sagan om stockholm.

På fredag åkte jag sju timmar buss. Det var skönt. I Jönköping var bussen fullare än mig på nyårsafton så jag fick dela säte med en skånsk kille som visste allt om melodifestivalen. Vi pratade om Lordi, Hanna Pakarinen, Geir Rönning, Elin Blom, Nightwish och M.A Numminen. Han kunde det här med samtalsämnen med finskor på bussen...

Kom fram en halv timme för sent till huvudets stad för att chauffören körde fel. Men jag mötte upp Elli, vars mamma körde oss vidare till Idol. Jag var exalterad redan innan, men när vi sedan fick plats precis vid scenen på tredje radens mitt tänkte jag nog flest glada tankar på länge.

Det var häftigt att sitta sådär långt fram. Senast vi var där, 2008, satt vi inte långt ifrån högst upp på läktaren. Nu upplevde man det på ett annat sätt. Mäktig stämning. Alla hade valt väldigt bra låtar, alla utom Geir och Linda var bra, men Linnéa, Daniel, Alice och Elin var bäst.

Och nä. Jag har inte fått skov. OLLE VAR ALLRA ALLRA BÄST!


Att Seal helt plötsligt kom in i början också var ju en rolig bonus. Jag fattade ingenting först. Kände igen låten men inte människan. Efter en stund kom Elli på det. Det var Seal!

I utröstningspausen skulle vi gå och fotografera med Bagge men hann bara med Andreas. Glömde fråga om han inte tycker det är orättvist med Geir.

Vad som var bättre när vi var där för två år sedan var att då kom idolerna ut innan programmet och skrev autografer och sånt. Då fick jag Lars autograf och fem hjärtan och en puss på min biljett av honom. Då blev jag lycklig. Något sånt var det inte frågan om i år. Därför försökte jag få tag i Olle efter programmet. Men Olle var upptagen med pressen där mitt i allting. En vakt sa till mig att jag borde ha kommit tidigare.
"Ja men hur lätt tror du det är med den här?" frågade jag och syftade på dallarn.
"Näe. Det är mitt fel alltihop" sa han.
"Ja. Nä, jag skojade" sa jag och vi gick.
Vi hann gå två meter innan studiomannen vi kallade Praktikanten, för att han såg så ung ut, kom till mig och sa "ge mig biljetten, jag fixar det!"
Jag: Va....?
Han: Jag kan fixa autograf om du ger mig biljetten. Var det juryn du ville ha?
Jag: ..........Nä.....Alltså......OLLE.

Och så kom han tillbaka med signerad biljett och penna.
Jag såg det hända 10 meter bort.
Tack, du är bäst, sa jag och så gick vi.
Stackars vakten fick dåligt samvete. Ibland är det arma bra att ha dallarn!

Den spännande sagan fortsätter imorgon. Ovannämnda fredag lever jag länge på!