Idag är det elva år sedan mamma dog. Elva år sedan jag vaknade mitt i natten av gråt och inte fattade nånting. Elva år sedan jag blev halv och rädd.
Jag förstår det fortfarande inte meningen med det. Trots att jag tror att det finns en mening med allt.
Jag var bara nio år när det hände men jag minns henne bra och som världens bästa. Hon var klok, hon utvecklade min kreativitet och hon var stolt över mig. Alltid. Dagar som denna är saknaden förstås större, men den finns där varje dag.
Och här sitter jag i Växjö och inte kan göra nånting. Inte ens gå till graven. Förlåt mamma. Jag ska skriva som sagorna jag skrev 1995 och du gillade.
Det kom en liten tår på min Mac. Mamma sa förresten alltid att jag skulle spara på tårarna. Kanske till det här.
Jag sov 14 timmar inatt. Behövligt efter en vecka med flyttstress. Knappast kommer jag att kunna sova inatt, dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar