Ljust och fräscht-showen var fantastisk. Jag skrattade konstant. Ellen blev publikens "huvudperson" och jag skrattade lika gott varje gång Lindström och Schyffert upplyste henne om hur det var "förr", på 70-talet. Bland annat berättade Henrik om hur sopsortering gick till, att det fanns ett hål i varje trapphus vägg. "Vet du vad man fick slänga där, Ellen? AAAALLLTTT!" Det var tydligen inte som i dagens läge vid avfallsplatserna, med stängsel, lås, vakter och lösa schäfrar. För att inte tala om öppettiderna, "två timmar var fjärde paltsöndag".
Konstant skrattade jag som sagt, men det gjorde också att jag tänkte till. Vilket otroligt överkonsumerat och hajpat samhälle vi lever i idag. Allt ska vara så tipp-topp och ha-begäret är större än någonsin. Folk skiljer sig för att en soffa inte känns som "dom".
Och slutligen - min stora idol, förebild och inspirationskälla Fredrik Lindström vet precis hur det är och hur man gör, som vanligt. I slutet av showen fick man se diverse konstateranden som satir mot konsumtionen och missnöjet på en skärm. Ett av dom var:
"Du kommer aldrig att förstå skillnaden mellan finlandssvenskar och sverigefinnar, inte fastän du köper en Alvar Aalto-vas."
Klockrent. Fantastiskt. Underbart. Precis vad Sverige behövde få framför ögonen. Fredrik Lindström om du läser detta, du är guld. Och gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar