Idag skulle jag bege mig till skatteverket för att fixa svenskt personnummer. När jag var klar för avfärd gick jag till dörren. Som inte gick upp. Låset hade typ problem. Ni vet ju att jag inte ger upp i första taget. Jag stod där och försökte närmare 10 minuter. Men det gick inte. Vad gjorde jag då? Klättrade ut genom fönstret och hoppades att ingen såg mig. Jag har stort fönster som går ända ner till maken, bara ett litet trappsteg ner. Men det kändes ändå lite knasigt. Så gick jag runt, in i lägenheten, stängde fönstret, gick ut genom dörren som igen funkade som vanligt.
På skatteverket fyllde jag i blanketter. Måste ännu vänta sex veckor på ett personnummer. Sen skickade damen bakom disken mig till migrationsverket för att göra nån anmälan. När jag kom dit sa dom att det inte behövdes.
Så jag hoppade på bussen. Där fanns världens största hund. Med munkorg. På platsen för invalider eller barnvagnar. På Ica letade jag för tredje gången efter kanske det godaste i hela Sverige - Brämhults juice. Det fanns inte. Två minuter senare såg jag en man som stod och packade upp grejer vid juicen. Det fanns hopp. Jag strosade runt lite till. Gick förbi. Och då. Då står en hel vagn Brämhults och väntar på att packas upp. Mannen var dock försvunnen. Och behagade inte komma tillbaka. Så nu ska jag traska iväg och göra ett nytt försök! Sen ska jag dega framför teven. Och sörpla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar