idag

Jag och Simon var till vår gamla skola. Åt ärtsoppa och pannkaka. Konstaterade att bitarna var mindre nu än då vi gick där. Kramade Bibbi och sa att jag saknar henne. För det gör jag. Mycket. Hon hade nya glasögon.

Sedan begav vi oss för att beställa en ny dallare åt mig. Vi hade lite problem att hitta dit. Även om Simons resonemang var fint - ett halvt lokalsinne plus ett halvt lokalsinne blir ett helt lokalsinne.

Efter en stund var vi åtminstone i närheten och jag kunde långsamt dra mig till minnes. Oktober 2009 med dåvarande god vän. Tidigt 2000-tal med pappa. Tidee ska vi åpp, tidee ska vi åpp.

Det fanns tre sorter att välja på. Tre fula. Tre med jättehög handikappfaktor. Det som är bra med dallarn är att den inte är någonting extra. Den är smidig och helt perfekt. Ingenting jag räknar som ett hjälpmedel utan någonting som bara hänger med. Någonting som tyvärr inte tillverkas längre. Så vad skulle jag göra, jag valde den minst fula och minst handikappade av dom tre.

Jag vill inte. Inte alls. Det är absolut det sista jag vill. Men man kan inte svetsa i ett tunt järnrör hur många gånger som helst. Nästa gång den brakar av och svetsaren säger tyvärr Ida, tyvärr, måste jag bara säga jaja och ta till min nya. Som jag får hämta ut i oktober när jag är hemma nästa gång. Som inte är någon Partydallare eller rallydallare eller någonting. Om jag inte rustar om den. Funderar redan på att köpa sprejmål.

Och ännu har jag min ädle favorit så många dagar som ödet bara vill. Dom ska jag ta vara på!