Idag var en märklig skoldag. Sista gången på kursen (jeee!) och läraren berättade om sina minnen från sin konfirmation när prästen stod på trappan och härjade att de inte var välkomna på söndag.
På slutet fick vi uppgifterna till hemtentan. Och det blev en smärre chock. 6 fucking sidor. Först pratade han om 20 och jag tänkte att det mycket väl kan hända att han talar sanning, det är ju ändå han. Men så blev det 6, och det är mycket. 7 i mitt fall dessutom eftersom jag chillade i Österbotten och halkade lite på en bana i Replot här ett tag.
Nåja, vi fick veta sidantalet och då sa han att vi småler (i chock, givetvis) och då började jag le ännu mer, mest åt honom och hans resonemang. Julia frågar om det spelar någon roll vilken tid på fredagen vi lämnar in den.
"Nääej. Innan noll..."
Här tittar han på henne och flinar länge. Jättenöjd. Kanske 5 sekunder. Fyller viskande på med:
"...Noll."
Han fortsätter titta och flina.
Det där är ju en typisk grej som jag kan få roligt åt. Så jag fick ju det. Alltså inte hysteriskt men jag fortsatte flina.
Lektionen slutar och han kommer fram till vårt bord: "asså vad är det ni sitter och fnittrar åt egentligen? Ni ser så finurliga ut, skrattar när ni får reda på examinationsuppgiften..."
Han är så mystisk. Det är det som är så roligt. Det sa jag inte åt honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar