det är natt.

en gång såg jag en man i ett antikvariat.
han hade sett mig på ett café.
jag hade sett honom på ett café.

vi hade sett varandra på ett café.

men det var han som sa det.
för jag var finnen i konversationen.

och varför noterar man inte människor oftare.

jag ville fråga vad han hade hittat för böcker.
vad han läser för böcker.
vad han tycker om böcker.

men han läste ju.
vid politkhyllan.
låtom sådana stunder förbli ostörda.

nu är det mitt i natten igen.
jag känner hur det kommer.
det kommer alltid på natten.
när alla sover och ingen stör.
det är jag och
ja, spöket, kanske.
men det är snällt.
det är ett diktspöke.
jag känner att det här kunde bli hur långt som helst.
jag känner meningarna som måste fram.

att jag inte skrev skolarbetet lite tidigare, för bövelen.
jag är ju så bra på att prioritera nytta före nöje

så jag slutar
fast egentligen inte

för jag tänker på en gammal katt vi hade.
hon var galen. inte det minsta sällskaplig.
satt alltid på fönsterbrädan vid köket och ville bli insläppt.
men ingen ville släppa in henne.
vad miserabelt egentligen, stackars katt.
men hon hade kommit från ingenstans tror jag.
och kommer man därifrån är det möjligt att ens bakgrund är trasig och man bör omhändertas.
alternativt omhändertass, för att dra ett kattskämt på tal om katter.
hon hetter ebbi eller nåt sånt. ebby. ebba. jag vet inte.
jag vet ingenting men hoppas hon inte är arg.

hoppas ni sover gott och vaknar gott.