en midsommarresa

När vi kom fram till Piteå på torsdag eftermiddag valde vi först stuga och sen tog vi det lugnt fram tills att vi träffat ägarna. Genast jag steg ur vår bil på gården fick jag en beundrare som tyckte jag skulle flytta till Norrbotten.

- Vääälkommen ti Pite!
- Tack, ja ha aldri vari här förr. De e no fint här.
- Gillar du Norrbotten?
- Ja!
- Men FLYTTA te Norrbotten da!

På kvällen åkte vi in till stan för en bit mat. Och det var den dagen.

På fredag åkte vi till Älvsbyn. Vi bor ju i ett Älvsbyhus så pappa ville se varifrån det kom. Det var bara en vanlig fabrik men ändå. I Älvsbyn finns också Storforsen. Både jag och pappa gillade läget.


Mycket vackert och som min kloke far sa när vi stod där: It finns he na mäktigari än naturen.
Det fanns en hantverksbod där som jag vill jobba i. Jag undrar hur man går till väga. I den köpte jag en bok som skildrar en mans vandring på 1200-talet från Tavastehus via Österbotten till Norrland och hur man sedan började bosätta sig där. Mycket intressant läsning för en sådan som mig.


Efteråt åt vi lunch. Inte varje dag man lunchar med en utsikt som denna.

Sen körde vi vidare till Jokkmokk för att två av tre stycken i bilen fascineras av samekulturen. Vi drack kaffe och köpte hushållspapper och en dagstidning så jag vet inte hur mycket samekultur vi sist och slutligen såg, men en same betjänade oss i kassan i alla fall. Och så är det ju samer som äger dessa, som var en vanlig syn längs vägarna:



Lördagen var magnifik. Jag fick rida. De hade hästar på gården. Och jag fick rida den snällaste.


Jag har inte ridit sen jag var 13-14. Jag trodde inte att mina ben skulle klara en fullvuxen häst. I början gjorde det förbannat ont. Men jag tänkte på hur roligt det är att äntligen få sitta på en häst, som jag har väntat på och tjatat om i flera år, och att det inte blir sämre av att det gör lite ont. Efter en stund slutade det göra ont. Och när jag klev av hästen 45 minuter senare var mina ben helt nya. Jag har ju aldrig ont (tack), vilket de flesta människor på jorden tror, men de var mycket mer mjuka och avspända. Jag måste, vill och SKA börja rida regelbundet.


Efter att ha duschat bort den underbara doften av häst bar det av mot havsbadet på konsert. Med pappas absoluta och ett av mina favoritband Chicago. Vi stod på första raden och det var nog det mäktigaste konsertminne hittills och på länge. Pappa var jättegullig. Klockan 16 ville han börja ställa sig och åka iväg. Precis sådär som jag är när jag ska på något viktigt. Då säger han bara att jag ska lugna ner mig och att det inte är sådär viktigt. Jag sa inte det åt honom. För jag såg att han var så lycklig och förväntansfull. Jag vet inte vad mer man kan begära av en konsert. Det var två fantastiska timmar.



Söndagen inleddes med att jag fick höra det elakaste någon någonsin sagt till mig. Rakt upp i ansiktet. Jag gav tillbaka men för resfridens skull lät jag det ligga. Nu är dock resan slut och jag kommer inte att låta elaka personer ha en plats i mitt liv. Jaja.

Vi åkte en sväng via stan och jag shoppade lite. Ett linne och fem stycken böcker. En bok om ord, en om svenska språkets historia, en om slang, samt två romaner. En av dem var Erlend Loes nyaste. Visste inte ens att den fanns i pocket. Blev glad. Hade velat stanna i Piteå men jobbet kallade så vi körde hem och en sväng via mitt älskade uppsatsämne.



Jag har haft det bra.