På tisdag ska vi finländare som finns här på Campus samlas, enas, kramas och fira Finlands självständighetsdag tillsammans. Väldigt fint påfund om ni frågar mig.
Men, nu har det uppstått problem för min österbottniska kompis Erika och hon kommer inte att kunna delta. Det här betyder att jag måste gå dit själv. Som den enda svenskspråkiga i gänget. Jag vill nästan slå mig själv på käften när jag ställer mig frågan "ska jag gå?". Det är klart som fan att jag ska gå. Min ypperliga chans att presentera den annars så undanskymda och hotade minoriteten finlandssvenskar. Och saken är den att jag kan finska. Helt okej. Jag förstår och jag kan göra mig förstådd. För jag har aldrig varit den som avskytt och inte har velat lära mig. Och eftersom jag sannerligen inte kan det här med matematiken fick jag en språkhjärna som kompensation. Men när jag sitter där då. I övermorgon. I sällskap av 11 finnar. Då kommer jag inte att våga säga något för jag tänker att det blir fel. Vad ska jag säga? Hyvää itsenäisyyspäivää? Minä olen Vaasasta? Miltä maistuu? Puhutko yhtään mitään ruotsia, perkele?
Extra förvirrad blir jag när jag tänker att alla på festen har läst ungefär lika mycket svenska i skolan som jag har läst finska. Och ändå ska man känna såhär.
Håh. Livet som finlandssvensk. Är underbart. Oftast.
Ps. Vid närmare eftertanke tror jag att det bjuds på Minttu. Kanske det ordnar sig. Kanske jag blir nästintill tvåspråkig hela kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar