landsmän på buss.

igår på bussen till simhallen hamnade jag och dallarn bredvid en annan rollatorburen, äldre kvinna. hon var pratsam och frågade saker om dallarn och allt möjligt. berättade att hon bott i stockholm och att hon inte klarar av att simma i simhallen på grund av klor.

jag sa inte så mycket till svar, mest "jå" i kombination med mitt leende. det kändes lite märkligt att hon var så talför och jag visste inte vad jag skulle svara. jag hörde att hon bröt på ett språk som åtminstone på något sätt var besläktad med finskan. i början var jag osäker, det var ingen tydlig "pörja joppa på panken klåkkan suuu imårån pitti"-brytning, och som den försynta kvinna jag är ville jag ju inte ta miste i onödan. men ju mer hon pratade, desto mer kände jag att jag inte kan kliva av utan att ha ställt frågan.

jag: hödu, jag måst bara fråga. int är du väl från finland?
hon: JÅÅ!
jag: haha, jag är också.
hon: JAAA, jag tittade på dig och tänkte att det såg ut så!


och så ställde jag mig själv, lite halvrädd och lite halvroad, frågan "ser jag faktiskt finländsk ut?"