när man har gjort vad man kan och bara väntar.

Imorse när jag vaknade och började ställa mig inför praktikintervjun var jag beredd på en sak: Ica-Jerry-stämning skulle uppstå när jag kom dit.

Jag nämner nämligen inte Dallarn i mina ansökningar. Aldrig. Dels för att om jag skulle göra det hade jag tyvärr aldrig fått svar någonstans ifrån. Och inga "Jo, jag tror nog jag skulle!", för du skulle inte.  Tyvärr. Men också därför att jag inte anser mig skyldig. Att anpassa sig är egentligen det dummaste man kan göra. Och så för att jag inte söker jobb/praktik/vad som helst där han egentligen ska spela roll. Jag vill ju varken bli servitris eller byggarbetare. Allt jag skriver i mina brev kan jag stå för oberoende om jag sitter eller står, med eller utan stöd. Det är inte Dallarn som skriver mina ansökningar.

Nåja. Lite nervöst alltså, men jag hade ju repliken på klart. "Har ni aldrig sett en praktikant förr eller?".
Behövde dock inte använda den för allt gick bra och var trevligt. Intervjun gick smidigt. Sedan drack vi Oboy och åt pepparkakor. Jag fick fribiljetter och var tacksam. Och dom sa att Lilla My på min kasse var "Sami" från Håpas du trifs-pjäsen.

På fredag får jag veta. Fattar ni hur mycket jag hoppas? Människorna var så fina.