telefonlösa jag.

Klockan är lite efter 15. Jag får reda på att vi svenska försäljare har palaver i chefens rum om fem minuter. Jag går dit. Likt alla andra tar jag ingenting med mig. Vi får lite klagomål på att vi säljer för lite nätstickor. Och reda på att jag är en av fem stycken på kontoret som lyckats komma med i en tävling som jag inte ens fattar. Men det verkar vara nåt bra!

Jag går tillbaka till min plats. Noterar att endast en av de två telefoner jag senast såg på mitt bord finns kvar. Kvarvarande är jobbtelefonen. Min privata ser jag inte till. Jag kollar lite under alla papper. Tänker att jag väl har lagt den i väskan. Fortsätter ringa samtal. Sen hör jag Nora som sitter bakom mig fråga "onko kukaan nähnyt mun kännykkä?". Nej. Jag kollar min väska. Hela bordet, grundligt. Ingen telefon. "Minunkin on poissa", säger jag.

Vi går till chefen som svär lite och frågar lite och säger att de kommer nog fram ikväll. Vi ringer till våra telefoner som blivit avstängda. Han ber alla (?!!!???) tömma sina väskor och kläder. Ingen har dom. Och de kom (förstås) inte fram ikväll heller.

Fast grejen är den att det ju är någon av våra arbetskamrater som tagit dom. Till mitt jobb hittar man inte om man inte vet var det är. Och vem tusan skulle komma på att smita in dit bara sådär, ta en telefon eller två. Och mitt under en palaver, dessutom. Hoppsan då så oskyldigt! Skumt också att just våra två blev tagna, det fanns telefoner på varje bord. Och våra två längst in i rummet. Bort från dörren.

Och aj aj aj så värdelöst av chefen att låtsas kolla lite väskor. Det är enkelt att gömma två stycken telefoner. När tjuven väl är hemma syns de nog aldrig igen. Innan arbetsdagens slut borde han alltså vridit nacken enskilt av oss alla och kroppsvisiterat oss utav helvete. Dessutom verkar alla tro att alla människor är så goda. Snälla. Fina. "Neeeee int ere hon!" "Nåneee int han!" Hur vet ni? Skenet bedrar. Väldigt ofta. Kul att jobba med tjuvar. Jättekul.

Varifrån ska jag skita ut pengar till en ny telefon nu då? Jag vill ha en lika fin. Men de säljs inte längre. Tror jag. Och min pappa äger av okänd anledning fortfarande min anslutning. Det kommer alltså bli ett evigt ståhej imorgon när jag beger mig till telefonaffären och begär ett nytt kort. Och en ful telefon.

Med min otur återfinns väl min gamla imorgon och alla pengar upp i kattröven. Åååååååh. Jag var ganska ledsen redan tidigare idag när jag gick till jobbet. Nu vet jag inte alls vad jag ska tycka.
MEN, jag är fortfarande jätteglad i hjärta och hjärna över att det inte var dallarn denna gång igen!