Det är fredag och femte gången denna
vecka som jag går hit. Till bänken här under alla vårbjörkar och
majmoln. Här har jag utsikt över länets djupaste sjö. Sägs det. Jag vet
inget om sjöar, eller andra vattendrag heller för den delen. Jag är inte
förtjust i vatten, men kan inte bryta mönstret.'
Det började för tre år sedan. Jag satt här i ren frustration. Hade
tappat mitt dyraste Arabia-fat i golvet, bitarna var ungefär lika många
som mina kraftuttryck därefter. Kunde inte leva kvar i förödelsen, sprang ut och
lät ilskan guida mig.
Den guidade mig hit. För när jag passerade denna gröna metallbänk som
aldrig berikades med sinne för estetik såg jag en man. Han hette Håkan
och sa att han ror hit från sitt hem på andra sidan sjön. För att
bearbeta sorgen efter fågeln som flög ut genom fönstret och aldrig
återvände började han ro en daglig rutt på totalt 16 kilometer i sin
egensnickrade träbåt. Vi såg genast våra likheter: ensamma, ganska ledsna och lite smått
naiva, eller dumma. Ett fat och en fågel hade fört oss hit. Vi såg det
som ett tecken och gjorde träffen till en vana.
Vi brukar roa oss med att leka ordlekar, skrämma djur och ibland när
Håkan tycker att jag är vacker i solskenet bjuder han på glass. Jag tar
alltid hallonsmak och ger struten åt duvorna. Håkan säger att glass är
för fruntimmer och tar öl. Han tar alltid Norrlands Guld och slänger
korken på duvorna.
Idag har vi stämt träff klockan fem över tre. Jag är alltid i tid. Fint
folk kommer sent, och jag är allt annat än fin. Men Håkan verkar gilla
mig. Nu ser jag att han kommer roende. Hårt.
Han skrattar generat och säger att jag ska få en överraskning. Jag tar
hans hand och följer honom till båten. Han tar fram sin termos och två
fat. Det är inte Arabia, men det är fat. Jag har inte druckit kaffe från
fatet på sju år. Sedan säger han att det räcker nu. Tre års daglig
träff på en metallbänk får väl avancera sig, för fan. Jag ska få se hans
hem. Han börjar ro och en smällfet fågel sätter sig på hans axel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar