och hur gick det på våga tala idag då?

Vi gick igenom kroppsspråk, gester, ögonkontakt och liknande. I par skulle vi läsa texter för varandra på olika sätt. Betona, gestikulera varierande. Och så skulle vi tänka oss att motparten var en plutt på 4 år, som inte visste vad en elefant var för något, och förklara det samtidigt som vi använde oss av gester.

Redan här fick jag problem. Eftersom jag är så van med barn i just denna ålder tänkte jag mera på hur jag sa. Jag kunde liksom inte gå loss. Jag var fast vid att min åhörare var 4 år och inte begrep ord som Afrika, savann, enorm, gigantisk och otroligt, som de andra utan problem använde. Min 4-åriga kompis fick istället hjälpa mig, "finns det olika slags elefanter? vad äter dom?", istället för att jag hjälpte honom.

Sedan skulle vi förklara vad en myra var, medan vi använde gester som var i måtten av en elefants. Nå, ni vet ju mina hjärnhalvor. Inte har dom nånsin riktigt kunnat samarbeta. Där satt jag och hakade upp mig.

Men det fina med våga tala är att varje gång, hur det än har gått, känner man sig starkare när man går därifrån. Det är så otroligt lärorikt. Och jag är så glad att jag anmälde mig. Att jag vågade. Vågade våga våga tala. Att vara perfekt är inte det samma som att må bra, som vi säger på kursen.

PS. Läraren sa till mig idag att jag borde bli vetenskapsman. Jag har tydligen ett välutvecklat kritiskt tänkande. Själv är jag tveksam, känns inte som mitt område. Ida the vetenskapskvinna. Nja.