bort för att varken höra eller bry sig. Jag började skratta. Han höjde handen till svar. Jag fortsatte skratta.

Alltså VARFÖR kunde han inte bara stanna cykeln och invänta svar, allra helst stanna innan han själv frågade. Han var ju minst tre meter bort när han ställde den. Eller om det nu var sådär bråttom, bara skita i att undra. De allra flesta bryr sig ändå aldrig. Och det här var det påtagligaste av alla fall hittills. Alltså Sverige. Haha. Det ska vara så trevligt men det blir så fel.

sjörapport.

Igår simmade jag två kilometer.
Idag sitter jag här och förstår noll procent av en artikel.

Tove Jansson frågade om jag behövde hjälp med dallarn på bussen.
Vem ska trösta knyttet, svarade jag.

dagens fråga.

Kan man ha såna här skor på en premiärfest?



Om svaret är ja byter jag givetvis ut min röda hästklänning mot en helsvart utan hästar.

Annars vet jag inte vad jag gör. Mitt svarta favoritpar skor fanns nämligen inte längre till försäljning. Och jag och skor är en svår kombination. Mycket som måste stämma.

skratt & sånt.

Började humorkursen. Den var rolig. Vi pratade om skillnader mellan manlig och kvinnlig humor. Och så fick man berätta historier och skratta. Och när läraren sa att det här med humor är ett orört ämne eftersom svenskarna är så seriösa och korrekta var jag bara tvungen att flika in ett "jag vet" och skratta lite till.

Det är roligt att skratta och man fick skratta skrattar du frågar han ja lite säger jag för det är okej att skratta men det är också skillnad på att le och att skratta man tappar kontrollen när man skrattar och det är därför jag frågar är jag dum nu när jag inte förstår ett skämt men det är bra att tappa kontroll det går emot livet eller något sånt och så missar vi bussen med en halv minut och går till resecentrum i kylan ja till och med jag känner den nu. Kylan.

föödon.

På jobbet idag insåg jag plötsligt hur mycket jag saknar blodbröd. ÅH, det är så gott! Med FIL och SMÖRÖGA i mitten! Men visste nån av mina kollegor vad jag menade? Nää.

Blodpudding visste dom och så googlade vi lite och kom fram till att det kanske liknar lite. Wikipedia menar att det är typiskt österbottniskt, undrar om det är sant.

JAG VILL HA BLODBRÖD. Hur lagar man?! Tror inte jag kan. Generationerna bara förstörs. Jag dricker inte kaffe från fatet, kan inte tillreda blodbröd, kan knappt tillreda annan mat, kan inte sticka, kan inte sy, kan inte virka. Mommo skulle gråta. Däremot kan jag ganska många gamla ord som hon använde. De ska jag bevara.

jag tror jag tar det som en komplimang.

Emely: Det där lät miserabelt.
Jag: Ja, jag är ganska miserabel.
Emely: Du?! Du är den minst miserabla som finns.

studenten.

började läsa min artikel
vaknade två timmar senare
tydligen ville jag ta en meddasviilo.


fan för frånvarande fokus.

det är roligt hur likadant vi tänker.

På jobbet strax innan vi låser dörrarna och går för dagen:

Arbetsledare: Ni har inte glömt något?
Emely och jag exakt samtidigt: Förståndet.

vad blir älgen när den simmar över floden?

hör så dåliga skämt att jag känner hur mitt intellekt skadas
byter rum

och får reda på en ålder, kanske lite högre än jag trodde
men det var ju bara en av de bästa kvällarna i mitt liv, vad är det att tänka på.

många andra är så fina och jag blir lite förvånad
och bara sitter där.

men ska it vi fa på kaffi ska it vi fa på kaffi ska ti vi fa på kaffi ska it vi fa på kaffi ska it vi fa på kaffi jag menar ska vi inte ta en fika?

flashback om en assistentfråga.

Var på Samarkand idag och köpte lite nödvändigheter såsom vinterskor samt accessoarer till inkommande teaterpremiär och fest. Plötsligt slog mig en tanke från 2003. Jag var 12 år, skulle gå ut lågstadiet om några veckor och satt på ett möte. Ett möte angående huruvida jag skulle komma att behöva en assistent i högstadiet. Skrattar åt tanken idag. På mötet fanns förutom jag min pappa, skolhälsovårdare, kurator, inkommande lärare och lågstadierektorn. Förstod absolut inte grejen, ja vi kan väl nästan kalla det hysterin, då, och när jag tänker på det gör jag det fortfarande inte. Jag sa själv nej, hela tiden sa jag nej och jag minns att jag grät inför pappa innan mötet för att det skulle göras en höna av en fjäder än en gång.

Jag slutade inte säga nej. Jag vill klara mig och därför gör jag det också sa jag. Sluta ha taggarna utåt sa människorna och de tyckte nog att jag var lite arrogant. Men jag tyckte samma sak om dem. Tog vid den åldern faktiskt lite illa upp av tvivlet. Som om jag inte skulle klara av att kliva av och på bussen iförd ryggsäck. Jag fick min vilja igenom till slut och mötet klubbades med resultatet ingen assistent.

Och såhär i efterhand är jag tacksam att jag redan då fattade hur man säger nej. Att jag visste hur jag ville ha det. Jag önskar alla välmenande människor från mötet skulle se mig idag, åtta år senare i Växjö, fortfarande utan assistent. När jag tänker tillbaka kan jag inte förnimma en enda situation där en assistent hade hjälpt mer än stjälpt. Jag har från början fått lära mig att packa om mina väskor och organisera på ett sätt som fungerar för just mig, se genvägar, utvägar, och att släppa ner dallarn för trapporna och själv gå efter när annat alternativ saknas. Dessutom har mina kompisar alltid varit snälla och hjälpsamma utan att vara påträngande vilket jag också är tacksam för. Frågan är hur bra jag hade klarat mig idag om jag redan då, på 2000-talets ljuva början, hade haft en svans som hela tiden hade hjälpt mig med allt. Tror inte min hjärna hade hittat på lösningar i samma takt. Jag tror den hade somnat.

De förstod förmodligen inte att det är man själv som känner sig själv bäst. Fast nu tanken kanske var fin så gick det nog inte mycket längre än så. Lite som med kommunismen.

golladallarn goes partystilen.

Under sina åtta år i tjänst har dallarn fått en del smeknamn. Kärra, stol, vagn, gåstol, rullstol, bil, moped, fyrhjuling, traktor, fordon, CP, radiostyrd bil, fanskap, skrälle, för att nu nämna några.

Men igår kom det bästa någonsin. PARTYVAGN.

Så bra att jag inte vet några gränser. Därför ska jag nu ta partyvagnen i hand för en romantisk promenad till affären. Skall köpa ostbågar. Behöver en lugn kväll framför Oxie. Tack.

jag som har lämnat in hemtent

gick åt fanders.
men nu kan jag ändå inte göra mer än vänta tills jag får ett "uppgiften missförstådd, vänligen komplettera!" så det känns ändå bättre än att ha den hängande över mina axlar.

nu äter jag lite kakor och dricker lite vin.

för att citera en klasskompis som skriver tent

"Tog en öl och blev alldeles för självständig nämligen "

Och då fattade jag. Att det är ju det jag måste göra. Det bästa jag hört på länge. Otroligt bra råd. Så nu sitter jag här med ett par öl, fem timmar, två sidor och en språkgenomgång kvar.

Jag vill att det ska gå.

det här går inte.

finns ett parti i min hjärna som aldrig förstår.
det gör mig inkompetent på vissa områden.
alldeles för många.

effektiva tankar.

Det här med att skriva tent i litteraturteori utan att förstå ett dugg må vara ett helvete, men jag försökte tänka på dom som har det värre, och på saker som skulle vara värre att göra.

Behövde inte tänka speciellt länge. Jag skriver tusen gånger hellre fem-sex sidor tent än äter en grönsaksbiff. Jag fick såna kväljningar av tanken att jag inom loppet av en halvtimme såg skymten av sida nummer tre.

jag är klokare på renfronten nu.

Idag jobbade jag med en ny kollega. Det tog inte många minuter innan jag hörde att han kom norrifrån, och när jag frågade var han från Kalix.

Han berättade saker om renar jag inte hade en aning om.

Nu kan jag sova gott.

oändligt mycket studier.

Idag hade jag min presentation. Vet inte hur många gånger jag sa "återspeglingen", "konstnär" och "verklighet" men nu är det gjort. Läraren sa att det gick snabbt som sjutton. Klart det gjorde. Jag var nervös. Men han sa också att det var bra och att jag fick med nästan allt trots mitt höga tempo. Det var konstigt för jag förstod inte själv vad jag läste. Klart jag inte gjorde. Jag var nervös. Kan inte uttrycka mig i en formell situation utan den känslan flåsandes i nacken.

Nåja, inte nog med detta tydligen. Om två veckor ska jag redovisa en engelsk text som handlar om fördomar och nationalitet och nånting, har inte satt mig in i den ännu, i TJUGO minuter. Jag vill inte vara sådär rädd. Men man måste acceptera det också. Man måste våga vara rädd, kämpar man emot blir det dubbelt värre, lärde jag mig på våga tala-kursen.

Efter skolan gick jag via min b-uppsatshandledare och pratade lite framtid samt hämtade den slutgiltiga versionen av min uppsats. Nu finns den i mina händer och den finns också i ett arkiv någonstans. Märkligt.



För er som tycker att spegelvänd läsning är jobbigt men ändå är intresserade kan jag meddela att rubriken är "Jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne?" Jag är nöjd med både med texten och betyget. Opponeringen fick jag dock G- på, haha. Men så är vi där igen - formella diskussioner och jag? Nja.

Det här blev långt. Tror jag har en förklaring. Jag försöker undvika hemtenten vi fick idag. Minst fem sidor ska vara skrivna till fredag och minst fem litteraturteorier ska jämföras i den. Skapligt trevligt.

semanbröö.

har simmat idag. sedan tipsade ellen om äventyrsbadet och där hade vi tropiclandia helt plötsligt, i en helt vanlig simhall. trodde jag skulle dö i en rutschkana. en gul som gav människan tid att bli rädd. den gick hårt, saktade i, gick hårt, saktade i. och i de sakta situationerna hann jag tänka att jag kommer bryta nacken. men jag kunde inte ta mig upp igen så min enda möjlighet var att blunda och släppa taget. herregud.

sedan tvättade jag håret med världens mest anspråkslösa schampo jag fick på en mässa och tog bussen hem. kände redan där att det hade suttit fint med semanbröö så jag ställde mig vid spisen och gjorde risotto genast jag steg innanför min dörr.


och ja, morgondagens presentation av den konstnärliga återspeglingen av verkligheten kommer gå bra, det ser vi ju.

födelsedagsbarn.

Idag fyller hon sex och jag minns det som igår när jag fick telefonsamtalet om att hon var född.

Grattis speciEllen!

jag är så smart.

idag sa pappa att min morbror hade varit i levi.

min reaktion:

jaha, va ha an jåort tär? skida?

glömde att det är oktober och inte vinter året om. inte ens där.