avslutade med ett vg då va.

"Idas närvaro på scenen blev ett perfekt stöd för de andra rollerna och den konstnärliga sanningen glimtade i hennes ögon."

Den konstnärliga sanningen. Den, vet ni. Ni vet, den. 

rätt och "fel".

Min skånska vän fick roligt när jag berättade att det i min lågstadieskola fanns elever som blev retade och var tvungna att gå i talterapi för att dom skorrade på R.

söndag.

man vet ju inte ens om man lever om fem år

men man måste ju leva som om det vore för evigt.

eller som om det inte finns en morgondag.

.....

för det är mer troligt.

hm.

fredagsnöje.

En vän till mig som inte kan finska hänger ibland på finska dejtingsidor. Min vän gillar Finland och finska. Igår fick jag i uppdrag att översätta presentationer. Både jag och min kompis hade ganska roligt.

Mina favoriter:

"Jag behöver ingenting och därför söker jag heller inget. Jag har varit med här i 6 år."

Ja. Okej. Säger du det så.

"Jag vill ha något snabbt mellan mina lastbilsturer, schemat är tajt."

Ah.

2013.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Massor. 2013 har varit så himla händelserikt på många sätt. 

Hur har ditt 2013 varit?

Som sagt. Händelserikt. Jag hade en bra praktikplats första halvåret. Sen fick jag elektroderna. Sen lyssnade på mig själv och vad jag ville och stannade kvar i Sverige över sommaren. Sen åkte jag till Wien och sen till Badolato och sen började dramakursen i skolan. Dessutom hade jag finbesök. Nästan bara bra, faktiskt. Förutom i slutet när allting gick åt helvete, ganska rakt. Men vem har det bara bra? Vem?

Blev du kär i år?

Nej. Första gången på 23 (okej kanske 20) år som jag kan svara nej på den. 

Vilket datum från 2013 kommer du aldrig glömma?

1 februari. 

Vad är din största framgång 2013?

Lyssnade mer på mig själv än andra. Vågade skicka in två kolumner för publicering (har fegat i 5 år). Blev anställd på praktiken. Lärde mig att laga mer mat. Började budgetera. 

Bästa köpet?

Telefonen, jeansjackan, Muminplånboken, Muminguiden-boken, biljett till en gunga/karusell/allmänt snurrande och slängande apparat på Prater Park.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat och Muminprylar. Och fika. H. Låtsassvenskan.  Vet ni hur många gånger jag har gått på krogen under 2013 på tal om att spendera pengar? Tre. H. Åldringen. 

Gjorde någonting dig  riktigt glad?

Mina fina syskonbarn. Elektroderna med uppfinnare. Att få utföra meningsfullt arbete på praktiken. När jag fick Lilla My-skalet till min telefon i födelsedagspresent. Oväntade telefonsamtal. Winnerbäck-konserterna.

Gjorde någonting dig riktigt ledsen?

När jag misslyckades med tenten. Och när jag missade att Markoolio var på båten när jag åkte hem till Finland över julen. HUR KUNDE JAG. 

Vilka sånger kommer påminna dig om 2013?

La Bamba. Levan Polkka (Korpiklaanis version). Och massor med Markus Krunegård (framförallt Idioter) och Lars Winnerbäck (framförallt Det gick inte). 

Vem har du umgåtts med mest?

Emely, Jennifer och My. 

Har du haft ett förhållande under 2013?

Knappt. 

Vart reste du under 2013?

Finland, Danmark, Österrike, Slovakien och Italien. 

Är det något du saknar år 2013 och vill ha 2014?

Sommarjobb. Pliis. 

Vad gjorde du på din födelsedag?

Det var en måndag. Gick till skolan. Sen åt jag middag med Emely, Jennifer och My. På kvällen gick jag och My på bio. Tillhörande fest hade jag två dagar tidigare. Den var bra. 

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?

Tänkte svara pengar. Men när jag tänker efter är jag inte så säker. Fan vad bra jag har haft det, egentligen. Och hur skulle man kunna veta hur något hade blivit när det redan har varit? 

Vem saknade du?

Min vanliga kvinnliga släkttrio i nedstigande led. Och den där människan, när den var försvunnen.  

De bästa nya människorna du träffade? 

Vildingen i ensemblen, Jonathan i Italien, Karim i Österrike, min Muminvän Anni, Matilda och min nya sjukgymnast.  

Vad vill du säga till dig själv inför 2014?

Jag vill fråga mig en sak, snarare. Have you heard of the word ÄH?

hej igen.

Ursäkta tystnaden. Jag har varit ganska upptagen och ganska orolig och ganska sjuk. Gick faktiskt självmant till sjuksyster i onsdags. Och det ska mycket till innan det sker. Ska vidare till en läkare på måndag, men förhoppningsvis är det bara följder av att min värld föll samman i slutet av förra året.

Hur som helst så har jag snart jullov igen. På måndag redovisar vi vår slutuppgift, pjäsen Frans förbannade fobier, skriven av undertecknad. Sen är jag ledig en vecka innan jag påbörjar mina kurser för (förhoppningsvis, antagligen) sista universitetsterminen på ett tag.

Identitet & tvåspråkighet, danska och populärmusik, samhälle & människa. Allting på distans för att jag ska kunna vara öppen för eventuell flytt efter examen i mars. Men som det ser ut nu blir väl inte heller den av förrän i augusti.

Och jag tänker fan inte ha bråttom någonstans. Det här kommer ju inte precis tillbaka.

vad annars.

spelar in film istället för att skriva skolarbete, allt i sin ordning.

sommarplaner.

Jag: Ti somarn ska ja fara körand ti Jokkmokk ha ja tänkt.
Min yngsta storebror: Känder do nain tär?
Jag: Nä. Men ja kan jo byri.

tänk om.

Jag börjar det nya året med en tämligen orimlig önskan. TÄNK om man kunde få bidrag för att få köpa ett Wii som hjälpmedel. Det tränar ju balans och koordination och allt sånt som jag behöver.

Jag minns för två år sen när min kompis Emely hade köpt ett och vi var hos henne och spelade. Jag kunde vara med i en sak, pingis, och det gjorde jag sittande.

Nu fick mina brorsbarn Wii i julklapp, och jag har spelat med dem under min vistelse i hemtrakterna. Jag har spelat pingis som för två år sen, skillnaden nu var att jag gjorde det stående. Jag spelade också till exempel fäktning och basket och DANS.

Vem hade trott det. Tack elektroderna.

sanning.

"Jag har tröttnat lite på Mumin, men det finns såna som tycker om Mumin, och man får inte säga åt dom att dom är fåniga för det."

Tänk om alla vore lika öppna och kloka som min 8-åriga brorsdotter.

lopeta jo.

Ska sluta ha förväntningar på livet. Det är alldeles bra som det är. Oxie kom tillbaks i måndags och jag är så lycklig så lycklig. Det kan inte ens den mest afrikakunniga människa ändra på.

Nu sitter jag på centralen i Stockholm och väntar på min kompis Anni som jag aldrig har träffat förut. Vi hittade varandra via våra Muminbilder på instagram,  och nu ska vi åka på Muminkryssning.

Sen ska jag till Österbotten. Oklart exakt när eftersom min båt ställdes in och man vet ej när den kör igen. Men förhoppningsvis före julafton. Tja.

tack.

hur förbannat förbannad jag än blir får jag aldrig glömma bort hur bra vänner jag har. det är så jävla lätt att gräva ner sig i sig själv när det blir såhär. men min kärlek till dom som finns runtom mig just nu, som bakar, bjuder in, kramar, skänker julklappar, frågar, skrattar, hjälper, är gränslös.

hel to the vete.

Har aldrig känt mig såhär besviken, misslyckad, dum i huvudet, arg, kränkt, ledsen och idiotisk på en och samma gång förut.

Dör jag nu blev jag ett offer för kolonialismen.

här eller i litteraturen.

Min (snälla) lärare: Och sett från ett dramaperspektiv är det här viktigt att komma ihåg. Eller hur Ida?
Jag (i Sydamerika): .... Va? Ja. Absolut.
Lärare: Är du här eller är du i litteraturen?

Bra att han i alla fall vet att min avgörande tent är på intågande. När jag berättade vad kursen handlar om sa han "herregud". Jag säger samma.

matpaus.

Det jag ser framemot med julen detta år är maten. Jag är så innerligt trött på mina misslyckade pastasåser och torra makaronilådor och tonfiskröror och kladdiga tacogratänger och soppor och mjuka nudlar och skarpa brödkanter och brända laxfiléer eller vad det ens heter.

Och då ska gudarna veta att jag inte är den som är kinkig när det gäller mat. Det finns få saker jag uppskattar så mycket. Jag tycker om det mesta och jag äter egentligen allt utom en sak - grönsaksbiff. Men nu orkar jag bara inte. Jag behöver en paus. En matpaus.

Vattnas i munnen när jag tänker på morotslåda, kålrotslåda, köttbullar och gravad lax. 11 dagar kvar.

finland.

Tror detta års självständighetsfest blev den roligaste hittills, trots att vi var ganska få i år. 

 Närpes, Tusby, Pargas, Åbo, Helsingfors och Pensala, eller Nykarleby om jag nu ska referera till städer. På en bild. På tal om mitt ursprung så fick jag under festen veta att det finns en student här på campus med förälder från Kimo. Tänk det. Jag blir alltid så rörd av att världen är så liten. Ville på direkten ringa och bjuda in honom och därefter bilda en klubb med två tappra medlemmar.

Men det blev inte så. Däremot tittade vi på balen, åt choklad, shottade Minttu, tittade på Mumin, pratade om livet som finländare i Sverige och livet som helt vanlig individ, hade debatter om Markoolios finskakunskaper, diskussioner om identiteter och framtider, lyssnade på finsk musik (och finska intervjuer med Markoolio).

Hela denna situation att vara finländare i Sverige är så speciell. Svår att förklara, men underbar att uppleva. Och jag har inga planer på att flytta tillbaka på ett tag. Men ni som fruktar att jag "haldär på ti vaar svensk" är helt ute och peedar. Aldrig har jag uppskattat Finland så mycket som jag gör nu, när jag inte är där. Man ska vara ganska ouppmärksam om man ska undgå att jag är stolt över min härkomst. Varje år sen jag kom hit har jag till exempel letat upp finländare som befinner sig här för att sedan den sjätte december bjuda in till fest. Ofta utan att inte ens ha träffat dom ordentligt, och oftast utan att helt behärska deras språk. Jag vet inte vad det är som driver mig.

slutsatsen.

I skolan har vi börjat med vårt slutprojekt, en valfri pjäs som vi ska framföra i mitten av januari. Den grupp jag är i ska spela upp en pjäs som jag har skrivit en gång i tiden. Eller vi ska åtminstone bygga kring den. Idag läste vi igenom den.

Klasskompis 1: Har du skrivit det här helt själv?
Jag: Jo.
Klasskompis 2: Aah det var därför du hade basker när vi spelade in filmen, du är en konstnär!

Att baskern var ett arv från min mormor sa jag inget om.

arbetsskadad.

Var på teater med klassen ikväll. Jag kan knappt se en föreställning längre utan att dras tillbaka i tanken och börja fundera på förarbetet med allting. Kan inte tänka på vad pjäsen handlar om för att jag bara tittar på detaljerna och allt runtomkring. För att inte tala om texten. "Jag undrar om den där pausen var meningen... Hade jag behöver ingripa nu om jag hade varit i tjänst? Jag undrar om det stod 'verkligen' i manus eller om han bytte in det mot något?"

Fast jag undrar ju så mycket. Om drygt två månader har jag examen om det nu går som jag tänkt (ha-ha). Gud i London vad jag ska kämpa för att få komma tillbaka till något liknande.

afrika.

Inatt drömde jag att jag skulle åka buss från södra Finland till pappa. Den (finska) busschauffören var arg och sa att han inte kunde ge mig studentrabatt eftersom jag studerar i Sverige.

Jag brände mina proppar.

"Det är väl ingen skillnad om jag studerar i Sverige, Finland eller Sudan, jag är lika fattig ändå!"

Sudan. Varför.

slutet gott.

Igår gick jag på stadens gator. Belåten över att det var fredag. Hade lämnat in lägenhetsnycklar åt en kompis som har flyttat. Var på väg till Arbetsförmedlingen. När jag kände att nej, det är något som inte står rätt till.

Tittade ner och hade rätt. Dallarns hjul höll på att ramla av. Vid närmare inspektion såg jag att en mutter lossnat och därför också skruven som hjulet rullar på. Voi vittu. Alone in Växjö.

En äldre dam som passerade frågade om jag klarar mig och gav mig information om att hennes man satt i rullstol. Jag ringde Emely. Förklarade läget. Såklart skrattade vi åt det. Men såklart fattade vi att vi var tvungna att göra mer än så. Hon lovade att ta med verktyg och ta nästa buss. "Bra, jag väntar här för jag kan inte gå någonstans ändå 'hahaha' livet".

Den äldre damen kom plötsligt tillbaka. Hon hade hittat min mutter på gatan. TACK snälla sa jag. Emely kom. Det gick inte hela vägen. Vi insåg: ny skruv. På stapplande ben och hjul tog vi oss till affärerna. K-järn. Hade bara för långa. Jula. Jula fixade. Thank you.

Sen bjöd jag Emely på mat och vi rullade hem alla tre - hon, jag och Dallarn. Den trion.