det värsta som finns.

När man måste vara behärskad och det händer massa internt roligt. När man sitter där och hoppar av skratt och försöker samla sig. Men det går inte för man vet att Emely tänker likadant.

Det är så tungt. Både mentalt och fysiskt. Det spänner i magen. Och man känner på sig att övriga i rummet diagnostiserar en med psykisk rubbning. Vart kan man ta vägen? Gå ut, ja. Men man vill ju släcka Strindbergtörsten.