why oh why?

Varför är alla unga män som begåvats med talanger på teatraliska eller i övrigt konstnärliga planet så satans snygga att jag nästan dör?
Nä, det är inget jag bara säger nu. Jag har studerat det länge. Och det stämmer.
Varför är alla dessa upptagna? Kunde de bara inte ha sett mig först? Var var jag?

Det är något med håret. Ja det är sant. Det är håret. I 9 fall av 10. Håret. Mmmmmmmmmm.
Hur många med konstnärlig snygghet och hår är på Ollis ikväll? Noll, säger jag. För de är hemma och myser och leker charader eller skriver texter eller identifierar rädsla eller lycka eller skriver låtar eller spelar gitarr eller dricker rött eller kammar håret eller läser manus.
20 euro på noll?

jaaaah.

Nä. Jag har na feil. Singellivet är nog bra.
Men allt jag tidigare skrivit är sant.

Hälsningar Ida som ska dammsuga i pyjamas OCH har tjugo grader celsius på sin balkong.

hej alla glada.

Hoppas ingen såg mig idag när jag gasade mest vad jag gasat hittills i mitt liv. Jag hade inget annat val. Jag skulle till en stad med vilken min relation inte är den bästa, där jag gått sex år i skola och hatat allt, och min bil var omringad av snö. Jag kom loss.
Jag åt pizza med min Stockholmsvän Elli. Pizzorna är allt jag saknar med staden. Det var en trevlig stund. Efteråt körde jag hem Elli. Eller inte hem till Stockholm men hem till torpet som egentligen inte var hennes hem denna gång heller. Men det brukar vara det. Vägen var hal, hemsk och spårig. Jag tänkte att nu kanske vi dör. Ett snabbt ögonblick hann jag tänka på vad som spelades i radion. Rammstein. Vill man dö till tonerna av Rammstein? Helst inte. Jag bytte kanal. Till finsk radioreklam. Jag vet inte om Rammstein eller finsk radioreklam känns bättre för en stockholmare. Men, det finns oftast ett men, har ni märkt? Vi överlevde! Tur!

Jag körde tillbaka till stan. Hämtade upp Natu och så körde vi till bion och såg Snabba cash.
Den var okej. Lite svår kanske. Jag vet inte. Men biopriserna är lägre in i veckorna så jag ångrar inte det jag gjort.
Sedan körde vi runt på stan, som traditionen påbjuder när vi har lov från skolorna. Hon är nog rolig. Hon visste inte hur hon skulle kunna vara sin "pojkvän" i England trogen ifall hon festade. Jag sa att om hon är kär på riktigt så går det nog automatiskt.
Hon sa: "Nå vittu hu tror du min hjärna tänker när ja e full?"
Märkte ni! Hon var inne på samma spår som jag var igår, med att hjärnan tänker och inte vi! Det tyckte jag var kul. Oskyldigt och kul.

Jag kom hem och var glad. Bara glad åt allt. Vet inte. Det är bara så ibland och ikväll och ibland och ja sa jag att det var så ikväll också?

Ska jag berätta vad jag drömde inatt?
Mannen som leder dramalabbet har hela natten berättat för mig, att jag ska ta det lugnt, lugnt, bara lugnt. Han vet att jag kan. Det är bara en scen, bara en scen, en scen. Hundra gånger sa han det. När jag vaknade funderade jag på vad det betydde.
Så jag kollade pappret vi fick. Där står att man kan också delta med en scen. En scen en scen en scen. Det ska jag väl klara.

Imorgon händer olika roliga saker. Jag ska besöka Alko och Prisma. Carro kommer. Jag har en miljard roliga saker att berätta. Vi far till Ollis. Far man ti Ollis? Jåå, jåå.

knappar.

Varje kväll jag inte kan sova börjar min hjärna allt som oftast, vare sig jag vill eller inte, leka ordlekar. Den leker så vilt att det för det mesta gör det omöjligare att somna. Jag vet inte om jag tycker att det är hela världen.

Knapp.


Knappare.


Knappast.


Sånt där började den helt olovandes rådda om i söndags. Jaja tänkte jag. Eller var det hjärnan som tänkte? Jag blir osäker. Vi säger ju jämt att vi tänker, men det är ju hjärnan? Är vi hjärnan? Är hjärnan vi?

Nu ska jag på allvar försöka skriva en pjäs. Jag har sjutton dagar på mig. Jag har haft fler. Teorin vi gick igenom förra gången vilseleder mig. Jag är fortfarande inget teorins barn. Så jag tänker skita i den lite smått sådär. Hej med er.

ett grönt land.

Idag kände jag mig jättetråkig. Så jag impulsringde teatern och undrade att finns det nu månne en plats till det där gröna landet ikväll. Och det fanns.

Den var nog fin. Och rolig. Scenografin fin.
Ibland tyckte jag att publiken skrattade på konstiga ställen. Och så undrade jag hur mycket de själva skulle skratta om de vore i en sån där situation. Fast det är ju jag, jag som alltid lever mig in i varje film och pjäs jag ser till en grad som kanske inte riktigt är hälsosam. Dessutom var nog hela Borgar en sådan som var svår att låta bli att skratta åt, och det var väl meningen.
Hans monologer, eller om det nu kanske då var dialoger på ett djupare plan, hade jag för låg intelligenskvot för att uppfatta fullt, däremot. Eller jag fattade men det kändes konstigt.
Skådespelarna får 8 välgräddade pannkakor med sylt. Namm namm.Vad gör jag med resterande två? Äter upp? Näää. Men jag känner att jag inte är tillräckligt påläst gällande skådespeleri för att kunna kritisera mer. Och 10 kan man ju inte ge bort bara sådär?

Sen ogillar jag starkt människor i publiken som inte kan vara tysta.
"Ojjj skåd no! Va rååååolit! Va dukti!"
Ja oj. Vi ser nog. Alla har vi mer eller mindre uppsökt platsen av samma orsak - vi vill se på teater. Jo.

andra mars tvåtusentio.

Min telefon pep strax innan 07. Jag fattade inget annat än att någon vars namn började på M hade skickat meddelande.
M var min bror Magnus och han har fått sitt tredje barn i morse. En son.
Jag blev så glad och ivrig att jag inte kunde sova igen på en halv timme.
Mitt femte syskonbarn är fött.
Jag är glad och stolt.
Bara det slutar snöa ska jag köpa present.

I slutet av januari förklarade min brorsdotter Linnéa stolt att nu behöver hon bara byta blad en gång till i sin kalender så kommer syskonet. Det råkade nu bli två men jag betvivlar att hon är en ledsnare storasyster för den sakens skull.

Alla mina brorsbarn är födda inom tre första dagarna på dess födelsemånader.
Dottern dag ett, sönerna dag två och tre. Bra gjort.

mina sverigetroll är nästan österbottentroll.

Både Edward och Ellen pratar nu nästan mer dialekt än rikssvenska. Det är konstigt och ovant. Lite som hej hallå va ha ni fått fö feil.
Men dom har ju bara flyttat. Och lika söta är dom fortfarande. Edwards gula leksaksbilar är nu goola och han skjooter med sina pistoler. Toosen Kootar, ungefär. Det är inte alltid så lätt att byta språk antar jag.

Allt gick bra förutom när Ellen skvätte vatten i sin soppa, tyckte att det var äckligt och vägrade därmed äta. Jag försökte förklara att soppa är typ vatten. Sen kom jag på hur jättepedagogiskt det var. Fast vad gör nu jag som är pedagogiskt egentligen. Tar roliga bilder, maybe?


mina gullegrisar (gullefisar) eller gulllepluttar (gullepruttar). vår humor är bra, yes.

när katten är borta dansar råttan på bordet...

Ellen: kan itt vi ta en bild till så ja får si stirrig ut.
Ja, man kan ju inte påstå att hon misslyckades.

gissa hur många minuter vi skrattade åt denna bild.

hej välförtjänta brons.

När jag vaknade klockan 05 i morse visste jag att snart får vi brons. Jag bara kände det.
Jag var lugn trots att det i ett skede stod 3-1 till Slovakien. Jag bara kände att det var vår match. Och det var det. Mina lejon spelade fint så fint och vann med 5-3 och fick bronset. Det var dom värda. Mest glad är jag för Koivu, Selännes och Lehtinens skull.
Usch vilken tråkig blogg det här måste vara för alla er som inte bryr er ett skit om hockey. Men jag slutar nu. Jo nu. För nu är jag nöjd.

Något annat har jag inte gjort idag. Läst bok och handlat blåbärssoppa. Hatat snön.
Jag har sportlov och imorgon ska jag passa mina systerbarn. De brukar vara en smula underhållande. Hoppas bara att de inte vill leka ute. Jag kommer att hata snön imorgon också. I all evighet kommer jag att hata snön. Hoppas de vill läsa böcker och skriva bokstäver. Eller bilda orkester.

mapp med minnen.

Jag kollade igenom min "mapp" (det är en plasficka fet och fullproppad som få) med saker jag har velat spara under mina år. Flygbiljetter, andra biljetter, kvitton (ja. eeeeeeeeeeee plats för skratt) och annat krams. Mest för att jag vill minnas. Där finns saker som har betytt något för mig.

Jag hittade bland annat:

- Ett kärleksbrev jag fick i Belgien sommaren 2006. Jag tänkte att det var nog det enda kärleksbrev jag fått och kommer att få.
- Det sista födelsedagskort jag hann få innan mamma dog. Det var Nalle Puh och på engelska. Hon ville att jag skulle lära mig. Jag minns att hon hade köpt det i England.
- Fyra biljetter från teaterföreställningen Onödiga Människor. Jag började skratta lite.
- Födelsedagskort av mommo. Jag började gråta.
- Biljett från den där föreställningen vid Stadsteatern som vi var på med Virtanen. Varför var vi det?
- Massor med autografer av Kometfabriken. Barndomens oskyldiga lekar.
- Urklipp med Ted & Kaj från alla tidningar i världen. Nästan.
- Födelsedagskortet jag fick av Ann-Luise med Robin Hood på. Jag log.

Och hundra miljoner andra saker. Snart spricker fickan. Då får jag skaffa ny.

För er som undrar så har Berit och Helge inte dött. De är bara iväg på semester. Behövde lite paus. Kommer snart hem.

förlusten.

Jaja. Vi fick ett tröstmål. 6-1.
Imorgon torde vi få brons. Och det är bra.

USA är mitt egentliga favoritland nummer ett.
Men inte i hockey. Det finns inget jag älskar som mina lejon.

Nu ska jag fråga mina vackra vänner på andra sidan jorden;
are you happy now?

Sedan krypa ner under Mumintäcket med Erlend Loe, mmmmmmmm.

sex.

Så satt jag här. Förväntansfull med chokladen och hallonsaften.
Glad och nöjd. Hade en fin match att se fram emot.

Bara någon minut in i matchen klåpar målvakten och sedan spelar alla värdelöst.
Helt värdelöst. Amerika bara pang pang pang boom.
Sex mål. Sex. Mål.

Ställningen är alltså 6-0 till Amerikat efter första perioden. Och jag sitter här. Inte lika förväntansfull. Men jag försöker tänka, att tidsmässigt är det möjligt att göra sju stycken mål på fyrtio stycken minuter. Jag försöker också tänka, att allt kan vända, och allt kan hända. USA kanske tror att de redan har vunnit. Och så får mina lejonmän ett eller två mål. Då blir amerikanerna stressade, skriker fuck och tacklar. Och utvisas. Och pang pang pang boom vi krigar tillbaka.
Och så säger Toni:
Ja måst no ta en öl till...ha no bara tagi en.

Jag skrattar och tycker det låter som en bra lösning.

Äh. Jag vet inget. Men jag tänker komma ihåg denna match oberoende.
Och hur som helst har vi ju chans till brons imorgon.
Men ja sko it vila ni sko ge åpp gollapåjkaaaaar.

jag har en kompis som myntar vackra ord.

Ida yttrade ett nytt ord idag igen.
Hon är genialisk på det planet.

Jag är inte invalid, inte handikappad, utan gångsförsvagad.

Jag har inte hört bättre ord. Tack Ida.

välkommen till min hjärna! sätt dig så kokar jag kaffe.

Vi skulle börja med animationer med lerfigurer på bildkonst.
Joel och jag fick genast en idé.
Då säger hon, ja hon, alltså hon, ni vet nog vem, att
DET GÅR INTE TILL SÅ, EN IDÉ KOMMER INTE FRAM SÅDÄR FORT.
DET FUNKAR INTE SÅ. NI MÅSTE TÄNKA. DEN FÖRSTA IDÉN ÄR INTE ALLTID DEN BÄSTA.
nee, det har vi inte sagt?
NÄÄ MEN NI HADE EN IDÉ NÄR NI HADE TÄNKT EN MINUT.

Ja alltså. Jag är ju jag och sa till sist efter massa liknande ramsor:
flytt in i min hjääno så får do sii ho snabbt mina idéer kommer.

Hon sa inget mer.
Imorgon gör vi kanske något åt saken.
Det kan ju inte hålla på såhär.

JAAAAAA

05:00 steg jag upp efter inte så många timmars sömn.
Exakt två timmar senare kunde jag dansa min första segerdans, 1-0 till vårt land, vårt land.
Jag fick också äta upp alla gånger jag klagat på att Jalonen tog med Niskala istället för Jokinen.
Ytterligare nån minut senare kunde Filppula, via en av mina två älsklingar Koivu, den yngre av dom, sätta in 2-0 i ett tjeckiskt mål som gapade tomt.


Nu far jag iväg (på bildkonst) och analyserar matchen samt kommande match(er?) med Joel.
Glada vi till skolan gå!

Yeaaaaaaaaaaah.

onsdagar har blivit sällskapsdagen.

Förra veckans onsdag gick jag och Sandra på stan, spelade spel hos mig och besökte henne.
Idag gick vi på stan, färgade mitt hår och spelade spel med Mischa.
Nästa onsdag ska vi besöka piercingsstudion för hon ska piercas och jag ska byta smycket som ska göras inom två veckor.
Onsdagar är nog bra. Idag köpte jag en söt klänning/tunika och kan inte vänta på våren.

Bäst jag sover nu. Klockan ringer 05:00. Finland-Tjeckien.
I värsta fall kan jag tvingas lämna bort bildkonsten imorgon bitti...

pensalataxen!

När jag körde bil idag hörde jag på X3M och najs eller bajs. Plötsligt skickade någon som kallade sig Pensalataxen in ett meddelande. Och då sa Anne "Näää! (Det var ett oj-vad-häftigt och ett oj-vad-gulligt-näää, inget negativt) En tax som bor i Pensala!"
Kjell sa: "Jo, och som har skickat in hit till studion."
Sen analyserade dom meddelandet en stund och kom fram till att det var lite fel svarat av en tax.

Ja jag fick så roligt att det var en utmaning att behärska körningen. Dagens bästa, lätt!

Jag undrar lite vem avsändaren var.

trafikstopp och stopptrafik.

Något har inte gått speciellt bra idag.
Men det gör inget.
Det har varit en dag ändå. Tisdag.

Lunchen var kållåda. Melon simmade i salladen. Efterrätten var den där vita krämen jag gillar minst av alla. Jag åt ändå. Så att jag skulle orka sammanfatta en intervju till en text.
Jag körde Ida till bilskolan i samband med att jag själv skulle till Brändö.
När jag kom hem igen hade trafiken nåt fel. I huvudet tror jag. Jag skulle svänga över vägen till min gård. Det var enormt lång bilkö i mötande riktning, bestående av bland annat tre väldigt stora lastbilar. De var från ett annat land. Gigantiska. En av dem placerade mitt framför ingången till gården och vid sidan om mig. Ja den var ju så stor så bilar bakom mig inte rymdes förbi, också för att det stod bilar parkerade på andra sidan om mig.
Jag gjorde det jag tyckte var det bästa jag kunde göra. Slopade mina blinkers och körde runt några gator ett varv för att släppa fram de bakomvarande. Det var ju inte precis så att jag hade bråttom hem.
Det var stockning på Strandgatan också. Ja. Jag vet inte. Men man kom inte fram på ett tag. När jag sedan återkom till samma plats som tidigare står lastbilarna ännu kvar. Ja. Jag vet inte. Så jag tog ett varv till. Och då kom jag hem. Jag vet inte men det kan kallas rusning.

Ikväll har jag besökt Finlands första allmänna bibliotek.
Och så har jag känt på hur det känns att förstöra fotografiet med hela skolan på. Det var sinnessjukt fult. Jag blundar och skrattar. Men i den där skolan spelar det ingen roll alls. Det hade knappast spelat nån roll fast jag hade gått runt och blundat och skrattat hela tiden. Fast det kanske jag gör.

När Ida såg mina ensamma foton utbrast hon: oj va du liknar din gudmor!
Jag frågade: ho veit do att on e he?
Hon säger: ja hörd att nain sa e tå vi va på teater.

Hej Österbotten.

olympiska spelens hysteri.

Efter att Sverige fått sitt andra mål sprang jag till skolan. Rektorn säger att vi inte ska ha foto i klassrummet utan på ett annat ställe som är dåligt för det är långt borta och många trappor. Jag frågar om vi inte får se ishockey. Nej, först när Finland är i final får vi se ishockey.
Nåväl, Joel och och jag går dit. Jag förklarar rivaliteten Finland och Sverige emellan åt vår rumänska lärare. Samt hur viktigt det bara är. Snäll som han är lovar han de som vill att gå till skolan och se tredje perioden.

- men om rektorn säger nåt, undrar jag. (Fast på engelska)
- äh, säg att ni jobbar i två grupper och ni är grupp nummer två som väntar på er tur.

Så jag och klassens karar gick iväg. Finland förlorade 3-0. När det är slut kommer rektorn. Han ser på mig. Jag ser på honom. Han säger strängt: "Foto i NT1!"
"Jaa." säger jag.
Han spänner ögon jag aldrig tidigare beskådat å hans sida i mig. "NU!"
"Jaaa vi e på väg."

Han tror säkert jag är en olydig idiot som över huvud taget inte hade tagit del av foto-lektionen och inte bryr mig.
Nä, det är ju inte så.

systerspenderad snöig söndag.

systersöndagen snart slut.
söt systerdotter shoppade skor.
syster sökte slalomjacka.
snön slutar sällan.

spelade sedan sällskapsspel. segrade. skrattade.
sjunker smörgåslös sänkyyn.

jo jag fuskade. på sista ordet. perkele!
det där kommer att gnaga sönder min hjärna så till den grad att jag inte kan sova.
men jag måste måste måste sova. för mitt alarm tjutar 06:45 imorgon.
för 07:00 spelar mina tappra lejonmän mot tre kronor. inte ens fem kronor. jag har inte hört fattigare.

imorgon anländer mitt retroaktiva handikappbidrag. det betyder att jag ska köpa bröd, muminsängkläder och heath ledger-boken. och kanske 3 pocketböcker för 10 euro. jag är kär i böcker.

ps. i onsdags var sandra här. jag smällde av misstag toalettdörren i dörren innan ytterdörren, som jag nästan alltid gör. jag säger åt sandra: hedee gör ja nästan varenda daa, fast ja ha båodd jär ett halvår.
sandra säger: nå noo ha du bodd länger än ett halvår...

aj jo, nästa måndag har jag bott här ett helt år. 12 månader. 365 dagar. åhå.

lördagmys.

Jag ligger på soffan hos Bazooka. Varsin dator är i användning och vi mumsar Dumle som jag köpte för flaskpanten. Vi drar Dumle-skämt på msn och jag kan känna hur sociala vi är.
Han har bjudit på bröd och nu lyssnar vi på Tina Turner.
Det är nog bra att jag har honom.

Idag var jag på dramalabb. Tillsammans med en Fanny som var en snäll Fanny skrev jag en pjäs om en tjej som blev lurad in i ett hus med fyllhundar och en vanlig hund. Den hade rabies och hette Bosse. En dam undrade om vi kände varandra från tidigare för hon tyckte vi jobbade så bra tillsammans. Kände varandra gjorde vi inte men det hände flera gånger under skrivprocessen att vi sa samma saker på samma gång. Så det gick ganska smärtfritt och fort.
Dock var det där bara en övning och till nästa gång ska jag ha skrivit en egen pjäs. Jag vet inte hur jag ska klara det.

Just det. Det här är vad min pappa sa om min piercing:

Va fan ha do laga? ska ja klös taan e?

Han är så cool.

ett varmt tack,

tack kära panikångest för att du lyckas förvandla mig till den sämsta människan och framför allt sämsta dottern på jorden. tack för att du skriker min hals sjuk och slänger mig kall i snödrivor. tack för att du besöker mig ibland. tack tack tack vad det gläder.
tack för att du inte gillar varma duschar.

efter revyn (som var bra!) for allt iväg
och jag är medveten om att felet är mitt
och att jag inte var en bra människa.

jag ska sova
i ett hus jag spytt galla över
fast det är ett mysig hus
med mysigaste pappan som finns.

men jag undrar var den där hunden är?!