pekka maghandi är mannen.

för en vecka sedan hämtade systern mig och skjutsade mig till kimo där jag skulle se pjäsen för tredje och sista gången. när 5-åringen i baksätet förstod vart vi var på väg skulle hon med trots följa med mig. när hon påstod att det är bra träning inför förskolan kunde jag inte längre säga nej.


hon var snäll, uppmärksam och mån om att få gå och krama om sin favoritskådespelare efteråt. "idag har jag ingenting till dig så du får en kram istället!"

efter föreställningen hämtade min syster henne och jag blev kvar på den finaste plats jag vet. jag, fanny och sofie kände oss lite såhär "vartåt ska ja skåda no..?" när det tackades för goda insatser denna sommar och så vidare, men när vi sedan åt tacos var vi alla ett fint gulligt litet gäng.

vi lekte lekar, pratade barnprogram och skrattade ganska mycket. teletubbies. mumin. bamse. allting. varför? alfred och kevin hade någon typ av eget skådespel på kvarntaket, jag vet inte riktigt om det var en parodi på årets uppsättning eller vad.

till slut lekte vi min favoritlek - alla sitter i en ring och alla säger ett ord på var i gången, vilket bildar en mysigt absurd berättelse. emanuel hängde sig, iltalehti pussade helsingin sanomat på spalten om invandrarfrågan, i parningsbåset gick det vilt till och hästen ropade aj. bäst var ändå min och fannys karaktär pekka maghandi. kände mig lite elak när jag alltid förstörde alfreds försök till (snusk)skämt med brytande ord. jaja, pekka maghandi!

när vi sent in på natten beslöt oss för att avsluta blev anders glad för han hade ända sedan emanuels hängning hoppats att sagan skulle ta slut.

alfred skjutsade hem mig och efter 03 var jag innanför dörren. efter en sådär rolig kväll somnar man vanligtvis, lyckligtvis, ganska snabbt och kan stiga upp 3 timmar senare för att avverka en jobbdag.

tack allihop. speciellt johanna som bjöd med mig.