livet i en kortlek.

Vi spelar kort på jobbet när den lugna stunden hälsar på.
Det är inte så avancerade spel.
Till och med jag hänger med.
Han tittar på mina kort som om det vore det naturligaste i världen.

Jag tittar inte på hans men jag ser att han tar upp hjärter knekt.
Jag funderar inte vidare på vad man kan göra med hjärter knekt i ett spel.
Han fnissar när jag lägger ut klövern i ren djävulskap, eller vinnarvilja.

Jag dricker en cola och äter en pastasallad.
Han säger att han är intresserad av dialekter.
Jag tänker att nu, nu kan jag ju verkligen bidra.
Men jag skrämmer honom lika fort.
Och då undrar jag var intresset verkligen är.
Om man fruktar grunden.

Samtidigt vet jag att jag och hon som sitter mittemot tänker samma tankar.
Jag behöver inte ens titta på henne.
Jag tänker att Sniff kanske är borta.
Att Snusmumriken är på fisketur.
Hemulen är och pressar växter.
Eller Lilla My ute på bus.
Ja, att alla Mumintroll inte är i dalen helt enkelt.

Och när vi tittar på varandra och ser att vi tänker likadant är det nära att brista men hon, som är den bättre av oss två på att hålla situationer i styr, frågar något seriöst och vi lyckas stabilisera läget.

Jag diskar. Jag går hem. Jag är ganska trygg i livet. Jag läser ut Hallonbåtsflyktingen och den är så vacker och rolig samtidigt som den är så tragisk och bisarr. Jag bestämmer att jag skriver C-uppsats om den. För man måste bestämma. Annars kommer man ingenstans. Och jag funderar på om allt är som det skall samtidigt som jag skriker åt mig själv att Sluta. Fördöma. Och. Vara. Kritisk. Nu. Det är faktiskt inte alltid lätt att vara människa.

Klockan är 03.37 och jag är tillbaka, märker ni?