festivalfredag.

Umgicks med Kenneth och gänget innan vi vinglade in på området för att beskåda (och, framför allt, lyssna till) Bo-Kaspers Orkester. De var bra som vanligt. Plötsligt stod jag bredvid Lauri från The Rasmus. Ett av mina favoritband i tidernas begynnelse, alltså när jag var 13-15 ungefär. Dock gillar jag inte hans solokarriär lika mycket.



På bilden hade det bara duggat lite. Jag var ännu inte så blöt som jag skulle komma att bli. Men det brydde jag mig inte om för jag skulle ju se The Ark.

Strax innan de gick upp på scenen fick vi (jag, Erika och Thomas) tillåtelse att komma förbi stängslet och vistas där under hela spelningen. Så där satt vi då, på första parkett, genomblöta och lyckliga.



Och The Ark. Så fantastiskt bra liveband, så fantastiskt bra show, låttexter, budskap, Ola Salo, stämning, allting har de. När jag kom hem från Chicagokonserten sa jag att det var den bästa. Och det är klart att Chicago musikaliskt är ett mycket skickligare och mångsidigare band. Men Ola Salo är världens klokaste man. Det visar han i sina låtar. Det går helt enkelt inte att jämföra. Att sitta där dyblöt från topp till tå men inte känna av det någonstans för att man är så uppslukad av allting. Och regnet berodde ju på att änglarna grät för att bandet ska sluta, såklart. Vad annars.





Kärlek.