måndag 14 maj 2012

min prosa för den intresserade.

Det är fredag och femte gången denna vecka som jag går hit. Till bänken här under alla vårbjörkar och majmoln. Här har jag utsikt över länets djupaste sjö. Sägs det. Jag vet inget om sjöar, eller andra vattendrag heller för den delen. Jag är inte förtjust i vatten, men kan inte bryta mönstret.'

Det började för tre år sedan. Jag satt här i ren frustration. Hade tappat mitt dyraste Arabia-fat i golvet, bitarna var ungefär lika många som mina kraftuttryck därefter. Kunde inte leva kvar i förödelsen, sprang ut och lät ilskan guida mig.

Den guidade mig hit. För när jag passerade denna gröna metallbänk som aldrig berikades med sinne för estetik såg jag en man. Han hette Håkan och sa att han ror hit från sitt hem på andra sidan sjön. För att bearbeta sorgen efter fågeln som flög ut genom fönstret och aldrig återvände började han ro en daglig rutt på totalt 16 kilometer i sin egensnickrade träbåt. Vi såg genast våra likheter: ensamma, ganska ledsna och lite smått naiva, eller dumma. Ett fat och en fågel hade fört oss hit. Vi såg det som ett tecken och gjorde träffen till en vana.

Vi brukar roa oss med att leka ordlekar, skrämma djur och ibland när Håkan tycker att jag är vacker i solskenet bjuder han på glass. Jag tar alltid hallonsmak och ger struten åt duvorna. Håkan säger att glass är för fruntimmer och tar öl. Han tar alltid Norrlands Guld och slänger korken på duvorna.
Idag har vi stämt träff klockan fem över tre. Jag är alltid i tid. Fint folk kommer sent, och jag är allt annat än fin. Men Håkan verkar gilla mig. Nu ser jag att han kommer roende. Hårt.

Han skrattar generat och säger att jag ska få en överraskning. Jag tar hans hand och följer honom till båten. Han tar fram sin termos och två fat. Det är inte Arabia, men det är fat. Jag har inte druckit kaffe från fatet på sju år. Sedan säger han att det räcker nu. Tre års daglig träff på en metallbänk får väl avancera sig, för fan. Jag ska få se hans hem. Han börjar ro och en smällfet fågel sätter sig på hans axel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar