när idalavida analyserade dramatik.

jag skall inte ljuga - jag tycker det är spännande att göra dramatikanalys.
även om det är jobbigt som apsvansen själv för att jag inte har en aning om jag gör rätt, och om det räcker till godkänt.

men min pjäs är så fin. det finns så mycket i den. bakom raderna som till sin utformning är snudd på banala (fast en kusin-fågel viskade i mitt öra vad raderna egentligen är, och det är egentligen så självklart när man vet det. thank you!). jag får så fina bilder i mitt huvud. det är så verkligt. så som det är. men hur är det nu egentligen?
den är så vacker tycker jag, sonen av jon fosse.
ja vi kan nästan säga såhär; magiskt men tragiskt.

jag läste en till också av samma man. bara för att ha nåt att göra. kanske lite att jämföra med. kött på benen. och det är lite samma stuk. nån slags mystisk humor mitt i all skit.

norrmän verkar kunna!
först erlend loe och nu den här.

en bra bit in på sida nummer tre förtjänar jag åter en vem vet mest-paus!