"du ska no få körkort men ja ska va lite arg på dej först"

Idag har jag förresten haft körkort i ett år.

Hade ni trott det, att det rör sig om enbart 365 dagar, så fabulöst som jag kör?

(Ibland när jag är ironisk är jag rädd för att människor som inte känner min humor ska tro att jag är en riktig idiot. Hej på er!)

Det är ett år sedan jag gjorde ett andra försök. Ett år sedan jag och världens bästa bilskolelärare satt på besiktningskontorets parkering och väntade in tiden. Mange Schmidts låt Ledig spelades på radion, när jag höjde volymen och sa "oj höör no, dehär e nåo bra låt he, an handlar typ om me!". Han såg på mig med den där typiska voi voi Ida-blicken, skakade busigt på huvudet och sa "stäng åv bilin din no så gaar vi in."

Vi gick in. Den första jag såg var besiktningsmannen jag körde upp med första gången, när jag bommade. Han sa att han inte kommer med mig idag. Jag var nära på att säga en positiv fras, men hejdade mig och sa en neutral istället.

Denna gång, 16 december 2009 med så läskigt mycket snö att man inte såg annat än vitt, var besiktningsmannen istället en kvinna. Vi pratade om gemensamma bekanta tills vi var inne i stan och på esplanaderna och jag inte såg någonting. Såg inte var filerna gick, såg inte var jag körde, såg inte vägen alls. Jag var säker på att det var kört, så att säga. Hon härjade lite åt mig. Sen skulle jag fickparkera och backade rakt in i en snöhög. Ni vet säkert att jag överhuvudtaget inte gillar snö, så ni kan ju gissa hur mycket hatet steg nu. Kvinnan sa åt mig att börja om, och koncentrera mig. Egentligen hade jag redan gett upp, men hon sa det så snällt att jag inte kunde annat än hoppas.

Och det gjorde jag rätt i. För när vi en halvtimme senare åter stod på parkeringen vi startade från, såg hon på mig och sa "Du ska no få körkort men ja ska va lite arg på dej först."

Det kom som en chock. Körkort? Det gick ju åt helvete allting, i jämförelse med förra gången. Men okej! Var arg nu då så jag får köra hem! tänkte jag.

Hon sa att jag måste vara mera skärpt. Koncentrera mig.
Det måste jag alltid. Det är mina problem i livets alla lägen. Det är en del av min märkliga personlighet.

Jag körde hem och idag visar min färdmetare en bra bit över 10 000 körda kilometer. Jag har kört in i en snödriva på grund av glasklar is och jag har fått en parkeringsbot på 35 euro. Men det är väl godkänt?