ur en gammal dagbok.

"Alla är hoppare eller rockare. Jag vill inte ha någon stil, jag vill vara mig själv."

Jag, 12 år.

såolståol.

Idag var jag på kaffe med min finska vän. Ibland är allt lättare än man tror.

Jag: Mä ostin eilen semmonen... Mikä se nyt on... Tuoli joka voi ottaa mukaan auringossa.
Hon: Joo, aurinkotuoli.

Aj jo.

bästa tiden på året.

Ishockey-VM.

Ikväll Finland-USA.

haar it do nain friiar.

I dagarna har jag blivit lite förvirrad när jag har tänkt. Har tänkt på det senaste året i mitt liv. Vad mycket som har hänt och hur jag har börjat resonera annorlunda.

Mest märkligt är att jag inte känner suget av att gå ut på krogen längre. Det kan vara roligt i rätt sällskap, men dessa skrikiga studentpubar med småpojkar som vet vad dom vill men bara för kvällen. Nej. Jag säger nej. Jag orkar inte. Inte mer. Det tar så mycket energi för mig som är så känslig och vill så mycket på riktigt. 

Men vidare är detta första gången på länge som jag inte är intresserad av någon eller ens känner något behov av att vara det. Sedan i somras har jag knappt tänkt tanken. I julas när jag var hos min kusin frågade hon "Finns it e na trevliga karar tidee på universiteti?", och det slog mig att jag vet ju faktiskt inte. För en gångs skull vet jag inte. Har inte kollat. Har inte brytt mig. Har inte velat. 

För det här är också första gången som jag på riktigt känner att jag själv är en helt trevlig kvinna. Jag är inte bara trygg i mig själv, utan även med mig själv. Förr har jag alltid känt att jag "måste" hitta någon. För att jag har känt mig ensam och haft någon behov av att bli sedd. För att alla andra har någon. För att man SKA ha någon. Men det måste jag inte. Inte nu. 

Det enda som känns lite skrämmande är när jag avstår krogkvällar för att jag inte vill. Som någon pensionär. Tänk om denna period håller i sig för alltid? Dör jag singel då? 

Nå, okej.

tror jag dör.

Imorse hade jag fysioterapi i vanlig ordning. Fortfarande salig över gårdagens magi. Satt i väntrummet och väntade på min tid. Min fysioterapeut kommer. Hon säger "Ida. Du får låna elektroderna."

Jag säger: .......... Va?
Hon säger: Ja.
Jag säger: Är det sant?
Hon säger: Ja. Två gånger i veckan här och tredje gången får du ta hem dom.
Jag säger: På riktigt?
Hon säger: Ja.

"Det var så roligt att se någon bli så entusiastisk som du."

Tre gånger i veckan ska jag alltså få ha dom på. Två av dom samtidigt som träning, för bästa effekt. Alltså jag kan inte hantera detta. Så glad är jag. Detta ska bli mitt livs sommar.

Jag vet att jag inte ska förhasta något men jag har redan ett mål. Att kunna bära ett glas med vätska utan att ta stöd och skvalpa över. Tror att det kan gå. För igår och idag har jag kunnat göra två saker jag inte kunnat tidigare.

1. Stanna utan stöd. Alltså utan att ta tag i väggar eller möbler. Stannar nu helt av egen balans.
2. Backa. Alltså gå bakåt. Med steg, inte tankeverksamhet. Det har varit svårt till och med när jag har Dallarn, men nu backar jag till och med ganska tryggt.

Säger inte detta något om vad dessa märkliga elektroder gör med balansen, så säg.

teknikens under.

Ni som vill läsa korta, roliga inlägg kan sluta läsa redan nu. Ni som däremot vill läsa om teknikens framfart och hur den kan hjälpa människor, ni kan fortsätta. 

Utgår helt kallt från att alla som läser detta vet att jag har en skada. Det vet ni mer än jag själv vet det, eftersom jag är en vanare användare om vi säger så. Ni som inte visste det vet det nu. Hej hej. 

Som jag skrev i inlägget under var jag och prövade en ny uppfinning idag. Och nu vill jag typ gråta glädjetårar. Det var så roligt. Det kopplades elektroder till mina spändaste muskler. Dessa pirrade på mig en stund medan jag låg och tyckte att allt var ganska absurt. Absurdaste denna vecka kunde jag lova redan då, trots måndag. Ström. Att ström skulle hjälpa. Sen sa folket "nu kan du stiga upp". 

Det gick ström mellan min hjärna och mina muskler som gjorde att hjärnan reagerade snabbare på musklerna eller något sånt. Det slappnade även av dom spända musklerna och gav styrka åt dom svaga.  Hjärnan "hjälpte upp" musklerna till en mer normal nivå. Typ. Eller strömmen hjälpte hjärnan. Eller jag VET INTE. 

Vad jag vet är att det hjälpte. Jävligt bra. För det första lyfte jag fötterna tio gånger bättre. Den ena i teamet sa att hade jag haft dessa elektroder vid mitt senaste ortopedbesök hade jag aldrig fått det gummiband jag nu har kring vristen som hjälper mig att lyfta. 

För det andra blev allting mycket lättare i rörelseväg. Jag kunde göra övningar jag aldrig har kunnat göra tidigare. Hoppade upp och ner på en häst (en låtsas) som om (nästan) ingenting hade hänt. Ingen hjälp. Jag kunde stiga upp från golvet med mycket mindre ansträngning än tidigare. Dom mätte mina rörelsevinklar och alla mått var avsevärt mycket bredare än tidigare. 

Ni vet när man sitter på sina hälar, med hälarna mot arslet? Det är en position jag i vanliga fall inte klarar av. Jag klarar en bit, men aldrig ända ner, och den biten gör ont. I somras gav jag mig fan på att jag skulle klara av att nudda i alla fall, och det klarade jag efter att ha tänjt en halvtimme om dagen i en månad. Idag med elektroderna satte jag mig ner direkt. Var frågan om kanske 5 centimeter mellan hälarna och min röv, och benen spände knappt emot. 

Mannen som hade hand om detta sa dessutom att dom resultat jag uppnådde idag är ingenting mot vad jag kommer att uppnå om jag kan börja använda dessa regelbundet. Hjärnan vänjer sig liksom vid att göra "rätt" och ju mer man tränar och upprepar desto mer fattar min ärta. 

Och så det där med att hjärnan kopplar till musklerna snabbare. Efter allt detta + arbetsintervju var jag hungrig som ett djur och gick och åt lunch. I kön tappade jag en lapp ur min plånbok. I vanliga fall fattar jag ju som alla andra att "ah, tappade egendom, måste plocka upp den", men innan min kropp har kommit till skott finns det en fördröjning på någon sekund. Idag plockade jag upp lappen innan jag själv förstod det. Det gick så snabbt. Jag var så mjuk i kroppen. 

Jag hålls såhär mjuk till imorgon, ungefär. För fortsatt effekt behövs mer elektroder. Det kan man fixa. Om man har 4000 euro. Det har jag inte, men jag vet att det är värt varje peng. Helt fantastiskt. Jag ska försöka få någon fond eller något för detta är det bästa jag upplevt. 

Vill krama människan som uppfann detta. 

huomenta gomorron.

Min första lediga vardag på evigheter. Har arbetsintervju senare idag, men min fysioterapeut ringde och sa att det hade blivit en ledig tid till att testa ett nytt påfund som heter elektroddräkt. Så det ska jag göra nu och sen skjutsar hon mig till intervjun. Fick så bråttom att jag var tvungen att äta frukost, blogga och fotografera mig själv samtidigt. Man är väl en trogen bloggare. 

carpe diem yolo mcdonalds.

Han: Du är ung ännu.
Jag: Men jag känner mig äldre än jag är.
Han: Du verkar äldre också.
Jag: Men inte typ 35 väl?
Han: Nej, men inte 22 heller. Men du är ung. Du ska leva livet, gå på McDonalds så ofta du kan.

Hejdå ska åka och köpa franska och cokis. Eller sola på min gräsplätt.

mvh arbetslös.

Drömde inatt att dom ringde från ett av jobben jag var på intervju hos.

Intervjuaren: Jag har ringt dina referenser!
Jag: ...... Jaha? Vad sa dom då?
Intervjuaren: Att du är glad, spontan och alltid har en anekdot att berätta från din vardag.

Jaha.

missä menee raja?

Han: Det är ju lite skillnad på våra yrken. Du kan ta med din poesi till en fest men jag kan inte stoppa ner ett elskåp i bakfickan.
Jag: Men vem fan tar med sig sin poesi på fest?
Han: ..... I och för sig.

sorti á la idalavida.

Slut på praktiken. Kommer att kännas konstigt. Har hållit till på samma ställe sen januari, i totalt 15 veckor. Och nu mitt i allt är det slut. Förstår inte. Vad jag däremot förstår är att jag aldrig kunde ha fått en bättre praktikplats. Är så mycket mer tacksam än vad jag någonsin kommer att kunna uttrycka i varken tal eller skrift. Gud i London vad mycket jag har lärt mig och vad omväxlande det har varit. 

Inte bara praktiken i sig har varit givande. Det har också varit otroligt nyttigt för mig som människa. Jag vill bara berätta, för alla ni som kallar mig lat och slarvig (hej, sys...) att jag inte har försovit mig en enda morgon på dessa femton veckor. Varje kväll har jag lyckats lägga mig i tid, och mina sömnproblem har jag löst med att ha TV på samtidigt som jag somnar för att kunna slappna av min tankegång. 

En gång har jag ätit lunch ute på stan. En. Alla andra dagar har jag haft dessa eviga matlådor. Jag har gått från att kunna tillreda två anständiga maträtter till sju. Om några veckor får jag besök och jag funderar faktiskt på att bjuda på makaronilåda. Tror det skulle fungera utan diverse förgiftningar.  

Jag ringer nu viktiga samtal utan att vara jätterädd. Och även mindre formella. För några dagar sedan bröt ett samtal med en vän. Jag ringde upp. Istället för att vara den som väntade på att bli uppringd. Låter kanske fånigt men jag är, eller har varit, livrädd för sådant. Även när det gäller vänner. "Jaa he bröit!" tycker, eller tyckte, jag alltid att var jobbigt att ringa och säga. Men det var ju för fan bara vad som faktiskt hände. Förklarade mina framsteg för min vän. "Ja grattis, jag är ju livsfarlig att ringa till." 

Praktiken har gett mig: Lärdom, erfarenhet, kunskap, mod, fokusfrånstötning, matlagningsskills, wake up-calls, livslära, dygnsrytm.  Och en Lilla My. 

Vi åt en bullalängd på kaffepausen och så fick jag denna. Finaste jag fått. "Det här paketet har ingenting med din nationalitet att göra. Eller lite." 

När jag gick hem såg sisuskålen ut sådär. "Lite sisu" bokstavligt talat. Jag trodde inte folk skulle gilla det.  Nu ska jag sova. Tack och hej.

loppu.

Imorgon är min sista dag på praktiken. Bara en fråga: Vad hände? Tid, du milde tid. 

 Ska lämna lite sisu i köket innan jag drar. Slog mig precis att jag kanske borde tagit med bullar istället, men vet ni vad? Jag KAN INTE baka och jag TÄNKER INTE gå till affären och köpa något som jag låtsas att jag bakat själv. Sisu blir bra. Man får ju inte skylla på praktikanten. Sisu får dom dessutom inte tag på lika enkelt som vrinsöta rulltårtor heller. Tack för mig.

om stockholm.

I Stockholm blev jag betjänad av en sovande pojkvasker, firade min fina vän Ellen, träffade min fina vän Ellinor, gick på bio, handlade på Systemet och fick visa legitimation för den finska kvinnan i kassan (hon blev jätteglad), gjorde en undersökning baserad på slumpmässiga människor jag mötte på gatan, åkte hutlöst mycket tunnelbana och pendeltåg av och an, hade fin diskussion men alkoholist på buss (ville skrika på folk som stirrade), skrattade åt Ellis roliga pappa, drack gräsvin, sov i en taxi, bevisade att Dallarn ÄR mannen i mitt liv (jag-salongsberusad sjukgymnast: 100-0), tittade på finska kanalen, köpte finsk sötlakrits, ha det så bra då, ha det så bra, ha det så bra, vi kanske ses. Och så vidare.

Hittade ett par partybrillor på Glitter. Köpte. Inte.

Jag och Karamelli. 

 Jag och Karamellen. 

Ett av många roliga svar jag lyckades samla ihop. 

fan.

Var just på arbetsintervju. Intervjun gick väl bra men än en gång (okej, andra gången) satte Dallarn käppar i hjulen. Vad dom inte begriper är ju att Dallarn själv har hjul. Extra hjul, utan käppar. Det försökte jag förklara och det försökte dom förstå. Försökte.

Han får stödja mig ikväll när jag tömmer vinflaskan i alla fall. Godnatt.

högtid.

Kan inte hantera. Trots att jag har folk runtom mig och saker att sysselsätta mig med är det lika förbannat ensamt och tomt varje år. Tur att det bara är 2 dagar denna gång. Det värsta är att jag alltid börjar ångesta i förväg inför nästa. Det vill säga midsommar. Den värsta efter julen. Och så vidare. Påsken är av någon anledning lättast att klara av.

att skriva.

jag visste att det var något jag hade glömt
och det var: skriva en vinnande novell innan april är slut

två dagar kvar och jag sitter här och skriker åt mig själv att man inte kan tvinga fram text, att det inte blir bra. och jag säger till mig själv fan vilken idiot du är du har ju det i dig. du kan tvinga och du kan spy och du kan låta komma för det spelar ingen roll om det är måndag eller lördag eller onsdag eller februari eller oktober eller april för det finns där och det ska ut. det ska ut fast det kanske inte vinner. men det är samma sak med jobb. söker man 20 kommer man kanske till en intervju. söker man 30 kommer man kanske till två, 35 eller 40 och en jävla massa tur så har man kanske ett jobb. man kommer ingenstans om man inte går framåt. eller rullar framåt om man inte kan gå. tänker framåt om man inte kan rulla. vill framåt. och mitt i allt ska man leva i nuet. jävla balansgång.

jag tänker alltid att det ska vara kul att skriva för att det är en hobby och sen när det inte känns kul så slutar jag och tänker att det här inte är mitt kall i livet. idiotiskt. ingenting är väl alltid kul. själva processen är väl sällan kul. men efteråt är det skönt. som när man städar. eller bygger en hylla. eller diskar. eller tar upp en fånig konflikt som har grott i hjärnbalkar sedan 2009. eller ringer en myndighet. eller ja. för att skriva kan vara lika tungt eller tyngre. mentalt. inatt skrev jag 5 rader, grät 10 minuter, skrev 5 till, grät 10 till. för att det måste ut. för att det äter upp mig annars. för att det sitter så djupt. för att det är så otroligt jävla orört att jag nästan blir arg.

och jag vet inte vad det är med mitt tålamod. jag pendlar mellan att ha omänskligt långt och omänskligt kort tålamod. när jag skriver har jag omänskligt kort. jag vill att alla ska läsa direkt. jag finner det meningslöst att skriva några sidor och trycka på "spara" och låta det bli kvar i datorn. vad ska datorn med det. jag vill att alla ska se. idiotiskt tänkt av mig.

ibland kan jag få idéer men sedan tänka "dom ska jag spara till bättre tillfälle, inte skriva ännu". vad väntar jag på egentligen? som att jag skulle bli publicerad, ens. verkligen inte med denna förhalande attityd.

mitt förhållande till mitt skrivande är inte speciellt hälsosamt. men vi kan inte göra slut heller. då dör vi. så länge man lever kan man göra något för litteraturen, eller vad det nu var jag läste i en pjäs på jobbet häromdagen.

en sanning till.

Jag: Ja meillä on ballonger... Siis ilmapalloja. Gud vilket bisarrt kalas.
Han: Hela dallarn är ju bisarr.

en dag.

Idag har jag ringt 3 viktiga samtal utan att vara rädd innan. 2 av dom var när folk var inom hörbart avstånd. I vanliga fall låser jag alltid in mig på toaletter eller allra helst i någon källare dit ingen hittar. Watch me make these small framstegs.

trailer till pjäsen jag sufflerade.

fäller färre hårstrån om jag borstar torrt.

Har bråttom. Praktiken närmar sig slutet, rapporten knappt skriven, arbetsgivare säger nej och jag säger jo, har tider till ortopeder, hästar, människor, måste omtenta grammatik för har bestämt att min examen ska ligga framför mina tår till jul, måste meddela fpa, måste ringa fpa, måste fråga fpa, måste sucka "fpaaaah", måste deklarera, vill ha ett socialt fungerande liv, vill följa med hockey-vm, vill hinna skriva, vill kunna skriva, framförallt.  

Men jag är glad. Trots att enda gångerna jag verkligen hinner tänka är i duschen. Där var jag just. I helgen efter att jag hade duschat hos Ellen och satte mig i hennes rum frågade hon "vill du ha en borste eller kam eller något?"