tystnaden bruten.

Idag, efter 26 dagars tystnad och påtryckningar både från mig och överhuvudet, svarade äntligen min lärare. Jag var så förbannad när jag svarade på mejlet att jag började gråta.

Tänk då hur förbannad jag kommer att vara när jag möter läraren på rummet, den tolfte december för att avlägga min sista chans till tentamen.

Jag kommer att gråta, svära på finska, prata snabbt, prata argt, bryta ihop, prata på finska. Det värsta är att läraren förstår mig då. Språket. Jag kan inte fejka ett skit. Finländare möter finne. Jag är ganska säker på att läraren antingen har ett problematiskt förhållande till sina rötter eller bara vill testa uthålligheten eller ilskan. För jag har inte blivit rättvist behandlad genom detta. Jag vet inte om jag kommer att överleva, men jag vet en sak. Det kommer att slå gnistor om oss båda och jag kommer att segra med ett godkänt i kursen. Voitto tuli, ska jag skrika och lämna kvar min sista bit Fazers Blå som är avbruten och kantstött. OLE HYVÄ.