22 augusti

tolv år sedan min mamma dog.
tolv år sedan jag vaknade mitt i natten och inte begrep någonting.
inte ens hur man skulle reagera när jag hörde vad som hänt.
jag minns siffrorna i digitalklockan på nattduksbordet i min brors rum.
dom var röda och bakgrunden svart men jag uppfattade ingenting av tiden.

tolv år av saknad. tolv år av tomhet.

jag önskar att hon hade fått läsa min gräsliga b-uppsats och att mina tre brorsbarn och två systerbarn hade fått träffa sin farmor respektive mormor. att hon hade sagt gonatt sådär som hon alltid gjorde och uppmuntrat mig på samma sätt. fast det tror jag hon någonstans har gjort ändå för jag står är trots allt en bra bit på vägen.

innan hon dog hann hon lära mig två viktiga saker i livet som jag tydligen aldrig släppte och aldrig kommer att släppa - läsa och skriva.

och med hundra enheter för låg blodsockerhalt i sin kropp tar pappa fram ett gravljus och ställer det på vår öppna spis medan jag så oberörd som möjligt äter den sista pajbiten rakt ur formen och när smulorna tar slut frågar han om jag ser framemot mina studier och jag svarar att jag inte vet fastän jag vet och så säger han att han ska peeda till gravgården och förklarar vilka knäckebrödssorter som är goda.

Ellen: Fö mommo Maj-Lis tyckt väl itt om dödskallar?
Pappa: Nä.
Ellen: Va tyckt hon om tå?
Pappa: It veit ja, nain bild på nain teddybjöön.