I fredags var jag och min favoritkusin på vår favoritlokalkomiker Alfreds första avskedsturné i den röda gården där man alltid kliver in på samma vis, med samma känsla och samma blick.
Han hann bara börja sin show med kameler, Gud och Bibeln innan både jag och min själsfrände fann den där gemensamma punkten att skratta åt och så satt vi där, på första raden, och inte kunde sluta. Det slog liksom inte fel någonstans. Idén, dialekten, ironin, allting. Mest idén. Tänkte att jag måste behärska mig, det sitter folk bakom. Sökte blicken till fönstret. Försökte fundera på om någon månne var hemma i huset bredvid, och vem som bodde där. Men så svängde jag på huvudet och såg min kusin vika sig dubbelt av skratt. Då är det redan på en sådan nivå att det här med behärskning är löjligt.
Vi fick fortsätta vika oss under hela showen, även om inledning och avslutning var starkast. Jag känner ingen annan människa med sådan otrolig begåvning vad gäller imitationer och låtskrivande. Jag känner ingen som vågar driva med sådana saker som han och dessutom göra det så proffsigt.
Visst fanns det, precis som på Citymarkets alkoholhylla, ABC's köttdisk, i regeringen och i den här bloggen, sämre partier, men är det ingenting som förstör en fantastisk helhet är det ingenting att tjata om. Inte här, åtminstone.
Hopi hopi till Maxmo! Alfred Backa är bra.
sv. Jåå gär he snälla :D :D
SvaraRadera