Idag är det två sedan mommo dog.
Det känns som två evigheter.
Fast ändå inte.
Den hemskaste dagen på länge var nog när pappa kom upp på vinden och sa att hon var sjuk.
Jag blev knäpp och åt bara gurka i flera dagar.
Mest för att tugga.
Vi hälsade på henne på sjukhuset och hon log när hon såg mig.
Jag är glad att jag inte grät.
Då.
Finare människa får man leta efter.
Har aldrig träffat en mera öppensinnad, förstående och ärlig men ändå ödmjuk 86-åring.
Drömde om henne för några veckor sen. "Tänk att ee två år sidan ja sticka vantan åt de no" sa hon. Jag kom på alltihop först för några dagar sedan. Det är ju faktiskt två år.
Och här är jag nu då. I Växjö och ska börja skriva hemtent. Undrar vad hon hade tyckt om det. För något hade hon ju tyckt. Det var det fina.
Usch, vad jobbigt. Klart man alltid saknar dem, men speciellt på den exakta årsdagen osv. är det ändå tyngre... Men jag är nog säker på att hon skulle vara stolt över sitt barnbarn som tagit sig enda till Sverige och studerat och är så duktig som du är! Absolut.
SvaraRaderasvar: låter intressant med litteraturvetenskap! Och jag tycker definitivt du ska söka :)
SvaraRaderafanny - tack, du e så snäll å söt allti :)
SvaraRaderahanna - jo det lutar mot det. vi får fara nån annanstans och studera sista läsåret så jag tänkte söka då :)
va fint skriva...:)
SvaraRaderaå tack ska du ha, e lär no kom opp fleir ;D
taaack johanna :)
SvaraRadera