tack för denna tid.

Igår tog jag avsked av Erika som nu har lämnat Sverige och Småland för Finland och Österbotten. Det kommer att bli tomt. Tomt utan någon att prata dialekt med och tomt utan någon som förstår frustrationen över viss svensk nonchalans. Tomt utan en vän. En sådan man litar på. En konsekvent kvinna. Tur att jag vet att vi kommer att hålla kontakten. Och ses igen. Och igen. Och igen.

Minns när vi träffades första gången på parkeringen bakom mitt hus. Hon hade paraply. Jag tyckte det var jättekonstigt att vi kunde finna varandra här. Från de 250 respektive 20(?) personers byar vi faktiskt härstammar. Belägna 25 kilometer från varandra i Ankdammen Österbotten. Och så förenas vi i Kronobergs län helt plötsligt. Men det var en himla rikedom.

Hon levererar alltid. Igår när vi satt på Subway kom en äldre dam med ovanligt röda kinder förbi i rullstol. Erika säger helt plötsligt och sakligt: "Hadd on som lagt poskipuna hondi tanton tidee i kärron?"