Igår var jag och Natu på bio. Vi såg Dear John och två personer i filmen hade autism. När filmen var slut och vi åkte hiss ner sades följande:
Natu: Hödu ja tror Jake har dedär autism.
Jag: XXXX har ju å, lindrigt.
Natu: Vafan? E de däför h*n e så udda?
Jag: Nå... Nä.
Paus.
Natu: Har du de?
Jag: Nånej, vaför sko ja?
Natu: Nå int vet jag, alla verkar ha de.
Idag gick vi runt på stan.
Jag: Men ja får it studiestöd, ja får rehabilliteringspenning.
Natu: E de så för alla?
Jag: Itt om itt man e handikappa.
Natu: Int e du ju de.
Jag: He e ja visst.
Natu: Int e du. Du har ju bara foten.
Jag: Janå... Nåo e ja.
Natu: Alltså e de som dina lår som har nå fel eller?
Jag: Nä alla benmuskler har nåo liti problem. He kallas att ja har en cp-skado men it veit ja.
Natu: Men int har du ju de i hjärnan?
Jag: Nä. Man måst itt ha he.
Sen befallde hon mig att berätta allt om min barndom. Ända från början. Ingen har tidigare visat ett sådant intresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar