humör ett och två, mest ett.

det känns som allting springer undan.
och jag hinner inte med.
och det vet alla. därför springs det.
jag har ju dallarn för helvete. klart jag inte hinner med.
men jag förstår ju en del ibland ändå.
men spring ni. få se var ni hamnar.
jag är glad att jag är här.

men så ibland
kan jag inte sluta fnissa.
jag bara fnissar och jag fnissar åt allt.
jag tänker på när jag var sjutton år och skulle berätta för pappa om killen som precis hade besökt mig (varför berättade jag det ens?) men han bara sa att jag måste sluta fnissa för annars förstår han inte vad jag säger.
det var svårt.

den romansen var förresten den märkligaste (hittills) i mitt liv. kunde blivit en film alltihop.
plötsligt ringde det bara på dörren. tur att jag var ensam hemma.
jag öppnade men ingen var där. sen hoppade han fram. gömde sig bakom dörren.

allting slutade nästa dag på följande sätt på trappan till mitt barndomshem:

jag: men vi syns.
han: nä.
jag: fuck you.

men jag är glad att jag är här.