"men den är ju lila..."

Såg ett tv-program idag som var väldigt, väldigt underhållande. Mina måndagar är räddade några veckor framöver. Handlade om ett gäng ungdomar som bott hemma hela livet, fått allt av sina föräldrar, aldrig behövt göra något och förstod därför inte heller riktigt hur man lever en vardag.

Dessa flyttade nu ut i ett hus, där de fick försöka klara sig själva. Samarbeta, laga mat, städa, tvätta, jobba, klara det ekonomiska, allt som de aldrig tidigare ens tänkt på.
De handlade mat. De flesta av dom hade aldrig tidigare gjort det. De skulle köpa kött och de kivade i fem minuter om vem som skulle hämta det. Till slut gick alla tillsammans för killen "vågade inte".
De skulle köpa rödlök, när den ena utbrast "men den är ju lila..."
Sen tog vattnet slut för att alla duschade för länge.

Jag är i och för sig inte heller särskilt klok som glömmer bankkortet hemma när jag handlar, men det där var nog ändå på en annan nivå. Jag hade roligt.

Uppsatsen har jag nästan inte skrivit på alls. Men imorgon är jag som en kanin på endorfiner. Efter att jag köpt farsdagskort och skor. Man kan inte gå runt med hål på skorna när vintern är på väg. Visst är jag vis som förstår det?