Igår gick jag på stadens gator. Belåten över att det var fredag. Hade lämnat in lägenhetsnycklar åt en kompis som har flyttat. Var på väg till Arbetsförmedlingen. När jag kände att nej, det är något som inte står rätt till.
Tittade ner och hade rätt. Dallarns hjul höll på att ramla av. Vid närmare inspektion såg jag att en mutter lossnat och därför också skruven som hjulet rullar på. Voi vittu. Alone in Växjö.
En äldre dam som passerade frågade om jag klarar mig och gav mig information om att hennes man satt i rullstol. Jag ringde Emely. Förklarade läget. Såklart skrattade vi åt det. Men såklart fattade vi att vi var tvungna att göra mer än så. Hon lovade att ta med verktyg och ta nästa buss. "Bra, jag väntar här för jag kan inte gå någonstans ändå 'hahaha' livet".
Den äldre damen kom plötsligt tillbaka. Hon hade hittat min mutter på gatan. TACK snälla sa jag. Emely kom. Det gick inte hela vägen. Vi insåg: ny skruv. På stapplande ben och hjul tog vi oss till affärerna. K-järn. Hade bara för långa. Jula. Jula fixade. Thank you.
Sen bjöd jag Emely på mat och vi rullade hem alla tre - hon, jag och Dallarn. Den trion.
Du borde kanske ha lite reservdelar i en liten plastpåse tejpad på något lämpligt ställe. Sådant som brukar eller kan mankera.
SvaraRaderaja, jag ska börja ha det med mig. men framförallt borde jag få en ny. jag är så irriterad på att dom inte tillverkar den modellen längre, och jag tror att det är svårt att förstå hur mycket jag tycker om den jag har nu. för mig och min envisa hjärna finns det faktiskt inga andra alternativ. det är klart att den går sönder, ett gånghjälpmedel SKA inte hålla i 10 år i en dessutom relativt rörlig människas liv. jag vet inte vad jag ska göra den dag den faktiskt inte går att reparera, men eftersom den är så pass anspråkslös tänker jag att det inte kan vara omöjligt för en tillräckligt händig människa att tillverka en snarlik (?).
SvaraRadera